(H)ärligt frälst – en predikan om Guds restaureringsplan

27 okt (H)ärligt frälst – en predikan om Guds restaureringsplan

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 27 oktober 2013
Tjugoandra söndagen efter trefaldighet: Frälsningen

Nehemja 2:11–20
Nehemja berättade: Så anlände jag till Je­ru­sa­lem. När jag ha­de va­rit där i tre da­gar gick jag om nat­ten ut med ba­ra ett par man. Jag ha­de in­te berättat för någon vad min Gud ha­de in­gi­vit mig att göra för Je­ru­sa­lem, och jag tog in­te med mig något an­nat djur än det jag själv red på. Mitt i nat­ten red jag ut ge­nom Dal­por­ten i rikt­ning mot Drakkällan och Dyng­por­ten. Jag un­dersökte Je­ru­sa­lems ra­se­ra­de mu­rar och ner­brända por­tar. Jag fort­sat­te till Käll­por­ten och Kungs­dam­men, men mitt rid­djur kun­de in­te ta sig fram där. Un­der nat­ten fort­sat­te jag upp längs da­len och un­dersökte mu­ren, tills jag än en gång kom ge­nom Dal­por­ten och var till­ba­ka igen.

Sty­resmännen viss­te in­te var jag ha­de va­rit och vad jag ha­de gjort, ty jag ha­de ännu in­te un­derrättat ju­dar­na, var­ken präster, stormän, sty­resmän el­ler övri­ga som ha­de med sa­ken att göra. Men nu sa­de jag till dem: ”Ni ser själva hur il­la det står till med oss: Je­ru­sa­lem är öde­lagt och dess por­tar ner­brända. Låt oss byg­ga upp Je­ru­sa­lems mur igen och göra slut på vår vanära!” Och jag berätta­de för dem hur min Gud ha­de hållit sin skyd­dan­de hand över mig och vad kung­en ha­de lo­vat mig. ”Låt oss börja byg­ga!” sa­de de och grep sig an med det­ta go­da verk.

Men när ho­ro­ni­ten San­val­lat, am­mo­ni­ten To­bia, ämbets­man­nen, och ara­ben Ges­hem fick re­da på det­ta öste de spott och spe över oss: ”Vad håller ni på med? Tänker ni göra upp­ror mot kung­en?” Men jag gav dem svar på tal: ”Him­lens Gud skall ge oss framgång. Nu börjar vi, hans tjäna­re, att byg­ga. Var­ken lag el­ler hävd ger er någon rätt till Je­ru­sa­lem.”

Romarbrevet 5:15–21
Om al­la dog ge­nom en en­das över­trädel­se, så har nu al­la fått del av Guds över­flödan­de nåd, nådegåvan som be­stod i en en­da människa, Je­sus Kristus. Och följ­der­na av en en­da mans synd kan in­te jämföras med den­na gåva. Ty do­men följ­de på vad han en­sam ha­de gjort och blev fällan­de, men nåden följ­de på mång­as över­trädel­ser och in­ne­bar ett frikännan­de. Om en en­da mans över­trädel­se be­tyd­de att döden fick her­ravälde ge­nom den­ne en­de, så skall nu i stället de som blir rättfärdi­ga ge­nom nådens över­flödan­de ri­ka gåva le­va och få her­ravälde tack va­re en en­da, Je­sus Kristus. Alltså: lik­som en en­das över­trädel­se led­de till fällan­de dom för al­la människor, så har också en en­das rättfärdi­ga gärning lett till frikännan­de och liv för al­la människor. Lik­som en en­da människas olyd­nad gjor­de al­la till syn­da­re, så skall en en­das lyd­nad göra al­la rättfärdi­ga. La­gen kom in för att över­trädel­ser­na skul­le bli större. Men där syn­den blev större, där över­flöda­de nåden än mer, och på sam­ma sätt som syn­den härs­ka­de och förde till döden, skall därför nåden härs­ka ge­nom rättfärdig­het och föra till evigt liv ge­nom Je­sus Kristus, vår her­re.

Markusevangeliet 4:26–29
Jesus sa­de: ”Med Guds ri­ke är det som när en man har fått utsädet i jor­den. Han so­ver och sti­ger upp, da­gar och nätter går, och säden gror och växer, han vet in­te hur. Av sig själv bär jor­den gröda, först strå, så ax, så mo­get ve­te i ax­et. Men när grödan är mo­gen låter han skäran gå, för skörde­ti­den är in­ne.”

Under natten vandrade ett litet sällskap runt i den sönderfallna staden utan att några av stadens invånare visste om det. Sällskapet undersökte noggrant de trasiga murarna, de förfallna husen, de demolerade stadsportarna som inte längre hindrade vare sig fiender eller ovälkomna vilddjur att ta sig in bland de skyddslösa, fattiga, övergivna människor som ännu bodde kvar i staden.

