14 okt Att leva i tacksamhet med ränder som aldrig går ur – en predikan på tacksägelsedagen
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 14 oktober 2018
Tacksägelsedagen: Lovsång
Lukasevangeliet 17:11–19
Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”
I många kulturer och religioner har det vuxit fram särskilda fester och högtider då man får uttrycka sin tacksamhet och glädje – inte minst på hösten; i skördetid: Tacksamhet och glädje över mat på bordet, kläder att ha på sig, ett hem att bo i…
En av de mest kända sådana tacksägelsefesterna är väl Thanksgiving, som i USA firas den fjärde torsdagen i november, och i Kanada den andra måndagen i oktober. Men tacksägelsefester är ju egentligen inget unikt för Amerika utan har sin motsvarighet på många håll i världen, som till exempel i det svenska kyrkoåret med tacksägelsedagen som vi firar idag, på den söndag som infaller mellan 8 och 14 oktober.
Det kan ju kännas lite olika det där – att någon helt enkelt har bestämt att man ska uttrycka tacksamhet. Går det verkligen att påbjuda tacksamhet?
Jag tänker på den inte särskilt trevliga ordväxlingen i komedifilmen Ogifta par – en film som skiljer sig, där rollfiguren David klagar på sin partner Maries beteende. David klagar över att Marie är tråkig, trist och tillknäppt, och till slut fräser Marie ifrån och säger: ”Hur vill du att jag ska va då?” och David svarar syrligt: ”Vad sägs om glad, kåt och tacksam?”
Och jag tänker på författaren Maria Gripes sagoberättelse Glasblåsarns barn, där barnen Klas och Klara har blivit bortrövade av Härskaren och Härskarinnan av Önskestad. Härskaren och Härskarinnan försöker göra om Klas och Klara till nästan några slags porslinsdockor. Härskarinnan tröttnar snart på barnen, men Härskaren överöser dem med fina leksaker, presenter och god mat – inte på grund av kärlek, utan för att barnen ska säga ”Tack!”
Men här blir det ju fråga om ett inlärt, mekaniskt tackande som inte bottnar i en själv och som inte är ett uttryck för en sann och genuin relation.
Men jag tror faktiskt att tacksamhet – eller att leva i tacksamhet – är något som vi kan lära oss; något vi kan välja att visa – utan att det för den skulle blir mekaniskt eller att man bortser eller sopar undan det i livet som inte är bra. Jag tror att man kan öva sig i att inta ett tacksamhetens förhållningssätt till livet. Och som kan ge kraft till att leva också med det som är svårt och tungt, och någorlunda hantera också livets mörkare sidor.
Jag har en vän som har en blogg på internet där hen i slutet av varje vecka listar sådant som hen har känt glädje, förundran eller tacksamhet över under den gångna veckan. Och det är inte alltid – jag skulle snarare säga: det är väldigt sällan – några storslagna saker eller händelser. Ofta är det väldigt vardagliga grejer som en kanske inte ens tänker på så mycket när de väl pågår eller händer, men som en upptäcker när en väl sätter sig ner där på söndagskvällen kanske och tänker på veckan som har gått och har bestämt sig för att hitta kanske tio saker under den gångna veckan som faktiskt var värda att vara tacksam över.
”Din tro har hjälpt dig” sa Jesus till den enda av de tio spetälska som kom tillbaka och tackade. ”Stig upp och gå, din tro har hjälpt dig.” Det är egentligen lite lamt översatt. Egentligen säger Jesus: ”Uppstånden gå! Din tro/förtröstan har räddat/frälst dig.”
Egentligen var det väl ingen skillnad på den här enda personen och de nio andra – de som inte kom tillbaka till Jesus. Alla tio hade varit med om samma sak. Alla tio hade blivit friska från spetälskan. Alla tio hade så att säga blivit ”rena”. Dvs. de hade dels blivit friska från den här besvärliga hudsjukdomen i sig. Och alla tio kunde nu därför återinträda i ett socialt liv; återinträda i mänsklig gemenskap och samvaro med andra. De var ju inte längre tabu. De var inte längre orörbara. De fick återigen ha kontakt med andra människor; och andra människor fick återigen ha kontakt med dem.
