Kom ut! – en konfirmationspredikan

20 sep Kom ut! – en konfirmationspredikan

Predikan av Stefan Albinsson vid konfirmationsgudstjänst i Norrmalmskyrkan den 16 september 2018
Sextonde söndagen efter trefaldighet: Döden och livet

Andra Korinthierbrevet 4:7–14
Den­na skatt har jag i lerkärl, för att den väldi­ga kraf­ten skall va­ra Guds och in­te kom­ma från mig. All­tid är jag an­satt, men in­te kringränd, rådvill men in­te rådlös, förföljd men in­te över­gi­ven, sla­gen till mar­ken men in­te förlo­rad. All­tid bär jag med mig i min kropp den död som Je­sus fick li­da, för att också Je­su liv skall bli syn­ligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Je­su skull ständigt till att dö, för att också Je­su liv skall bli syn­ligt i min dödli­ga kropp. Alltså ver­kar döden i mig och li­vet i er. Jag har sam­ma tros­vis­sa an­de som i skrif­ten, där det står: Jag tror, därför ta­lar jag. Också jag tror, och därför ta­lar jag. Jag vet ju att han som uppväckt her­ren Je­sus skall uppväcka mig med Je­sus och låta mig träda fram till­sam­mans med er.

Johannesevangeliet 11:28–44
Marta gick hem och kal­la­de på sin sys­ter Ma­ria och vis­ka­de: ”Mästa­ren är här och kal­lar på dig.” När Ma­ria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta ho­nom. Men Je­sus ha­de ännu in­te kom­mit in i byn ut­an var kvar där Mar­ta ha­de träffat ho­nom. Ju­dar­na som var hem­ma hos Ma­ria för att trösta hen­ne såg att hon has­tigt res­te sig och gick ut, och de följ­de ef­ter i tron att hon gick till gra­ven för att gråta där. När Ma­ria nu kom dit där Je­sus var och fick se ho­nom kas­ta­de hon sig för hans fötter och sa­de: ”Her­re, om du ha­de va­rit här ha­de min bror in­te dött.” När Je­sus såg hur hon grät och hur ju­dar­na som ha­de följt med hen­ne också grät blev han upprörd och ska­kad i sitt in­ners­ta, och han fråga­de: ”Var har ni lagt ho­nom?” De sa­de: ”Her­re, kom och se.” Je­sus föll i gråt. Då sa­de ju­dar­na: ”Se, hur myc­ket han höll av ho­nom.” Men några av dem sa­de: ”Kun­de in­te han som öpp­na­de ögo­nen på den blin­de ha gjort så att La­sa­ros in­te behövt dö?” Je­sus blev åter upprörd och gick till gra­ven. Det var en klipphåla med en sten för öpp­ning­en. Je­sus sa­de: ”Ta bort ste­nen.” Den dödes sys­ter Mar­ta sa­de då: ”Her­re, han luk­tar re­dan, det har ju gått fy­ra da­gar.” Je­sus sa­de till hen­ne: ”Har jag in­te sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlig­het?” De tog bort ste­nen, och Je­sus lyf­te blic­ken mot him­len och sa­de: ”Fa­der, jag tac­kar dig för att du har hört mig. Själv viss­te jag att du all­tid hör mig, men jag säger det­ta med tan­ke på al­la dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Se­dan ro­pa­de han med hög röst: ”La­sa­ros, kom ut.” Och den döde kom ut med ar­mar och ben inlin­da­de i bind­lar och med an­sik­tet täckt av en duk. Je­sus sa­de åt dem: ”Gör ho­nom fri och låt ho­nom gå.”

 

Lasaros, kom ut!

Min tro är att de orden inte bara sägs på en dammig landsväg vid en grav utanför byn Betania i Juda bergsbygd – byn där Jesu vänner, syskonen Marta, Maria och Lasaros bodde. Min tro är att de orden ständigt och jämt uttalas från evigheten av livets och kärlekens allmakt rätt in varje människas liv.

Det är det gudomliga nyskapelsens eviga ord – här formulerad som en uppmaning (och som en utmaning) att våga ta steget fullt ut till ett sant, genuint, autentiskt liv; en uppmaning (och en utmaning) att bli den man är ämnad att vara; den som man i djupet av sitt hjärta längtar efter att vara; den som man under alla linnebindlar av skam, förställning, stelnade och förlamande normer och pådyvlade förväntningar innerst inne är.

Men ett sådant steg ut till äkthet och frihet kommer dessvärre även alltid att mötas av andras motstånd och oförståelse. För så är tyvärr vår gamla trasiga värld beskaffad: styrd och präglad som den är av rädsla och inte så lite självförakt. Och jag tror att de flesta som har funderat på att äntligen ta ett sådant kliv ut till det liv man längtar att leva, har varit döskraja. Man vet ju liksom vad man har – hur trång och unken och tillsluten och kvävande mörk tillvaron än känns, så vet man ju vad man har – men man vet ju inte exakt hur Livet där utanför – om det ens finns – kommer att te sig.