De vandrade runt i staden i hemlighet; undersökte allt. Inget lämnades åt slumpen. Och hos dem växte det fram en plan. En hållbar och fungerande plan för hur staden skulle kunna restaureras så att den åter kunde bli en trygg och människovärdig ort att bo på, och där tempelgudstjänsten åter kunde firas som i stadens glansdagar, med offer, psalmer och böner till Levande Gud. Hos det lilla sällskapet som under nattens timmar obemärkt undersökte allt medan stadens invånare sov, växte det under deras noggranna utforskningar fram en genomarbetad uppbyggnadsplan för staden – en ”frälsningsplan”.

Sällskapet leddes av Nehemja. Han tillhörde den grupp judar som en gång hade förts bort från Jerusalem i den babyloniska fångenskapen. Åren hade gått. Babyloniernas välde hade övertagits av perserna. Och Nehemja hade fått tjänst som munskänk hos den persiska kungen. Och där hade Nehemja nåtts av budet om misären och förfallet i sin gamla hemstad Jerusalem. Och han hade fått tillstånd av kungen att resa dit för att få se det hela med egna ögon och – om möjligt – återuppbygga den.

Först när planen var klar presenterade Nehemja den för invånarna. Då var planen så genomarbetad att när den väl sattes i verket skulle inget kunna stoppa den. Frälsningen var så att säga redan ett faktum på väg att förverkligas. Därför kunde Jerusalems invånare svara dem som ville slå ner deras nytända hopp om ett bättre liv: ”Himlens Gud skall ge oss framgång. Nu börjar vi, hans tjänare, att bygga.”

Jag vill tänka mig att det som Nehemja och hans sällskap gjorde om natten i den förfallna staden, gör Gud genom sin Ande också i oss: Ser oss, utforskar oss och verkar i oss, för att vi ska återfå den skönhet, härlighet och gudslikhet som förlorades någonstans på vägen. Jag vill tro att Gud genom sin Ande kärleksfullt utforskar oss, och utforskar världen. Jag vill tro att Guds Ande verkar i oss och verkar i världen – så som Nehemja i natten obemärkt vandrade omkring i det sönderfallna Jerusalem för att arbeta fram en hållbar frälsningsplan. Jag vill tro att det sker under ytan, i vårt och världens innersta djup.

När Jesus enligt Matteusevangeliet höll sin bergspredikan kallade han Gud för ”din fader, som är i det fördolda” och ”som ser i det fördolda” (Matteusevangeliet 6:4, 6, 18). I det fördolda, under ytan, arbetar Gud i oss genom sin Ande.

I dagens ganska så snåriga episteltext från Romarbrevet skrev aposteln Paulus om ”nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus.” Berättelsen om denna Guds nådegåva till världen hör också till det som skedde i det fördolda.

Jo, visst samlade Jesus stora skaror omkring sig. Visst blev många berörda av hans budskap när han predikade här på jorden. Visst blev många sjuka helade, många besatta befriade och många förtryckta upprättade till ett människovärdigt liv. Och visst blev det upplopp i Jerusalem kring honom när han tågade in i staden den där palmsöndagen och gick bärsärkagång i templet, så att det politiska och religiösa toppskiktet till slut kände sig tvunget att agera. Men på det stora hela var hela Jesusgrejen, när det begav sig, en ganska så marginell företeelse. Det var inget det talades om mer än möjligen i den närmsta omgivningen. För hela Jesusberättelsen utspelar sig långt borta i en av världens alla anonyma avkrokar.

Jesus utförde sin verksamhet i Galileen och Judeen, en avkrok i det väldiga imperiet. Och det som hände där var knappast förstasidesstoff i imperiet eller den övriga världen.

Och avrättningen av Jesus var bara en av tusentals andra avrättningar. Inget särskilt uppseendeväckande kring det. Inget som särskilt många brydde sig om – eller ens visste om att det hände. Några berördes redan där och då, men för de flesta människor i världen pågick livet precis som vanligt, och precis som alltid. I glädje och i vånda. I lycka och i smärta. Som vanligt, som alltid.

Men ändå, skriver Paulus: ”Så har alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus,” och han skriver att inget annat kommer i närheten av ”följderna” av denna gåva, som innebär ”frikännande och liv” för alla människor.

Men hela denna omvälvning, hela denna nystart för mänskligheten och hela skapelsen berodde på något som på det stora hela utspelade sig i det fördolda: I avkroken Galileens samhällen och byar. Och på Golgota, som ju egentligen bara var en av raden av tusentals galgbackar runtom i världen. På ett kors, som ju egentligen bara var en av miljontals rutinavrättningar som maktens herrar har beställt genom historiens lopp. Och i det oförklarliga undret i en grav som skedde medan det ännu var mörkt och tyst och de flesta låg och sov i både Jerusalem och resten av världen.

Det skedde i det fördolda, det skedde under ytan, i de lager av livet som inte märks så tydligt. Och ändå var det som pågick i och med Jesu liv, död och uppståndelse något som skulle komma påverka miljontals av människor över hela jorden.

