17 apr En mosaik av känslor
Skärtorsdagens kväll och den efterföljande natten är en kontrasternas tid. Evangelisten Lukas redogörelse för dessa timmar är en berättelse som rymmer glädje, undran och förvåning. Där är besvikelse, stolthet, oro, vånda och sorg. Knappast någon mänsklig känsla fattas.
Kanske är detta avsnitt i evangeliet det som mest liknar hur livet för det mesta ter sig för ganska många av oss. Det är inte välordnat eller strukturerat. Det är inte bara en känsla åt gången. Det är inte bara det ena eller det andra, utan sorgen och glädjen vandrar tillsammans. I den här berättelsen finns så många olika känsloskärvor.
Skärtorsdagens berättelse är en berättelse om det gudomliga:
Här finns påskfesten till minne av hur Gud befriade det förslavade folket från fångenskapen.
Här finns Jesu instiftande av det heliga sakramentet och upprättandet av ett nytt förbund mellan Gud och människa.
Här finns Jesu uppriktiga och intensiva bön till sin himmelske Fader och hans längtan efter att vara i Guds vilja.
I skärtorsdagens berättelse framträder alltså det gudomliga som minne, som närvaro och som längtan. Men det är också – eller kanske just därför – så jordbundet mänskligt med denna oordnade blandning av olika känsloyttringar.
Jesus hade längtat efter att fira denna måltid tillsammans med sina lärjungar. Säkert betydde denna längtan att han hade sett fram emot att få fira just påskmåltid med dem, precis som vilken jude som helst som ser fram emot att få fira denna speciella måltid.
En traditionell påskmåltid tar tid. Ingenting brådskar. Man kostar på sig att ta tid att verkligen minnas befrielsen från fångenskapen när man läser, sjunger, berättar och samtalar om denna befrielse. Och man kostar på att ta tid för varandra och med varandra. Det finns ett heligt allvar i påskmåltiden, men den är också uppsluppen med glada sånger och skämt – det är rentav ett påbud att man ska skämta. Det är god mat och mycket vin.
Den påskmåltid Jesus och hans lärjungar firade den kvällen var säkert inte annorlunda. Och Jesus hade längtat efter den, precis som alla andra judar.
Men kanske hans längtan efter påskmåltiden just denna kväll också gällde något mer. För detta var kvällen då han skulle ge sina lärjungar ytterligare en pusselbit till berättelsen om hur Gud befriar och frälser. Och med påskmåltidens osyrade bröd och med den skål som kallas frälsningens bägare instiftade han ett nytt förbund – ett nytt kontrakt – en ny gemenskap mellan Gud och människa.
Det är glädje. Men samtidigt smärta. Jesus talar om offer, och någonstans här tar sorgen överhanden. Han börjar gråta över en av sina närmaste vänner. Han hittar inget annat ord än ett klagouttryck. Det som kommer över Jesu läppar är knappt ett ord, utan snarare ett tjut: ”Ve!”
Det är ett ”ve” över en mycket nära och kär vän som Jesus förstår just nu håller på att spilla bort sitt liv – en vän som håller på att spilla bort sitt liv och allt han har trott på och levt för. Och lärjungarna runt bordet reagerar just så mänskligt som så många av oss skulle reagera. De börjar analysera; de börjar diskutera vem som ska förråda Jesus. Det som hos Jesus väcker sorg och ”ve” blir för lärjungarna ett samtalsämne.
Ett samtalsämne… Lärjungarna beter sig precis som så många av oss gör vid våra middagsbord eller fikarum när någon skandal från gårdagkvällens nyhetssändning kommer på tal. Vi analyserar. Vi diskuterar. Vi har fått ett samtalsämne till kaffet. Kanske är det vårt sätt att skydda oss själva. Kanske är det en högst naturlig skyddsmekanism som träder ikraft: att omvandla en mänsklig tragik, ett tragiskt livsöde, till ett samtalsämne.
Så ger det ena samtalsämnet det andra. Snart har lärjungarnas diskussion om vem som är förrädare övergått till något helt annat. Nu pratar de om vem av dem som är störst – om vem av dem som är störst i himmelriket.
Hur samtalet kunde hamna där är väl inte så lätt att veta. Möjligen var det ett sätt att värja sig mot den hemska tanken att det kanske bor en potentiell förrädare i dem var och en. Så lärjungarna lyfter fram sina mest positiva sidor – allt för att döva den påträngande röst inom dem själva som säger: ”Det skulle kunna vara jag.” Tonläget höjs. Överorden tar överhanden. De framställer sig själva som rena dygdemönster.
Då bryter Jesus in i samtalet. Han talar om att stiga ner från de höga hästarna och han ger sig själv som exempel: ”Jag är mitt ibland er som er tjänare.”
Men samtidigt som han ber dem att tagga ner lyfter han upp dem och tilldelar dem kungavärdighet. Han ber dem att tjäna varandra och kallar dem kungar – inte kungar trots att de tjänar, utan kungar just för att de tjänar; kungar i ett alternativt rike.
Samtalet vid middagsbordet böljar fram och tillbaka. Under kvällen får också Jesus tillfälle att tala allvarsord med Petrus. Han talar om Petrus fall – om Petrus bottenlösa fall som ska ske om bara några timmar. Men Jesus ingjuter samtidigt hopp. Förtvivlan och hopp i ett och samma andetag… Jesus talar om natten då Petrus kommer att gå vilse, men också om en soluppgång då Petrus kommer att hitta tillbaka igen med kraft att ge kraft åt andra vilsekomna.
Så lämnar de festsalen och ger sig av till Getsemane trädgård vid Olivbergets fot. Jesus går in i ångestfylld bönekamp. Men i bönen är han samtidigt i den livszon där han alltid har velat vara, och där han vill vara just nu – i sin Faders vilja.
Redan som barn hade han sagt till sina föräldrar när de oroligt hade letat efter honom: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Och i natten stavar han på den bön som han så tålmodigt har försökt lära också sina lärjungar att be.
Och så kyssen. ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” Vad innehåller denna kyss? Förakt? Kärlek? Ironi? Ömhet? Kanske kommer vi aldrig få veta. Kanske inte ens Judas visste.
Skärtorsdagskvällen är en kontrasternas kväll. Berättelsen om nattvardssalen och Getsemane trädgård är inte bara en känslas historia. Den är en mosaik av känslor. Men det är inte en mosaik som omedelbart formar en klar och tydlig bild, utan mer såsom livet ter sig för många av oss: Inte alltid självklart; inte alltid tydbart.
Men kanske alla känslobitarna – alla känsloskärvorna – trots allt formar en bild. Men det är i så fall en bild som kan uppfattas först på håll – inte när vi är mitt inne i den, utan först när vi har fått perspektiv; först när denna måltid har fått sin fullkomning i Guds rike.
Men vad kan vi göra fram till dess? Försöka städa bort alla skärvor som kan tänkas opassande? Skjuta undan alla motstridiga känslor? En god kristen ska väl vara glad – bara glad – så ska vi skjuta undan alla motstridiga känslor? Inte nödvändigtvis.
I väntan på alltings fullkomning får vi däremot lägga våra känsloskärvor i Guds vilja, fortsätta att dela bedrövelsens bröd och välsignelsens vin i Jesu namn – och vara rädda om varandra.
Stefan Albinsson