På det sättet hade de alla blivit hjälpta, eller räddade/frälsta. För i bibeln – och inte minst i Lukasevangeliet – är frälsning inte bara något som handlar om att en gång bli räddad till himlen. Det är det också, men räddning/frälsning är i Lukasevangeliet allt som innebär att bli återställd till det goda livet.
Om någon skulle komma undan sina fiender eller ovänner; människor som vill en illa – ja då är det frälsning.
Om någon skulle få uppleva att ens trasiga relationer med andra människor blir återställda, ja då är det frälsning.
Om någon som har varit hungrig och utsvulten, äntligen får äta sig mätt, ja då är det frälsning.
Om någon har varit sjuk till kroppen eller till sinnet och blir frisk. Ja, då är det frälsning.
Om ett land hotas av krig eller om en stad blir belägrad av fientliga arméer men får fred, de fientliga trupperna retirerar och faran undanröjs, ja då är det frälsning.
Så frälsning i bibeln – och inte minst i Lukasevangeliet – handlar om helande och upprättelse på livets alla nivåer och alla dimensioner. Och visst: det med: om någon blir frikänd av Gud på den yttersta dagen och får gå in i himmelrikets glädje och den stora gudsrikesfesten med Abraham, helgonen och Kristus själv – ja, då är också det frälsning.
Frälsningens tillstånd kan sammanfattas med det grekiska ordet eirene som betyder både fred och frid. Och kanske ännu mer med det hebreiska ordet shalom som innefattar fred, frid, hälsa, harmoni och välstånd.
Så vad var det då för frälsning som den här enda personen av de tio fick uppleva och som Jesus bekräftade med orden: ”Uppstånden gå! Din tro har frälst dig”?
Kanske är det så att i den här lilla berättelsen är det inte bara det att den här personen blev frisk från sin spetälska som är frälsningen, för det blev ju alla tio och inte bara den här ende som återvände till Jesus; och inte bara det att den här personen hade något att tacka för, utan också att denna person blev varse att det fanns någon att vända sig till med sin tacksamhet; någon som tog emot ens tacksamhet och glädje; någon att gå in i en relation med – en glädjens och tacksägelsens relation.
Kanske kan det vara på sin plats att damma av det gamla slitna uttrycket ”delad glädje är dubbel glädje!” Visst, det kan låta som floskler – ja det är kanske floskler – men jag tror faktiskt att det ändå uttrycker en djup sanning. I bibeln är en av tillvarons farligaste och mörkaste fiender till livet och den mänskliga existensen ensamheten – den ofrivilliga ensamheten – symboliserad av öknen där människan är utelämnad åt sig själv och ett lätt byte för de fördärvsmakterna; demonerna.
Och en av bibelns tydligaste bilder för motsatsen är staden där människor lever sina liv tillsammans; och kanske det vackraste uttrycket för det finns i den bok som avslutar hela Bibeln, och där Guds egen stad, det Nya Jerusalem, kommer ner från himlen och landar på jorden; Guds stad smyckad och festfixad till kungabröllop.
Vad som också kan vara värt att reflektera över i den här lilla berättelsen är att det ju faktiskt inte fanns något krav på att tacka. Ingen hade sagt åt den här personen: ”Du borde nog gå tillbaka till Jesus och tacka.” Om vi bara ska gå på ordalydelsen, om vi bara skulle se till bokstaven, är ju faktiskt den här personen olydig. För uppmaningen från Jesus till de tio spetälska var ju att de skulle gå till prästerna och visa upp sig. Men den här personen gör ju inte det, utan när han tillsammans med de andra spetälska är på väg till prästerna men upptäcker att han har blivit frisk, så vänder han ju tillbaka – självmant vänder han tillbaka; på eget initiativ vänder han tillbaka – till Jesus, utan att först gå till prästerna.
Nu är det väl så här att antagligen ska vi tänka att han därefter ändå fick gå till prästerna, av den enkla anledningen att det faktiskt bara var prästerna som kunde friskförklara, och en sådan friskförklaring var nödvändig för att kunna få återinträda i det sociala livet med andra människor. Så säkert gick han dit förr eller senare.
