När allt kommer omkring – en predikan om att ha sitt namn skrivet i livets bok

05 okt När allt kommer omkring – en predikan om att ha sitt namn skrivet i livets bok

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 5 oktober 2014
Den helige Mikaels dag: Änglarna

Lukasevangeliet 10:17–20
De sjut­ti­otvå kom gla­da till­ba­ka och sa­de: ”Her­re, till och med de­mo­ner­na ly­der oss när vi ut­ta­lar ditt namn.” Han sva­ra­de: ”Jag har sett Sa­tan slung­as ner från him­len som en blixt. Ja, jag har gett er makt att tram­pa på or­mar och skor­pi­o­ner och att stå emot fi­en­dens he­la styr­ka, och ingen­ting skall ska­da er. Men gläd er in­te över att an­dar­na ly­der er, ut­an gläd er över att era namn är upp­teck­na­de i him­len.”

Mikaelidagens tema är ju ”änglarna”, men den här dagen handlar förstås inte bara om änglar, utan även om oss människor. För, som det står i Hebreerbrevet: ”Är inte änglarna andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen? … Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an.” (Hebreerbrevet 1:14; 2:16) Och i en av dagens föreslagna bibeltexter säger Jesus så här till sina lärjungar:

Gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.

Det är i Lukasevangeliets 10 kapitel. Lärjungarna har varit ute på sitt första missionsuppdrag. Nu återvänder de till Jesus, glada och helt uppfyllda av allt fantastiskt de har varit med om; hur till och med demonerna lyder dem när de uttalar Jesu namn. Det är då Jesus säger till dem: ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

Den bakomliggande idén till det Jesus säger är hur familjemedlemmar brukade upptecknas i en släktförteckning så att det gick att se vem som skulle ärva av vem, eller hur en stads medborgare skrevs in i ett register. Att ha sitt namn upptecknat i himlen betyder alltså att en är medborgare i Guds stad eller att en tillhör Guds släkt. Tanken återkommer på ett par ställen i Nya testamentet i det vackra uttrycket: ”livets bok” (t.ex. Filipperbrevet 4:3; Uppenbarelseboken 3:5).

Att ha sitt namn upptecknat i himlen är ett uttryck för att Gud räknar med en, eller kort och gott: att en tillhör Gud. I det får lärjungarna ha sin djupaste och sannaste glädje. De är sedda och älskade av Livet själv, de har sina namn upptecknade i himlen. Deras namn – deras personlighet och identitet – har sin hemvist hos Gud. Deras namn – deras sanna vara – tillhör himlen där ju varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl (Matteusevangeliet 6:20; Lukasevangeliet 12:33).

Vem är du när allt kommer omkring? Var har du din djupaste identitet? Vad ger dig kraft, vad ger dig mod, vad ger dig hopp? Att demonerna lyder dig?

”Njae”, kanske du svarar, ”det vet jag inget om, och det där med demoner känns mest bara konstigt”. OK, men ersätt då det uttrycket med mot allt annat du kan göra, prestera eller visa upp.

Så kommer den dagen då du inte längre kan göra den saken; inte längre prestera; inte längre kan visa upp det där strålande resultatet; den dag då du faktiskt inte längre förmår få demonerna att lyda dig. Vem är du då? Och finns det längre någon glädje kvar?

Frågan kan ställas på det individuella planet, men kanske också till en grupp, en gemenskap , som till exempel en församling – till exempel den församling som håller till på Norrtullsgatan 37. Vad är Norrmalmskyrkan när allt kommer omkring? I vad har vi vår djupaste identitet? Vad ger oss kraft, vad ger oss mod, vad ger oss hopp? I att demonerna lyder oss?

”Njae”, kanske vi svarar, ”det där med demoner känns konstigt.” Kör för det då, men byt då ut det mot något annat som inte känns så konstigt. Byt ut det mot allt annat vi kan göra, mot allt annat vi kan prestera eller kan tänkas visa upp med vår kyrka eller vår verksamhet… Så kommer den dagen då vi inte längre kan göra den saken, inte längre prestera, inte längre kan visa upp det där strålande resultatet.

Lek med tanken att vi nästa gång vi annonserar i tidningen inte skulle skriva något annat i den annonsen än: ”Vi gläder oss över att vi har våra namn skrivna i livets bok.”

Jesus ställer alla våra andra möjliga alternativ till stolthet, identitet och glädje mot ett enda: nämligen glädjen över att ha sitt namn upptecknat i himlen; att vara sedd av Gud. Men när Jesus gör så, drar han då inte undan mattan för våra fötter? För visst känns det ganska ovant för oss att sätta sin glädje och stolthet och hopp till något som vi egentligen inte kan göra så mycket för att förtjäna eller vinna – annat än att fritt och för intet ta emot det som en gåva från Gud som öppnar sin hand och mättar allt levande med nåd?

Jo, det är klart att han drar undan mattan för oss. Men alla våra mattor ska ju förr eller senare ändå dras undan; när allt tas ifrån oss och vi går bort lika nakna som när vi en gång föddes. Men kanske är det vår stora möjlighet (när nu vår stolthets matta ändå förr eller senare ska dras undan) att låta mattan dras undan av honom vars Gud och Fader inte ens låter en sparv falla till marken utan att veta om det, så att vi faller rakt in i nåden.

Men är det inte rentav ganska förmätet att säga: ”Jag har mitt namn skrivet i livets bok”? Jo, det är det förstås. Och ändå är det just precis något så förmätet som Jesus inbjuder sina lärjungar att öva sig i att säga, tänka och identifiera sig med.

Vem är du när allt kommer omkring?
Du är sedd och älskad av Gud.