10 apr Att vara kristen är att vara en människa som ställer dörren på glänt – en predikan om att våga leva i livet
Predikan av Eva Larsen i Norrmalmskyrkan den 1 april 2018
Påskdagen: Kristus är uppstånden
Lukasevangeliet 24:1-12
Dagen efter sabbaten gick kvinnorna i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.
För flera år sen föll min blick på en tidningsnotis, insprängd mellan de större tidningsrubrikerna. Rubriken löd: När det fruktbara och goda livet hotas, är det viktigt att bjuda motstånd. Men hur? Artikeln handlade om hur en grupp kvinnor på 80-talet sökte sina försvunna anhöriga i våldets El Salvador. Mödrar och systrar som möttes i sitt sökande på polisstationer och bårhus, och som bildade en rörelse, Comrades.
Texten handlade om en händelse som inträffade en natt 1989 då en bomb sprängde upp väggen till deras kontor. Huset fungerade också som tillflyktsort för hotade kvinnor och barn. Soldater samlades utanför byggnaden, färdiga att storma in. Kvinnorna därinne handlade snabbt och tyst, lugnade barnen och började därefter koka kaffe. Hade de mist förståndet?
När kaffet är klart häller man upp det i muggar och går ut med det rykande heta kaffet till soldaterna på gatan. De är unga, El Salvadors soldater. Några är knappt sexton. Det är mitt i natten, de är trötta, frusna och eländiga. Troligen också lite nervösa. De tar emot utan att tveka och dricker.
I detta ögonblick förändras något. Efter att ha mottagit denna välvilja blir det med ens omöjligt att fullfölja räden. Soldaterna dricker upp och drar sig tysta tillbaka. Kvinnorna börjar reparera väggen.
Detta motstånd ger inga stora rubriker i tidningarna. Det ger inga debattprogram om strategier och militär taktik. Men det ger livet ett nytt innehåll för dem som är berörda.
Tidigt på påskdagens morgon för tvåtusen år sen, medan det fortfarande är någorlunda svalt, möts några kvinnor. I sina händer bär de krukor med balsam. De har stämt möte för att gå till graven och smörja Jesu kropp, fortfarande skakade av påskens händelse. En grym avrättning av deras Mästare markerade slutet på kanske den viktigaste tiden i deras liv. Mycket sorg fanns samlat i deras hjärtan: ett plötsligt dödsfall, brustna förhoppningar om en framtid som tvärt skurits av och en brutal insikt om att de själva riskerade förföljelse.
Så kommer de till graven och upptäcker att den är tom. De hinner knappt reagera förrän två änglar står framför dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.” Sedan sker allt i en väldig fart. Kvinnorna återvänder till de övriga lärjungarna och berättar vad de sett och hört. När de andra lärjungarna tvekar rusar Petrus genast iväg till graven för att se med egna ögon.
Lika tvärt som livet förbyttes i sorg, kom ljuset tillbaka. Det är som att vinden och ljuset och blommorna i gryningen gav sin hälsning: Allting behöver inte vara som det alltid har varit. Gud kan bryta igenom alla situationer med sin förvandlande kraft.
Kristen tro handlar om hur livet besegrar döden på alla plan. Uppståndelsen är det yttersta tecknet, men livets seger går som en röd tråd genom allt Jesus gör. Ett sätt att beskriva det kristna uppdraget i världen är därför att ge liv i alla de sammanhang vi står. Mot allt det som är ont och som gör ont finns bara ett motgift och det är liv. Våra liv kan innehålla många små uppståndelser när vi låter Livet med stort L prägla alla våra sammanhang. Därför att den uppståndne är mitt ibland oss.
Påskens erfarenheter är så grundläggande för kyrkans liv att påskfirandet faktiskt äger rum varje söndag. Själva påskhelgens budskap är att Guds löften visade sig vara sanna. Men det är inte bara en påminnelse om det som hände en gång för länge sen. Den levande är närvarande hos oss här och nu. På samma sätt som grunden för det kristna livet är närvaron av Kristus.
När jag för ett antal år sen vigde ett par där mannen kom från Irland lärde jag mig något ur den irländska gudstjänsttraditionen. Det var viktigt att dörren in till kyrkan skulle stå på glänt genom hela vigselceremonin, eftersom det kristna bröllopet är en gudstjänst, och en gudstjänst är alltid öppen för alla. Vem som helst, ska när som helst, kunna komma in och delta.
För mig blev det en både stark och vacker bild för det kristna livet. Att vara kristen är att vara en människa som ställer dörren på glänt.
Till påskens mysterium hör orden att ”Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå.” Det som ser ut som slutet, en hopplös situation, är början till något nytt. Gud kan sända strimmor av ljus till det som ser ut att vara nattsvart mörker.
En som upplevde det var Petrus. När de andra lärjungarna misströstade sprang Petrus genast iväg. Fanns det en gnutta hopp, stod dörren på glänt i hans hjärta, för att ett under kanske kunde ske?
Sammantaget i evangeliernas skildring av påskmorgonen finns också dessa ord: ”Var inte rädda.” Det sägs att dessa ord återkommer 365 gånger i bibeln, en hälsning till årets alla dagar.
Rädslan har en förmåga att förkrympa våra liv. Att vara en människa med dörren på glänt handlar också om att våga leva i livet, sårbart, utan andra vapen än kärleken, men aldrig ensam. Människor kommer att ifrågasätta om uppståndelsen verkligen ägt rum. Vi kommer inte att kunna bevisa med argumentation. Vi har bara våra förvandlade liv.
Påskens berättelser i evangelierna är också fina läsningar eftersom de är så präglade av det mänskliga. Parallellt med Jesu lidandes väg följer vi lärjungarna och deras mod, besvikelse, rädsla och så småningom det trevande hoppet och till sist glädjen som knappt finner ord.
Påsken är egentligen kvinnornas evangelium, med deras vittnesbörd. Men idag får Petrus stå i förgrunden. Petrus som förnekade sin Mästare utanför översteprästens hus. Skammen måste ha kastat skuggor över hans själ. Men han hade hjärtat på glänt och var tvungen att ge sig iväg för att se om det kvinnorna sa var sant. Redo att ge sig iväg, redo att ta emot.
Att följa Jesus är alltid möjligt. Är det du fått berättat om kristet liv inte möjligt för dig, eller känns det som att det finns något hindrar dig från att säga ja till Kristus? Be då i ditt hjärta och lyssna till den uppståndnes röst, som talar till dig förbi alla borden och måsten, alla regler och förväntningar du kanske har och upplevt.
Hittar du då en längtan i ditt hjärta, tacka och begrunda. Kanske är det Kristus själv som stämt möte med dig, redo att befria dig från dina bördor, andras krav och egna förlamande förväntningar.
Alla har sin kallelse. Mammorna och systrarna i El Salvador bar medmänsklighet till de unga soldater som frusna tvingades utföra saker de egentligen inte ville.
Vi får också bära livet till människor. Men bara på ett sätt som är möjligt för dig. Ställ dörren på glänt till din egen längtan, till din omvärld och till livets Gud.