Men just där och då upplevde alltså denna person att det fanns något som var mer brådskande än att få sin friskförklaring av prästerskapet, nämligen att hinna få tag på den där Jesus innan denna vandrade vidare på sin väg mot Jerusalem – få tag på honom innan det var för sent för att tacka honom personligen. Den här personen var inte tvingad att tacka, men kände sig fri att tacka. Så han faller ner inför Jesu fötter och ger sitt tack.
Det kan ju låta väldigt underdånigt och inte alls särskilt fritt att falla ner inför någons fötter. Men vi får nog inte glömma bort att när den här personen faller ner vid vid Jesu fötter då är det första gången på väldigt, väldigt länge som den här personen över huvud taget kan röra vid en annan människa. Spetälskan hade ju inneburit att mannen hade varit tabu – orörbar – och hade varit tvungen att hålla sig isolerad och på avstånd från alla andra människor – i en enda lång och tröstlös karantän. Men nu får han komma nära en annan människa.
När Lukas berättar den här berättelsen finns det en bit information som han håller inne med ganska länge. Lukas vill förstås att vi som läser berättelsen ska uppfatta den person som återvände till Jesus för att tacka som ett föredöme. Att det är han av de tio som gjorde det rätta. Det var han som gav Gud äran. Men när Lukas då förhoppningsvis väl har fått sina läsare att tänka positivt om denna person – då ger han oss en ny en bit information. Lukas liksom bara slänger in den lite oväntat: ”Han var samarier.”
I alla fall enligt den dåtida, allmänna uppfattningen var samarierna ett blandfolk som hade uppstått då assyrierna hade tvångsförflyttat flera olika folkgrupper från olika delar av det assyriska riket till det landskap i Israel som kallas Samarien. Väl där hade de här olika tvångsinflyttade folkgrupperna uppgått i varandra och blivit en ny etnisk grupp som kallades samarier. Så småningom hade samarierna antagit tron på Israels Gud, men i en form som inte accepterades av övriga i landet.
Hur det än nu var med samariernas bakgrund rent historiskt var det i vilket fall som helst låsta positioner – och av den stora majoriteten betraktades samarierna som ”främlingar”; som ”orena”; som ”inte tillhörande normen”, hur mycket de än bekände sig till Moses lära.
Så en och annan som lyssnade till Lukas berättelse om den helade mannen som sprang tillbaka till Jesus för att tacka lär ha tänkt: ”Men vänta nu, vad har en samarier med Jesus att göra? Och vad har Jesus med en samarier att göra?!” Trots att personen visserligen hade blivit fri från sin spetälska fanns det ju ändå en annan sak som diskvalificerade honom från att få vara med – nämligen hans etnicitet. Det fanns en rand som aldrig gick ur och som skilde honom från normen, nämligen hans etnicitet.
Den här personen var och förblev samariern, liksom andra är och förblir invandraren, eller den icke-etniska svensken, eller kvinnan, eller den introvärta, eller den icke-binära, eller den homosexuella eller vad det nu än är som skiljer ut någon från normen, och som man ständigt och jämt också blir påmind om att det där gör att man aldrig helt och hållet passar in; att man inte helt och hållet hör till. Det är ränderna som aldrig går ur, och som omgivningen ständigt påminner om att det där – vad det nu är – gör att man ändå inte riktigt är med.
Över sådana ränder kan man själv känna sig glad och stolt för de är en del av det som formar en till den man är. De är en del av ens historia och ens identitet, men samtidigt kan det finnas tillfällen då – vid Gud! – vad skönt det skulle vara att slippa att ha den där randen bara för att få passa in. Det som man egentligen själv kan känna stolthet över blir ändå en sorg – inte för att det egentligen är en sorg eller ett problem i sig, utan för att omgivningen gör den till ett problem.
Därför kan man ju tycka att om Jesus hade varit snäll så hade han inte bara tagit bort den här personens spetälska utan även dennes samariska etnicitet som ställde till så mycket problem för den här personen i det dåtida samhället.
Men Jesus är inte snäll. Han av-samariserade inte den här personen. När denne så småningom reste sig upp från Jesu fötter för att gå och leva det frälsta liv han fått i mötet med Jesus var han lika mycket samarier som han alltid hade varit. Hans rand fanns alltså kvar, men den var bemött och innesluten i Jesu kärlek. Och som sådan fick han leva i relation med Gud i bön, i lovsång och tacksägelse.
Och förhoppningsvis får också vi göra det.