20 nov Människosonens dom – en predikan om upprättelse
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 20 november 2022
Domssöndagen: Kristi återkomst
Johannesevangeliet 5:22-30
Jesus sade: ”Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.
I Jerusalem fanns det för länge sedan en damm, eller en bassäng, eller snarare ett system av bassänger, som kallades Betesdadammen. Nu för tiden finns det bara ruiner kvar. Vid ett besök i Jerusalem för många år sedan blev jag hembjuden till en ung präst som bodde i ett kloster bredvid Betesdaområdet. Efter stäningsdags, när området var tomt på turister, gav han mig en specialvisning där, och berättade att han brukade använda ruinerna som löp- och trappträningsbana.
Jag vet inte vad det israeliska antikvarieämbetet ansåg om det, men hur som helst: På Jesu tid, när Betesdammen var en fullt fungerande vattenfylld bassänganläggning, brukade det alltid samlas massor av människor där. Man trodde nämligen att vattnet i dammen kunde göra människor friska. För det mesta låg vattnet alldeles spegelblankt, och då var det som vilket vatten som helst. Men rätt som det var började vattnet svalla och röra sig, och då gällde det att skynda sig ner i dammen. För man trodde att den första personen som kom i vattnet när det började svalla, skulle bli frisk från alla sina sjukdomar och krämpor. Och varje dag kom det massor av människor till Betesdadammen – människor som led av olika sjukdomar, och även människor som var blinda och människor som inte kunde använda sina ben… Och var och en av alla dessa människor hoppades att komma först i det svallande vattnet.
Bland alla dessa människor fanns det en person som hade varit sjuk i trettioåtta år. Sjukdomen gjorde att hen nästan inte kunde röra sig alls. Men under alla dessa år hade hen nästan varje dag ändå lyckats hasa sig fram till platsen. Där låg den sjuka personen sedan hela dagen på sin bädd och väntade på att vattnet skulle börja svalla. Och varje dag hoppades personen att hen skulle komma ner i dammen först av alla – men alltid var det någon annan som var snabbare och hann före.
En dag när Jesus var i Jerusalem passade han på att besöka Betesdadammen. Där fick Jesus syn på den sjuka personen som låg där på sin bädd. Jesus gick fram till personen och frågade: ”Vill du bli frisk?” Hen svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Då sa Jesus till denna person: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Och genast blev personen frisk och tog sin bädd och gick.[1]
Nu kan man ju tycka att det här var fantastiskt, men det fanns de som i stället tyckte att det var helt fel. De höga prästerna och de religiösa ledarna i staden tyckte att det var helt fel. I Bibeln stod det ju klart och tydligt att det fanns sex dagar i veckan då man fick arbeta och en dag i veckan då man inte skulle arbeta, utan vila, nämligen på sabbatsdagen.[2] Och den här dagen då Jesus hade gjort denna sjuka person frisk var just en sabbatsdag. De höga prästerna och de religiösa ledarna i staden var arga och upprörda: För vad var det Jesus hade gjort när han botade den sjuka personen? Jo, de ansåg att Jesus hade arbetat – och det fick man ju verkligen inte göra på sabbatsdagen.
De blev så irriterade och ilskna på Jesus att de började förfölja honom och ville trycka ner honom. De dömde ut honom. Och de dömde dessutom ut alla som lyssnade på Jesus och som trodde på honom[3]
Då började Jesus tala till dem – ett långt tal, nästan som en predikan – och det var ett avsnitt från det talet som jag läste för en liten stund sedan som dagens evangelieläsning.[4] Den sjuka personen som hade varit avskärmad från livet och bunden i sin sjukdom i trettioåtta år, hade hört Jesu fråga: ”Vill du bli frisk?” Och hen hade hört Jesu uppmaning: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Och nu sa Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan är, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv.” Ja, den stunden var redan här!
Den sjuka personen hade förstås inte varit död på riktigt. Men hen hade inte varit riktigt levande heller, för på den här tiden var man liksom inte med i livet om man var som den sjuke personen som knappt kunde röra sig. Hen fick inte vara med; hen var utanför. Men nu hade Jesus rest upp denna person. Man kunde inte längre bara skuffa undan denna person. Men när de höga prästerna och de andra religiösa ledarna i staden hörde Jesu ord ville de inte lyssna.[5]
Men det Jesus förklarar i det långa tal han håller för dem är att så här är Gud. Gud är som när en människa som har varit utestängd från livet i trettioåtta år reser sig upp från sin sjukbädd. Sådan är Gud.
