04 feb ”Jag reser mig igen” – en predikan om ljuset
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 2 februari 2014
Kyndelsmässodagen: Uppenbarelsens ljus
Mika 7:7-8
Jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.
Första Johannesbrevet 1:5–7
Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.
Lukasevangeliet 2:29–31
Symeon sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
Vad är det allra första Gud säger i Bibeln? Jo: ”Ljus, bli ljus!”
”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ’Ljus, bli till!’ Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.”
Den berättelsen – som vi kan kalla för den prästerliga skapelseberättelsen – är knappast den äldsta texten som finns i Bibeln, men de som redigerade och satte ihop de olika hebreiska traditionerna och berättelserna till det verk vi idag kallar Torah eller Moseböckerna valde alltså att placera denna berättelse som inledning på hela boken. Det ter sig ju förstås ganska naturligt utifrån Moseböckernas kronologi att de placerade skapelseberättelsen i början av verket, men det blir också en teologisk markering. Det säger något om vad för slags Gud Torah kommer att handla om.
Genom att den prästerliga skapelseberättelsen placerades precis i början av verket blir alltså det första uttalande Gud gör i Bibeln: ”Ljus, bli till!” Och den första dom Gud fäller i Bibeln – det första omdöme Gud gör – handlar om ljuset: ”Gud såg att ljuset var gott.” Gud blir därmed så att säga en ”ljusgud”, och utifrån den Gudsbilden – Gud som en ljusets Gud – och med de glasögonen får vi sedan läsa den bibliska historien.
Ur ett naturvetenskapligt perspektiv är det förstås en ganska så absurd tanke att ljuset skulle kunna existera utan några ljuskällor. I den prästerliga skapelseberättelsen frambringar Gud ljuset på den första dagen, medan solen skapas först på den fjärde dagen. Men det kan ju ändå finnas en existentiell poäng i detta: Även när ingen sol finns, inga stjärnor – det finns egentligen ingenting som kan lysa upp i mörkret – finns ändå Guds ord, levande och verksamt, och säger: ”Ljus, bli till.” Och ljuset blev till. Och Gud såg att ljuset var gott.
Och om vi därefter skulle fortsätta läsningen av Bibeln skulle vi upptäcka att det finns texter som rentav går ännu längre än skapelseberättelsens beskrivning av Gud som en ljusgud. Gud beskrivs i en del bibeltexter inte bara som den som skapar ljus, utan som den som själv är ljus. Det eviga, oskapade ljuset. Så säger till exempel profeten Mika: ”Jag har fallit, men reser mig igen. Jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.” Och i Nya testamentet ska senare Johannes skriva i sitt första brev: ”Detta är det budskap som vi har hört och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.”
”Jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.” Det mörker profeten Mika beskriver i det textsammanhanget är när ens tillvaro är som mest skör och bräcklig; när allt går emot en, och omständigheterna runtomkring en är sådana att det inte finns något som helst att hålla fast vid längre – ingenting som håller en uppe. Allt är bäcksvart mörker. Har du varit där någon gång?
Mika säger att folket har drabbats av total förvirring. Förvirringen har tagit över den storpolitiska arenan, men förvirringen är så långtgående att den har förpestat varje mänsklig relation: Ens vänner går inte att lita på. Varje ord en yttrar måste först vägas på guldvåg så att det inte kan komma att användas emot en. Inte ens i sängkammaren går det att vara säker; det går inte att lita på att den man har sex med vill en väl. Mika konstaterar krasst: ”Inte en ärlig människa finns kvar.” Och när han går till sig själv upptäcker han att han också har svikit sina ideal; att han har tappat bort riktningen med sitt liv och schabblat bort sitt livsmål; att han har begått det som med bibelns och teologins språkbruk kallas synd.
”Jag sitter i mörker.” I det sammanhang Mika beskriver betyder det helt enkelt: ”Jag sitter i klistret.” Har du varit där någon gång – jagad och ihoptryckt från alla håll? Det finns liksom inget eller ingen att ta hjälp av för att få rätsida på livet. Det finns ingen sol, inga stjärnor, ingenting som kan lysa upp. Alla möjliga och omöjliga omständigheter gör att man sitter fast i en gordisk knut – totalt omöjlig att lösa upp. ”Jag sitter i mörker…” Men, tillägger Mika, trots att alla odds talar emot: ”Herren är mitt ljus”. Och det ger honom kraft att säga – trots allt: ”Jag reser mig igen.”
Jag tror att det kan vara viktigt att ta fram sådana här textsammanhang för att inte de invanda bilder och metaforer vi använder i kyrkan bara ska bli tomma ord som kan betyda precis allt men egentligen ingenting. Som ljusmetaforen. Här i kyrkan läser vi om ljuset, vi sjunger om ljuset, vi talar om ljuset, vi tänder ljus i var och varannan gudstjänst. Men vad innebär det egentligen för oss i vår vardag att tro att Gud är ljus? Om vi kopplar detta till våra verkliga liv och de sammanhang vi står i dagligdags? Vad skulle det kunna betyda att tro att Gud är ljus? Inte bara i allmänna termer utan kopplat till ditt liv så som det ser ut? Fundera en liten stund på det.
—
Två åldringar vistades dagligen i templet: Symeon och Hanna. De hade fått ett löfte av Gud. Men åren gick, och löftet verkade svika. Så en dag bland alla andra kommer ett fattigt föräldrapar till Herrens tempel för att bära fram sitt nyfödda barn. Exakt vad det var som gjorde att Hanna och Symeon förstod att ljuset nu hade kommit hit i och med det lilla barn som Maria och Josef bar fram i templet, är svårt att veta. Att föräldrar bar fram sina barn i templet var ju inget ovanligt. Symeon och Hanna måste ha sett hundratals sådana familjer vid det här laget. Och den här familjen såg med största sannolikhet ut precis som alla andra. Ingen sol, inga stjärnor, ingenting som lyste upp.
Här fanns egentligen ingenting som de inte redan hade sett förut – ingenting, utom detta barn – Jesus – till tröst och härlighet åt Guds hårt prövade och plågade folk Israel, och till upplysning och insikt åt jordens alla folk om var frälsningen finns; var räddningen finns:
Jesus – ”ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”.
Jesus – ”som för oss människor och vår frälsning steg ner från himlen, blev människa av kött och blod”.
Jesus – om vilken Paulus skriver: ”Om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.”
Och på ett annat ställe beskriver Paulus sitt möte med ljuset Jesus så här: ”Gud, som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.”
Och Symeon och Hanna, två bräckliga ”lerkärl” i Herrens tempel som väntade på Israels tröst, tillät sig att se och vågade tro att detta ljus – Jesus – var gott.