Korset – kärlekens eller ondskans mysterium? – en predikan om den paradoxala kristendomen

14 apr Korset – kärlekens eller ondskans mysterium? – en predikan om den paradoxala kristendomen

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 14 april 2017
Långfredagen: Korset

 

Första Korinthierbrevet 2:1–10
När jag kom till er, bröder, var det in­te med förkros­san­de välta­lig­het och vis­het jag förkun­na­de Guds hem­lig­het för er. Det en­da jag vil­le ve­ta av när jag var hos er, det var Je­sus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängs­lan när jag upp­trädde inför er. Mitt tal och min förkun­nel­se över­ty­ga­de in­te med vis­het ut­an be­vi­sa­de med an­de och kraft; er tro skul­le in­te vi­la på mänsk­lig vis­het ut­an på Guds kraft.

Vis­het förkun­nar vi för de and­ligt full­vux­na, men in­te en vis­het som hör till den­na värl­den el­ler den­na värl­dens förgäng­li­ga mak­ter. Vad vi förkun­nar är Guds hem­lig­hets­ful­la vis­het, som var fördold men som re­dan före ti­dens början av Gud var bestämd att le­da oss till härlig­het. Den kände ing­en av den­na värl­dens mak­ter till – om de ha­de känt till den skul­le de in­te ha korsfäst härlig­he­tens her­re. Vi förkun­nar, som det står i skrif­ten, vad ing­et öga sett och ing­et öra hört och ing­en människa anat, det som Gud har be­rett åt dem som äls­kar ho­nom. 

 

Markusevangeliet 15:21–41
En man som just kom förbi på väg in från lan­det, Si­mon från Ky­re­ne, far till Alex­an­d­ros och Ru­fus, tving­a­de de att bära hans kors. De förde Je­sus till det ställe som kal­las Gol­go­ta (det be­ty­der Skal­len). Där gav de ho­nom vin med myr­ra, men han tog in­te emot det. De korsfäste ho­nom, och de de­la­de hans kläder mel­lan sig ge­nom att kas­ta lott om dem. Det var vid tred­je tim­men som de korsfäste ho­nom. På an­sla­get med an­kla­gel­sen mot ho­nom stod det: Ju­dar­nas ko­nung.

Till­sam­mans med ho­nom korsfäste de två röva­re, den ene till höger och den and­re till väns­ter om ho­nom. De som gick förbi smäda­de ho­nom och ska­ka­de på hu­vu­det och sa­de: ”Du som ri­ver ner temp­let och byg­ger upp det igen på tre da­gar – hjälp dig själv nu och stig ner från kor­set.” Li­kaså gjor­de överste­präster­na och de skriftlärda narr av ho­nom sinse­mel­lan och sa­de: ”And­ra har han hjälpt, sig själv kan han in­te hjälpa. Han som är Mes­si­as, Is­ra­els ko­nung, nu får han sti­ga ner från kor­set, så att vi kan se det och tro på ho­nom.” Också de som var korsfästa till­sam­mans med ho­nom skym­fa­de ho­nom.

Vid sjätte tim­men föll ett mörker över he­la jor­den och va­ra­de till ni­on­de tim­men. Och vid ni­on­de tim­men ro­pa­de Je­sus med hög röst: ”Eloi, Eloi, le­ma sa­bach­ta­ni?” (det be­ty­der: Min Gud, min Gud, varför har du över­gi­vit mig?). Några som stod in­till hörde det och sa­de: ”Han ro­par på Elia.” En av dem sprang bort och fyll­de en svamp med surt vin, sat­te den på en käpp och gav ho­nom att dric­ka och sa­de: ”Låt oss se om Elia kom­mer och tar ner ho­nom.”

Med ett högt rop slu­ta­de Je­sus att an­das. Och då brast förhäng­et i temp­let i två de­lar, uppi­från och ända ner. När of­fi­ce­ren som stod vänd mot ho­nom såg ho­nom ge upp an­dan på det sättet sa­de han: ”Den man­nen måste ha va­rit Guds son.”

Läng­re bort stod också några kvin­nor och såg på, och bland dem var Ma­ria från Mag­da­la och den Ma­ria som var Ja­kob den yng­res och Jo­ses mor och Sa­lo­me. De ha­de följt med ho­nom och tjänat ho­nom när han var i Ga­li­leen. Och där var många and­ra kvin­nor, de som ha­de gått med ho­nom upp till Je­ru­sa­lem.

 

Hur talar man om korset och Kristi lidande och död mot bakgrund av det ohyggliga våldsdådet på Drottninggatan?

Eller mot bakgrund av gasattackerna i Syrien?

Eller mot bakgrund av rapporterna om att homosexuella blir levande begravna i Tjetjenien?

