Gemenskapens Ande – en predikan om att vara kyrka i rörelse

21 sep Gemenskapens Ande – en predikan om att vara kyrka i rörelse

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 21 september 2014
Temagudstjänst: Gemenskapens Ande – kyrka i rörelse

Denna predikan är en del av en serie på temat ”Tillsammans för livet”. Temaserien anknyter till Kyrkornas världsråds dokument ”Tillsammans för livet: Mission och evangelisation i en värld i förändring.”

Hesekiel 37:9–10
Herren sa­de till mig: ”Pro­fe­te­ra, människa, pro­fe­te­ra och säg till an­den: Så säger Her­ren Gud: Kom, an­de, från de fy­ra väder­strec­ken! Blås på des­sa dräpta och ge dem liv!” Jag pro­fe­te­ra­de som han ha­de be­fallt mig. Då fyll­des de av an­den, de fick liv och res­te sig upp, en väldig här.

Efesierbrevet 3:16–4:6
Måtte Fadern i sin härlig­hets ri­ke­dom ge kraft och styr­ka åt er in­re människa ge­nom sin an­de, så att Kristus ge­nom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fas­ta och var sta­digt ro­ta­de i ho­nom, så att ni till­sam­mans med al­la de he­li­ga förmår fat­ta bred­den och läng­den och höjden och dju­pet och lära känna Kristi kärlek som är väldi­ga­re än all kun­skap, tills he­la Guds full­het upp­fyl­ler er. Han som ver­kar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära el­ler tänka, hans är härlig­he­ten ge­nom kyr­kan och ge­nom Kristus Je­sus, i al­la släkt­led i evig­he­ters evig­het, amen.

Jag upp­ma­nar er alltså, jag som är fånge för Her­rens skull, att le­va värdigt er kal­lel­se, all­tid ödmju­ka och mil­da. Ha fördrag med varand­ra i tåla­mod och kärlek. Sträva ef­ter att med fri­den som band be­va­ra den and­li­ga en­he­ten: en en­da kropp och en en­da an­de, lik­som ni en gång kal­la­des till ett och sam­ma hopp. En är Her­ren, en är tron, ett är do­pet, en är Gud och al­las fa­der, han som står över all­ting, ver­kar ge­nom allt och finns i allt.

Johannesevangeliet 3:8
Jesus sade: ”Vin­den blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet in­te vari­från den kom­mer el­ler vart den far. Så är det med var och en som har fötts av an­den.”

Det var ett slags dröm, eller en uppenbarelse. Profeten Hesekiel hade förts bort i fångenskap tillsammans med många andra av Israels folk. Och där borta i fångenskapen fick profeten en uppenbarelse. Guds Ande förde honom till en stor dal. Kanske hade det en gång för länge sedan i en fjärran forntid utkämpats ett stort slag i den dalen, för åt vilket håll profeten än tittar ser han att dalen är helt täckt med benknotor som nu låg där förtorkade i den gassande solen.

Då säger Gud till Hesekiel att börja tala till benknotorna, att profetera för dem. Och Hesekiel gör det. Och när Hesekiel profeterar hörs det ett rasslande. Det var ben som sattes till ben och fogades samman till skelett. Och skeletten fick senor och kött som kläddes med hud.

Men något liv hade de inte. De fallna krigarna i dalen låg där – helt livlösa. Då ropar Hesekiel på Guds Ande: ”Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv.” Och Guds Ande blåste in från alla håll, och uppfyllde de livlösa människorna i dalen så att de fick nytt liv. Och hela den enorma härskaran reste sig upp.

Det var ett slags dröm, eller en uppenbarelse – och en ganska märklig sådan. Jag vet inte om jag är ensam om att få lite zombievibbar av den här berättelsen. Men när visionen har bleknat bort förklarar Gud för Hesekiel vad den betyder. De förtorkade benknotorna är Hesekiels eget folk, dvs. samma folk som precis som han själv har blivit bortförd i fångenskap och som i denna fångenskap säger: ”Vårt hopp är ute, vi är förlorade”. De känner sig som förtorkade ben, tömda på allt vad kraft och liv heter. Utan hopp, utan framtidstro.

Hesekiels uppdrag – Hesekiels mission – är att visa sina medfångar att hoppet inte är ute. Att det fortfarande finns liv. Det finns fortfarande kraft. Det finns fortfarande framtid. Det finns ännu tid och rum för gemenskap.

Hur kan det göra det? Allt verkar ju peka åt en helt annan riktning. Hur kan det fortfarande finnas framtidstro? Jo, därför att Livets Gud ännu uppehåller världen genom sin Ande. Det finns fortfarande hopp om liv eftersom Gud ännu andas.

Temat för den här gudstjänsten är ”Gemenskapens Ande – Kyrka i rörelse”. Och då kan vi fundera på vad vi har fått för uppdrag. Vad är kyrkans mission?

Jag undrar om inte kyrkans mission är att göra just det som Hesekiel gjorde i drömmen: Att ställa sig i dalen med de förtorkade benen och be Guds Andes vind att blåsa nytt liv.

Dalen med de förtorkade benen var ju en bild, en liknelse. Men vilka situationer och sammanhang kan det handla om idag, i vår egen verklighet? Vi behöver nog inte tänka så länge, för innerst inne vet vi kanske redan vilka de dalarna är i de sammanhang vi befinner oss vare sig det är i skolan eller på jobbet eller i samhället i stort.

”Kyrka i rörelse.” Kanske vi behöver röra oss i minst tre riktningar för att kunna leva den mission Gud har gett oss.

Den ena rörelsen går till platser och sammanhang som liksom dalen med de förtorkade benen behärskas av meningslöshet och hopplöshet. Att våga vara närvarande just där och be Guds ande att blåsa nytt liv.

Den andra rörelsen tror jag går mot en ännu djupare gemenskap med kyrkan – den kristna församlingen som delar Guds ord, ber, lovsjunger och delar nådens gåvor med varandra. För i ärlighetens namn är det väl både en och annan av oss som själva ligger golvade mellan varven; en och annan av oss som är ganska tilltufsade eller sönderstressade av livet.

Så jag tror att vi kan behöva röra oss mot en tydligare gemenskap med kyrkan där vi kan fyllas på med inre kraft och styrka, och påminna varandra om att det fortfarande finns hopp om liv eftersom Gud ännu andas. Såsom vi gjorde när vi för en liten stund sedan här i gudstjänsten bad konfirmationsbönen för var och en av konfirmanderna om att Gud skulle fylla dem med sitt eget liv, sin Ande.

Vilken är då den tredje rörelsen för att kunna leva uppdraget Gud har gett oss? Det tänker jag är att anknyta till allt och alla som gör livet gott och värt att leva. För utan denna tredje rörelse blir kyrkan inget annat än en sekt, och en ganska meningslös sådan.

Så den tredje rörelsen är att knyta an till allt och alla som visar att livet är gott och meningsfullt. Och det finns ju knappt några gränser för vad det skulle kunna vara. Det kan ju t.ex. vara familj, vänner, arbetskamrater, fest, musik, film, konst, idrott, vetenskap, fredsarbete… you name it. För världen är Guds värld, och i den världen blåser Anden vart den vill.