Den liknelse som Jesus berättar om himmelriket, om sådden som växer i jorden utan att bonden vet hur det går till, mynnar ut i den stora skörden. Det är den skörd som med teologins språk kallas den yttersta domen, men det är Guds dom och alltså kärlekens dom. Och kärlekens dom är upprättelse. En upprättelse av det förkastade, en befrielse av det fångna, bundna och inlåsta, en kärlek till det hatade och ratade.

I den kyrkotradition som vår församling har växt fram i har befrielsen och räddningen och frälsningen framför allt kommit att handla om det personliga, det individuella, och det inre livet: ”Själens frälsning”. Den dimensionen finns självklart med också i Bibelns texter och det Jesus talar om, men frälsningen är också något mycket större. Den är något betydligt mer omfattande. Det handlar om en omdaning av hela universum – med Bibelns språkbruk: om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.  Det är Guds frälsning av sin skapelse, kärlekens frälsning.

Och denna frälsning är redan på gång. Den verkar i det fördolda. Och kyrkans uppgift, vår gemenskaps uppgift, din och min uppgift är att få fatt på detta – att hjälpa varandra att få fatt på detta. Kan vi det? Vill vi det? Vill du vara med  på det? Att söka, upptäcka och uppmärksamma hur den Gud som är kärlek, hur denna Gud verkar – om än i det fördolda – i ditt eget liv; i andras liv; i hela världens liv? Vill du vara med att söka, upptäcka och uppmärksamma det, för din egen skull, för gemenskapens skull, för allt levandes skull?

I detta sökande tror jag att ärlighet är ett nyckelord. Ärlighet både om vad det är som vi behöver frälsas ifrån och frälsas till, och vad denna frälsning innebär konkret för oss och i varje särskild situation och sammanhang. Så att inte frälsning blir något enkelt, lättköpt universalmedel vi snabbt sprayar över allt ihop för att någotsånär dölja de verkliga sprickorna, de verkliga sorgerna i vårt eget liv och i världens liv. Och så att vi inte lurar oss själva att säga ”Allt är väl, allt är väl”, när allt inte är väl (Jeremia 6.14; 8:11). För frälsning är inte ett lyckopiller. Det är Guds omsorgsfullt utarbetade räddningsplan för hela världen ner på minsta mikronivå. Det är Guds restaureringsplan för tillvarons alla kortslutningar, tillkortakommanden och konkreta brister.

Frälsningen är något som hänt en gång för alla i Jesu liv, död och uppståndelse till försoning för hela världen. Den var ett faktum redan tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, och de sörjande fann att graven var tom: ”Varför gråter du? Vem letar du efter? Varför söker ni den levande här bland de döda. Kristus är uppstånden! Han går före er till Galileen, där ska ni få se honom, som han har sagt er.” På så vis tror jag att frälsningen redan ett faktum, liksom den förfallna stadens räddning var ett faktum redan när Nehemja efter nattens arbete presenterade restaureringsplanen för de nyvakna invånarna. Planen som var så totalt genomarbetad att inget skulle kunna stoppa den.

Men frälsningen är också något som pågår; något som ständigt händer. Guds frälsning är varje gång mörker vänds till ljus. I det stora och i det lilla. Allt det goda som – trots allt – händer i världen är en del av Guds pågående frälsningsverk. I varje tillfrisknande, i varje upprättelse, i varje befrielse. Det är varje gång och i varje situation i smått och stort – på våra arbetsplatser, i våra hem, på våra gator, i vår politik, i våra relationer, som det finns anledning att ärligt säga: ”Idag har räddningen nått detta hus.”

Frälsning är när vi helt ärligt har frid med Gud, frid med oss själva, frid med medmänniskan, frid med omgivningen och den skapelse Gud har satt oss i. Frälsning är varje gång Gud ser på sin skapelse och får anledning att säga ”Det är gott”. Det är varje situation där Gud säger: ”Varde ljus” och det blev ljus. För frälsning är Guds omskapelse. Den nya skapelsen. Den åttonde dagen utan slut då Gud skapar allting nytt.

Än så länge ser vi bara frälsningen i ytterst små portioner. Det är inte mindre frälsning för det, men frälsningens löften är större. Och därför är frälsningen något som Guds folk ännu väntar på och ropar efter tillsammans med hela skapelsens suckar; väntar på kärlekens dom över all icke-kärlek, för ingenting ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Det är ett rop i och tillsammans med Guds Ande som ”utforskar allt, också djupen hos Gud.”

Vill du vara med på det? Att delta i sökandet, att upptäcka och uppmärksamma hur den Gud som är kärlek, hur denna Gud verkar i ditt liv, i vårt gemensamma liv, i världens liv? Vill du vara med och svara när missmodets makter vill slå ner ditt och världens hopp? Vill du då vara med och svara:

”Himlens Gud skall ge oss framgång. Nu börjar vi, hans tjänare, att bygga!”