06 mar Den 12 mars (tisdag i första fasteveckan) ”Ett stilla sus”
Den 12 mars: tisdag i första fasteveckan
Ett stilla sus
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Dagens text tar oss med till 700-talet f.Kr. Kung Davids forna rike är vid den här tiden delat i två riken: Sydriket Juda och Nordriket Israel.
I Nordriket härskar kung Achav och drottning Isebel. Landet har under flera år lidit av svår torka, vilket gör att alltfler människor vänder sig till den kanaaneiska fruktbarhetsguden Baal. Baalskulten har nästintill blivit Nordrikets statsreligion, medan Herrens profeter däremot blir förföljda och så gott som utrotade.
Men i en andlig kraftmätning på berget Karmel bevisar Herrens profet Elia att Baal och dennes profeter är maktlösa. Istället är det Herren som är och förblir Israels egentliga Gud. Efter den andliga kraftmätningen dräper Elia Baals profeter.
Så kommer det efterlängtade regnet och äntligen tar den långa svåra torkan slut. Men Elia blir förklarad fredlös och tvingas på flykt. Trots att kraftmätningen på Karmel så tydligt visade att Gud var med Elia känner han nu missmod, osäkerhet och tvivel på sitt uppdrag. Men Gud är inte osäker! Gud har inte räknat ut Elia.
Trött var han. Helt slutkörd. Han hade kämpat och kämpat för sin Gud och för folkets frälsning – och därmed skaffat sig många fiender på vägen. Efterlyst och jagad hade han varit nära att göra slut på sitt eget liv. Men en ängel, en bit mat och några munnar vatten hade fått honom att fortsätta ett litet tag till. Gud vill honom något – just honom som ju egentligen redan hade lämnat in.
Efter en fyrtio dagar lång vandring, på flykt undan kung Achav och drottning Isebel, kommer Elia till berget Horeb (det berg som i en del texter i bibeln kallas Sinai). Nu var han här – på det heliga Gudsberget. Och Herren sade till honom: ”Varför är du här, Elia?”
Och Elia stavar på ett svar: ”Jag har gjort mitt yttersta…” ”Jag har gjort mitt ytterst för Herren…” och sedan fortsätter han; orden forsar fram som när man släpper lös en fördämning. Han sätter ord på sin egen situation, på vad han har försökt uträtta och stå för; han talar om motstånd och förföljelse.
Och så möter Gud honom.
Eller riktigt så enkelt är det ju inte. För när Elia anser sig ha kommit fram till det yttersta av yttersta – och inte har något annat att hoppas på än Gud själv, kommer först ändå inte Gud honom till mötes! Elia tror sig befinna sig i den mörkaste av nätter; att det inte kan bli värre. Och så blir det ännu mera natt! För en stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden.
Efter elden kom ett stilla sus… Och detta Herrens stilla sus kommer alltså inte bara när det är sent, utan först när det mänskligt sett och uppfattat redan var för sent. Den sista strimman av hopp om ett Gudsingripande hade redan slocknat ut. Gudsberget var redan sönderslaget av storm och jordskalv och förtärande eld. Men efter elden kom ett stilla sus. Som suset av en andning. Som ett livstecken på att någon andas när vi nästan inte längre gör det. Guds andning. Guds Ande.
Och då skulle vi kanske kunna förvänta oss att den här berättelsen skulle mynna ut i att Gud i det stilla suset skulle säga till Elia: ”Nu ska du bara få ta det lugnt och släppa allt.” Men det gör den inte. Suset må vara stilla, men det budskap Elia hör i detta sus är allt annat än stilla.
Elia får ett uppdrag. Susningen talar om smörjelse av kungar; Guds andning sänder Elia att spela en roll i den samtida politiska och sociala ordningen. Och är det så att meningen är att få lite lugn och ro, då smörjer man inte Jehu till kung över Israel; det gör man faktiskt inte! Och dessutom skulle Elia smörja en efterträdare till sig själv, för missionen var inte slut. Även den dag Elias liv är slut och han får fara hem till Herren, fortsätter missionen i landet. I det uppdrag som ges till Elia i den stilla suset från Guds andning ligger även att ordna så att verket inte dör ut med Elia.
Elia behövde verkligen ett Gudsmöte. Han hade varit slutkörd och hans hopp hade varit totalt ute. Men när väl Gud kom – som en stilla susning, blev inte resultatet av det att Elia kände att nu kunde han äntligen få slå sig till ro, utan att han förstod att det fanns betydligt mer kvar att göra. Han skulle få vara med och påverka hela det andliga och storpolitiska förloppet. Skillnaden var väl att han nu också hade fått kraft av Gud att göra det.
Fundera vidare
Finns det särskilda platser eller sammanhang där du kan uppfatta ”Guds stilla sus”?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om uthållighet, kraft och glädje i missionsuppdraget.
För samhället och världen: Att det politiska ledarskapet drivs av rättfärdighet och sanning.
För mig själv och mina nära: Att jag upptäcker och tar vara på livets ”rastplatser” när vägen känns för lång.