Har du tänkt på att allt som vi människor kan hålla på med kan antingen ställas i ljusets tjänst eller mörkrets, användas till död eller till liv?

Tekniken
Människans tekniska landvinningar kan användas till att göra livet lättare för många här på jorden, eller till att utplåna allt vad liv heter när människan väljer att använda sitt tekniska kunnande till att hellre smida svärd än plogbillar; vapen istället för tekniska hjälpmedel.

Kulturen
Vi människor kan välja att låta våra kulturella uttryck locka människor till att börja tänka själva och utanför sina invanda boxar, eller välja att använda konsten, musiken, litteraturen till att effektivt stoppa varje självständig tanke genom att göra sådant till en kugge i totalitära regimers propagandamaskineri.

Tro och religion
Ett och samma religiösa system; en och samma trosbekännelse kan användas till att lyfta människor eller till att trycka ner dem; att göra livet större eller att förminska livet. Som i den här berättelsen om Lasaros uppväckelse.

I Johannesevangeliet är det ingen som tvivlar på att Lasaros faktiskt blev uppväckt av Jesus. Vi som läser berättelsen kan ju ha de funderingarna förstås, men i Johannesevangeliet, inom ramen för själva berättelsen, är det ingen som ifrågasätter just detta. Däremot förhåller sig människorna i berättelsen på olika sätt till det här tecknet, till Lasaros uppväckelse.

Ingen i berättelsen tvivlar visserligen på att Lasaros verkligen uppväcktes och kom ut ur graven, men alla tyckte för den skull inte om det. En del hade redan tidigare börjat störa sig på Jesus, och att han nu kallade Lasaros tillbaka till livet gjorde knappast att de började tycka bättre om honom. Nej, tvärtom.

Faktum är att berättelsen om Lasaros uppväckelse är Johannesevangeliets upptakt till passionsberättelsen, alltså berättelsen om Jesu lidande och död. Det är här det börjar. Det är här de som redan tidigare störde sig på Jesus nu bestämmer sig för att inte bara prata om att döda Jesus, utan att faktiskt göra det också. Och när de ändå var i farten ansåg de att det var lika bra att ta kol på Lasaros också. För inte förnekade de att Lasaros faktiskt hade kommit ut ur graven, men de gillade verkligen inte det.

Men i berättelsen om Lasaros uppväckelse fanns det ju en uppmaning till, förutom orden som Jesus ropade rakt in i den mörka, illaluktande graven till Lasaros: ”Lasaros, kom ut!” Det fanns ytterligare en uppmaning, och den var riktad till alla dem som stod där runtomkring och såg hur Lasaros tog sina stapplande steg ut i friska luften med ännu bindlarna hängande runt kroppen och ansiktet täckt av en duk:

Gör honom fri, och låt honom gå!

Det är uppmaningen (och utmaningen) till alla runtomkring att stötta, stödja, bekräfta och underlätta för den som har bestämt sig för att våga steget.

NN, idag har ni konfirmerats – bekräftats. Här i kyrkan i form av ett slags rit, konfirmationen, men förhoppningen är att den riten, det gudstjänstmomentet som ni just varit med om (konfirmationen, bekräftelsen), kan bli ett levande minne i er; ett minne att bära med sig, som en påminnelse om att ni får leva bekräftade – om inte av något annat eller någon av annan än av kärlekens och livets allmakt, den allmakt som vi här i kyrkan envisas med att kalla Gud.

Ni får leva bekräftade även långt efter att vi har avslutat den här gudstjänsten, och även på platser och sammanhang långt borta från det här kyrkorummets väggar; jag faktiskt hela livet – och att i visshet och tillit till att ni är bekräftade av livets och kärlekens allmakt, kan ni få leva bekräftande och generösa mot andra.

Som Jesus en gång sade till sina lärjungar när han skulle sända ut dem på ett missionsuppdrag:

Ge som gåva, vad ni har fått som gåva.
(Matteusevangeliet 10:8)

När ni nu har vi fått ta emot bekräftelsen som en gåva, får ni också använda den gåvan till att få kraft och uppfinningsrikedom till hur och när ni också kan bekräfta andra.

Och det gäller även oss som kyrka eller församling, och som enskilda kristna. Den skatt som Gud har gett oss och som heter Guds kärlek i Jesus Kristus får vi alltid bära inom oss. Men helst inte i en alltför snygg och prydlig och hermetiskt tillsluten kista. Nej, den skatten bär vi bästa i bräckliga lerkärl, där ljuset kan skina igenom våra sprickor.

Gud som är så oändligt generös och nådefull mot oss… Det nådens gudomliga ljus inom oss får skina igenom våra livs alla sprickor och brister, och så lysa upp världen – eller kort och gott: om Gud är generös mot oss, får vi vara generösa mot andra. Om Herren kallar oss att komma ut till livet helt och fullt, får också vi, som är mer eller mindre utkomna, sätta andra fria.