Eller mot bakgrund av det blodiga terrordådet mot våra kristna palmsöndagsfirande syskon i Egypten?

Eller mot bakgrund av det våld och de kränkningar många människor mer eller mindre dagligen blir utsatta för till och med i sina hem och av sina närmast anhöriga?

Kanske finns du här idag som personligen berörs av våldet. Eller inte bara kanske. Du finns förstås här. Och jag hoppas innerligt att du ska känna dig trygg åtminstone här.

Hur talar man om korset och våldet mot Kristus mot bakgrund av det våld som omger oss och drabbar oss – personligen eller i vår närhet?

Kanske borde man inte tala alls. Eller så är det just det vi behöver göra. Och när vi gör det behöver vi i så fall vara medvetna om att korshändelsen är just en våldshändelse i en värld så djupt präglad och formad av våld: fysiskt, psykiskt och socialt våld.

Det finns lite olika synsätt i det Nya testamentets vittnesbörd om den korsfäste. Och ibland kan dessa sinsemellan olika tankar och synsätt rymmas inom ett och samma textsammanhang.

Ett av dessa synsätt är att Kristi korsfästelse och död är det yttersta beviset på hela världens sönderfall. På Golgota visar denna världens förgängliga makter all sin förgänglighet, tomhet och intighet.

I ett av de tidigaste breven som finns bevarade av Paulus finns också ett av Bibelns allra mest osmakliga påståenden. Det är när Paulus skriver att hans egna landsmän är kollektivt skyldiga till Jesu död och påstår att de är hela mänsklighetetens fiender (Första Thessalonikerbrevet 2:15–16). Men det verkar tack och lov att Paulus med tiden kom till sans och ändrade uppfattning.

Och när han sedan skriver det som vi idag just läste i långfredagens epistel ur Första Korinthierbrevet, att det var förgängliga makter som korsfäste härlighetens Herre, syftar Paulus nog inte alls på några människor. Han syftar antagligen varken på Pontius Pilatus eller översteprästerna eller några andra. Snarare tänker han antagligen på att korshändelsen är del i en kosmisk kamp, och där det som korsfäste Kristus var det som i Efesierbrevet kallas för ”ondskans makter i himlarymderna” (Efesierbrevet 6:12) eller ”fursten över luftens rike” (Efesierbrevet 2:2); dvs. det var ondskan i sin absoluta fruktansvärda intighet och tomhet som gav Kristus korsdöden.

Kristi korsfästelse blir därmed det mest meningslösa som finns, eftersom det som korsfäste härlighetens Herre är själva ondskan – den oförklarliga ondskan som egentligen inte borde ha någon som helst plats än mindre någon uppgift att fylla i en skapelse som har sitt ursprung, grund och mål i Guds goda kärleksvilja.

Men en annan – nästintill motsatt – tanke är att Kristi korsdöd på något sätt är hela världshistoriens absoluta mittpunkt och fyller hela tillvaron med mening. Dåtid, framtid och nutid är sammanbundna med denna enda punkt i världshistorien. Den korsfäste Kristus är Guds mysterium och Guds hemlighetsfulla vishet som redan före tiden av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Kristi död är döden som dödar döden. Kristi nederstigande i dödsriket innebär att det inte finns någon plats i vare sig himmel eller på jord eller under jord där inte Guds kärleksfulla närvaro tar plats. Jesu korsdöd är beviset på att Guds kärlek är så gränslös och stor att denna eviga kärlek till och med tränger sig igenom den hårdast bevakade av alla tänkbara och otänkbara gränsövergångar: döden.

Bibelforskaren C. K. Barrett skriver i sin kommentarsbok över Första Korinthierbrevet att av alla brev i Nya testamentet är de båda Korinthierbreven de som innehåller flest kristna paradoxer:

…om svagheten som innebär styrka, om fattiga människor som gör många rika, om gifta som skulle leva som om de inte hade någon make eller maka, om de som inte har någonting men ändå äger allt, om dem som behandlas som jordens avskum men som är de som leder just denna jord fram till sin förlossning och frälsning, om dem som dör men ändå lever – och paradoxens hjärta är den svages förkunnelse om det dåraktiga budskapet om den korsfäste Kristus, som inte desto mindre visar sig vara själva Guds kraft och vishet.
(Barret, The First Epistle to the Corinthians, s. 64)

Och frågan är om vi inte möter en liknande paradox också i evangelisten Markus berättelse om korsfästelsen, när Markus – liksom sina evangelistkolleger Matteus och Lukas med lite olika variationer – skriver att när Jesus gav upp andan brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner.