Det är ju ett fantastiskt budskap om liv och nya möjligheter för den som vill höra på det och tro det. Det är ju ett underbart budskap att Gud är liv och upprättelse och nya möjligheter. Men när Jesus säger att Gud är så, då blir det budskapet också en dom över dem som menar att Gud inte alls är sådan, utan som menar att Gud i stället är som när en människa som har varit utestängd från livet i trettioåtta år får vara utestängd från livet i minst trettioåtta år till, eller, för all del, för det går på ett ut: att Gud är som när man tycker att det är att okej att en person tvingas tillbringa större delen av sitt liv instängd och undanskuffad i en trång och mörk garderob.
Och budskapet blir också en dom över dem som säger: ”Javisst: Gud är kanske som när en människa som har varit utestängd från livet i trettioåtta år reser sig upp från sin sjukbädd, eller som när en person får komma ut ur garderoben, men jag bryr mig inte hur andra har det, bara jag själv har det bra”. Budskapet blir en dom över dem som säger: ”Javisst, Gud vill säkert liv och upprättelse och nya möjligheter, men jag struntar blankt i alla utestängda, eller instängda, eller förtryckta eller på andra sätt kränkta människor som finns på jorden; bara jag själv har det bra.”
Med Bibeln är det som med allt annat: Den kan användas till att lyfta människor, men den kan också användas till att förtrycka människor. Så är det också med bibelns ord om Kristi återkomst och den yttersta domen. De orden kan ju verkligen användas till att lyfta människor – evangeliets ord om att det inte är någon annan än just han som såg och upprättade den sjuka personen vid Betesdadammen som har rätt att döma levande och döda. Ja, budskapet och hoppet om Kristi återkomst och en nyskapad värld där rättvisan regerar, det budskapet och det hoppet kan ju verkligen användas till att lyfta människor. Men alltför ofta har det i stället använts för att skrämma och förtrycka.
Och så var det också med sabbatsbudet enligt vilket det fanns en dag i veckan då ingen skulle arbeta, utan vila. Det budet kan ju verkligen användas till att lyfta människor: människan ska arbeta, men livet är mer än arbete, människan måste få vila också. Ja, sabbatsbudet kan ju verkligen användas till att lyfta människor. Men i berättelsen om den sjuka personen vid Betesdadammen fanns det ju de som använde sabbatsbudet till att tysta och trycka ner människor, och låta dem vara utestängda från ett liv i gemenskap i minst trettioåtta år till.
Jag tror att vi har ett ansvar för hur vi använder vår kunskap och vår tro – vare sig vår kunskap eller vår tro är liten eller stor. Jag tror att vi måste använda vår kunskap och vår tro på ett ansvarsfullt sätt. Vi har ett ansvar för hur vi använder både det vi vet om världen i stort – det vi har lärt oss i skolan eller på nyheterna eller genom andra erfarenheter. Och på samma sätt har vi ett ansvar för hur vi använder bibeln och vår kristna tro. För vi kan använda vår kunskap och vår tro till att trycka ner människor, eller att lyfta människor. Vi kan tysta ner människor, eller vi kan låta fler människor bli hörda och lyssnade på. Vi kan döma ut människor, eller vi kan befria och upprätta.
Jesus sa: ”Min dom är rättvis”. Och i Jesu namn får också vi ställa oss på rättvisans sida i vår tid och i våra sammanhang: Rättvisa och upprättelse inte bara för mig själv, utan för alla människor, också för dem som aldrig brukar bli rättvist behandlade; rättvisa och upprättelse för alla dem som alltid blir undanskuffade och exkluderade; frihet och befrielse också för alla dem som hålls inlåsta i all sköns garderober; upprättelse också för alla dem som blir diskriminerade, kränkta och utsatta för fysiska, psykiska och andliga övergrepp. Ja, i Jesu namn får vi ställa oss på rättens och sanningens sida, för oss och för alla, genom att uppmuntra och stötta varandra att med såväl våra böner som med våra konkreta handlingar ge kropp åt hoppet om Kristi återkomst till jorden – hoppet om rättvisans och upprättelsens återkomst i världen.
[1] Johannesevangeliet 5:1-9.
[2] Andra Moseboeken 20:8-11.
[3] Johannesevangeliet 5:10-16.
[4] Johannesevangelet 5:17-46.
[5] Botandet av den lame mannen är ett av de sju ”tecken” som Jesus utför i Johannesevangeliet. Det sjunde och sista tecknet är när Jesus verkligen uppväcker en död: Lasaros (Johannesevangeliet kapitel 11). Uppväckandet av Lasaros blir droppen för översteprästerna och stora rådets medlemmar, och de beslutar sig för att döda Jesus (Johannesevangeliet 11:53).