Förhänget (eller som det också kallas: förlåten) var det tjocka tygdraperi som hängde i Jerusalems tempel framför helgedomens innersta rum. Detta innersta rum kallades ”det allra heligaste” och där hade en gång förbundsarken, den starkaste symbolen för Guds närvaro, förvarats. Även om förbundsarken hade gått förlorad när babylonierna plundrade templet år 587 f. Kr, var likväl detta rum – det allra heligaste – också i det återuppbygga templet den starkaste symbolen för Gudsnärvaro. Och detta rum avskildes alltså med ett tjockt draperi.

Den traditionella och absolut vanligaste tolkningen av att förhänget till det allraheligaste brast itu är att vägen till Gud öppnades genom Jesu död. Med den tolkningen är Jesu död en tydlig och given del i Guds frälsningsplan.

Teologen Jesper Svartvik är en av dem som föreslår en annan tolkning. Han tolkar det iturivna draperiet som ett tecken på gudomlig sorg och omsorg:

Inom judendomen finns bruket att i dödens närhet riva sönder sina kläder. … Numera görs detta i samband med begravningen, men tidigare var det när en anhörig gick bort som de sörjande rev sina kläder; de som inte var närvarande gjorde det när dödsbudet nådde dem. … Eftersom templet uppfattas som den gudomliga närvarons konkretisering är det inte svårt att föreställa sig att förlåtens rämnande kan ha uppfattats som ett uttryck för sorg: Gud river sin klädnad i samband med att Jesus dör.
(Jesper Svartvik, Försoning och förvandling s. 126, 127)

Om vi tolkar evangelisternas uppgifter om förhängets iturivning på det sättet som Jesper Svartvik föreslår, så är Kristi död ett oförklarligt mysterium till och med för Gud. På korset ropar Jesus med ord från den tjugoandra psaltarpsalmen: Eloi Eloi. lema sabachtani? ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Jag ropar hela dagen, men du är långt borta.” Det är en psaltarpsalm som visserligen börjar i djupaste förtvivlan, men som ändå slutar med tacksamhet och lovsång över att Gud till slut verkligen grep in.

Kansker ger Gud Fader också uttryck för sin förtvivlan vid Jesu död. Han gör det genom att riva sönder sina kläder, i sorg över en värld som har vänt Gud ryggen – men frågan är om någon ville lyssna på Gud i denna förtvivlan och gripa in.

Kanske behöver dessa två synsätt få stå sida vid sida: Den sönderrivna förlåten i Jerusalems tempel indikerar å ena sidan Guds bottenlösa sorg över hur illa människor kan göra varandra i den här världen, och Guds sorg över sin älskade Sons lidande och död – och å andra sidan Guds öppna hjärta för denna värld, Guds öppna och nybanade väg hem till sig. Guds stora och frikostiga ”Välkommen!” till alla kämpande, syndande, dömda och förlorade. Guds stora ”Välkommen hem!”

De här två helt olika förhållningssätten till Kristi våldsamma död – som en total meningslöshet, den yttersta manifestationen av tomheten i dess tommaste tomhet; en meningslöshet som till och med Gud står främmande inför, eller det motsatta synsättet: Kristi korsdöd som en del av Guds förutbestämda plan för världen och som den händelse som hela kosmos vilar på eller hålls samman av – de två synsätten går ju inte ihop på något enkelt sätt, så vilket av dem bör vi välja?

Kanske är det så att vi faktiskt behöver låta båda dessa förhållningssätt ingå i vår kristna tro!

I Romarbrevet tar Paulus Guds utlämnande av sin Son som en försäkran om hur mycket Gud älskar oss:

Gud inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla…”
(Romarbrevet 8:32)

Och samma tankegång finns i Johanesevangeliets tredje kapitel i den berömda vers som vi läste i vår gudstjänst för ett par söndagar sedan:

Så älskade Gud världen att han gav den [vilket här betyder att Gud utlämnade] sin ende son…
(Johannesevangeliet 3:16)

Det är Kristi kors framställt som Guds tydligaste kärleksbevis, och det är en omistlig del av kristen tro och bekännelse. Men ett alltför vidlyftigt tal om att Gud ville sin Sons lidande och död – att det var det medel genom vilken Gud frälste världen – kan ju, skapa en ganska så fruktansvärd Gudsbild, om vi skulle översätta detta till mänskliga bilder av förhållandet mellan föräldrar och barn: Föräldern som offrar sina barn och sin familj i kärlek till något annat.

Nu vägs i och för sig de här tankarna upp i Nya testamentet av sådana texter som visar att det inte går att bara helt sätta likhetstecken mellan å ena sidan relationen mellan Gud Fader och Guds Son, alltså mellan det som i teologin brukar kallas den första och den andra personen i Gudomen och å andra sidan relationen mellan en mänsklig förälder och dennas barn. Den värld som Gud älskar så mycket att han gav den sin ende Son är en värld som Fadern har skapat just till Sonen och genom Sonen och som hålls samman i Sonen. När det heter att Fadern utlämnar sin Son för världens skull, innebär det att treenig Gud inte utlämnar någon annan än just sig själv.

Det kan kännas kletigt och skorra falskt när någon säger: ”Det gör lika ont i mig som i dig att du ska behöva utsättas för det här lidandet, men jag har inget val.” Oftast stämmer inte det. Att det skulle göra lika ont i mig som i dig om jag skulle behöva utsätta dig för lidande. Nej, nästan aldrig är det helt sant, med ett enda undantag: När den olidbare och odödlige Guden ändå lider och dör, i Jesus Kristus på korset.

Aposteln Paulus skriver i Första Korinthierbrevet: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” Han skriver sitt brev till den – antagligen ganska så lilla – kristna församlingen i staden Korinth, en församling som han själv har grundat. Han är väl något av den församlingens pastor, även om han inte lever med den dagligen. Om vi tillåter oss att vara en gnutta anakronistiska en stund kanske vi skulle kunna säga att Paulus fungerade som biskop eller missionföreståndare eller regional kyrkoledare. Han har ett, om inte formellt så åtminstone, moraliskt tillsynsansvar för den här lilla Jesustroende gruppen.

Församlingen i Korinth är en av många församlingsbildningar som Paulus både känner och har ett ansvar för, så därför är det väl inte så konstigt att han skriver till dem – för att förmedla undervisning nu när han inte själv kan vara på plats. Men samtidigt verkar han vara väl medveten om att det han skriver antagligen inte kommer tas emot särskilt väl av alla. Det verkar nämligen som en och annan av församlingsmedlemmarna skäms för sin församlingsgrundare.

Antagligen var inte Paulus någon särskilt lätt person att tas med. Av hans brev att döma kunde han vara ganska så hetlevrad, och kanske han rentav även med den tidens mått kunde anses ha vissa auktoritära drag, men det verkar nu inte som om det var de sakerna som var det som gjorde att de inte ville lyssna på honom. Det var något annat, nämligen att han ansågs att inte vara särskilt djupsinnig. Hans tro var alldeles för vardaglig och trivial. Och alldeles för kroppslig. Som det här med Kristi kors. Som det här med att Kristus vann namnet över alla namn inte genom att stiga högre upp, eller förhålla sig likgiltig inför världens lidanden och problem eller anse de lidande, kämpande människorna vara för låga för att befatta sig med. Tvärtom: Kristus vann namnet över alla namn just genom att stiga ner dit och bli en av dem.

I församlingen i Korinth fanns det antagligen de som sökte sig upp mot högre andliga vägar, men när Paulus ska presentera den högsta av alla andliga vägar är det inga spetsfundigheter, eller mystifika esoteriska läror han presenterar, den höga andliga väg han visar på i Första Korinthierbrevet handlar i stort sett om att de skulle vara justa mot varandra i församlingen. Så tråkigt och trivialt! Han skriver: ”Jag ska visa er en väg som är överlägsen alla andra”, och så fortsätter han: ”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek är jag ingenting.” (Första Korinthierbrevet 12:31–13:3)

Ingenting!

De i församlingen som ansåg sig vara mer andliga än genomsnittet sökte en förfinad andlighet; de sökte en djupare vishet, en mer sofistikerad och mindre anstötlig form av kristendom. De tänkte sig att den högre visheten inte var för vilka kristna som helst, utan endast för de superkristna, de andligt fullvuxna och mogna. Uppnådde man de andligt fullvuxnas vishet behövde man inte längre ägna sig åt så triviala saker som att söka försoning i församlingsgemenskapen eller se till att ingen gick hungrig från församlingens nattvardsmåltider.

Men Paulus säger att den sortens vishet är ett tomt och innehållslöst intet eftersom den har trängt undan den ärliga, utgivande och praktiska vardagskärleken som något ovidkommande. Och det är rentav ett förnekande av den kärlek som visar sig på Kristi kors. Andlighet utan kärlek är inte ett verk av Guds Ande, utan snarare ett bedrägeri från de tomma, förgängliga makterna av denna värld, den förgängliga tidsålderns tomma makter – alltså samma makter som aldrig förstod sig på Kristi svaghet; utan föraktade den och korsfäste härlighetens Herre.

Så Paulus vänder på steken och menar att om vi ska tala om var de andligt fullvuxna finns så är det bland dem där man inte skäms att tala om en svag, förnedrad, hånad, utlämnad Kristus.

För vi kommer inte förbi korset. Det står här i världens mitt. Som en olöst gåta om våldets, ondskans och de förgängliga makternas närvaro i vår värld. Och som det enda svar Gud har att ge: sin självutgivande kärlek.