12 apr Den 14 april (palmsöndagen) ”Vägen till korset”
Den 14 april (palmsöndagen)
Vägen till korset
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Idag börjar stilla veckan, som minner om Jesu sista vecka i Jerusalem. Stilla veckan inleds med palmsöndagen, då Jesus red in i Jerusalem, och avslutas med ”de tre heliga dagarna”: skärtorsdagen; då Jesus instiftade nattvarden; långfredagen då Jesus dog på korset; påskafton då Jesus vilade i graven.
I den svenska evangelieboken hämtas bibelläsningarna för gudstjänsterna i stilla veckan och påskhelgen från ett och samma evangelium. I år är läsningarna hämtade från Johannesevangeliet.
På fredag kväll inleds även Pesach, den judiska påsken och det osyrade brödets högtid. Den kvällen samlas i hela världen judar i sina hem för att fira seder, ”påskmåltid”, till minne av befrielsen och uttåget ur slaveriet i Egypten.
Israeliterna hade levt under fruktansvärda förhållanden i Egypten som slavar, men så – till slut – hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud gripit in och befriat israeliterna från det omänskliga slaveriet och ordnat så att de kunde fly från Egypten. Men länge såg det ut som att det aldrig skulle bli någon befrielse. Farao, den egyptiske kungen, vägrade länge – trots påtryckningar – att släppa israeliterna, och därför lät Gud egyptierna drabbas av tio svåra plågor, innan farao gav med sig och israeliterna äntligen blev fria från slaveriet och kunde lämna Egypten.
Den natt då befrielsen kom för israeliterna instiftades påskmåltiden. Och varje år samlas än i dag judar kring denna måltid – vare sig man räknar sig själv som religiös eller inte – och återberättar historien om exodus, uttåget ur Egypten.
Påskmåltiden följer en bestämd ordning, och när man ska berätta om de tio plågorna som drabbade egypterna gör man en speciell sak. För var och en av de tio plågorna man nämner, spiller alla ut en droppe vin ur sitt vinglas. Man säger:
Vi kan inte glädjas fullt ut åt Israels befrielse, när vi vet att den köptes till priset av egypternas död. Därför får vår glädjebägare inte vara full: vi spiller några droppar av glädjens vin som tecken på vår sorg över egyptierna.
Och så droppar alla bordsgästerna från glaset för varje plåga:
Blod
Paddor
Mygg
Flugor
Pest
Böldor
Hagel
Gräshoppor
Mörker
De förstföddas död
Några ynka droppar gör väl varken från eller till, kan tyckas. Men ändå, den där handlingen visar ändå på något stort. Till och med där och då under pesach-natten, den viktigaste och heligaste av alla nätter i det judiska året, när man samlas för att fira den absolut största händelsen i folkets historia, då finns det ändå rum för ifrågasättande. Till och med då bereds rum för frågetecken: Vi kan inte glädjas fullt ut; det finns saker som vi kan behöva sätta frågetecken vid, även i denna goda berättelse. Vår glädjebägare får inte vara full…
Berättelsen om befrielsen är, hur fantastisk och mäktig den är, inte mer tillrättalagd än att gåtan fortfarande finns kvar. Ingen behöver låtsas att alla frågetecken är uträtade.
Även i den kristna berättelsen om befrielsen genom Jesu lidande, död och uppståndelse, finns det frågetecken. Men hur gör vi med dem? Tycker vi att vi måste låtsas som om de inte finns där; att de allihop för länge sedan redan har blivit uträtade till ståtliga utropstecken? Eller vågar vi se frågetecknen?
Vi påminns om dem i dagens bibeltext. I dagens text läser vi om hur Jesus, vår kung och befriare, hyllas. Men vi läser även om Judas, förrädaren, den där sorgliga figuren.
Hade ändå inte berättelsen om Jesu död och uppståndelse varit mycket finare om vi inte hade behövt höra om förrädaren Judas? Måste det finnas en tjuv med i berättelsen för att det goda ska framstå så mycket tydligare? Krävde Jesu offerdöd även andras offer? Tanken känns förbjuden och främmande. Den tar emot; så vill vi inte tro att det är.
Men det är klart: Vi kommer inte runt Judas. Han är oförklarlig. Han dyker upp, ställer till det och gör den fantastiska berättelsen om Jesu försoningsdöd och ärorika uppståndelse något mer komplicerad och svårsmält.
Förrädaren Judas och tragiken kring honom hör till det där som det skulle vara så skönt att bara kunna plocka bort – slippa hör om. Judas är och förblir en olöst gåta för oss. Och olösta gåtor stör och skapar osäkerhet. Det tvingar oss till en störande insikt: insikten om att hur bra vi än ordnar våra pusselbitar får vi inte ihop pusslet eftersom det troligen måste till fler och för oss oåtkomliga pusselbitar, för att bilden ska bli hel och klar. Men det är bitar som vi inte har. Och vi tvingas att inse att vi kanske aldrig kommer att hitta de där bitarna.
Men vi vill ju att glädjebägaren ska vara full! Livet skulle vara så mycket enklare om det var… enklare!
På en punkt i berättelsen verkar det som om evangelieförfattaren Johannes är mån om att det inte ska råda några som helst tvivel. Med nästintill överdriven tydlighet talar Johannes om för sina läsare att Judas var en skurk. Utan den informationen skulle det faktiskt annars vara svårt att säga något annat än att Judas ger uttryck för en synnerligen rimlig åsikt.
Under loppet av några minuter slösade Maria bort dyrbar balsam till värdet av en arbetares årsinkomst. Hade hon istället sålt denna balsam är det ju klart att det hade funnits många goda ändamål som hon hade kunnat skänka pengarna till. Det borde väl Jesus, de fattigas konung, själv kunna se. Men inte ens för en sekund vill Johannes låta oss höra på det sättet. Inte för en sekund tillåter Johannes tro att Judas kanske hade åtminstone lite rätt. Innan Judas ens har öppnat munnen har Johannes berättat för oss att detta är nu ingen annan än förrädaren – den värsta skurken av alla – som öppnar munnen. Och när Johannes har sagt sitt, talar Johannes om för oss att Judas var en tjuv som inte alls brydde sig om de fattiga.
Vad hade hänt om Judas själv hade vågat säga det som nu istället evangelieförfattaren, något kategoriskt, berättar för sina läsare:
Judas var en tjuv.
Vad hade hänt om Judas själva hade vågat säga det: ”Hjälp mig! Jag fuskar bort mitt eget liv. Jag är en tjuv.”
Och vad hade hänt om Judas inte hade gömt sin egen vrede bakom de fattigas vrede? Vad hade hänt om han, istället för att bygga upp en from fasad, hade vågat ge ord för en ilska som faktiskt kunde vara befogad? Vad hade hänt om han hade sagt till Jesus och de andra i sällskapet: ”Hur kan ni vara så grymma mot mig att ni låter mig ha hand om kassan. Ni borde inse att jag faktiskt inte klarar av det!”
Om Judas hade tillåtit sig detta utbrott, hade han då kanske kunnat få den hjälp och stöttning han hade behövt? Hade han kunnat få hjälp att handskas med sina ekonomiska problem? Hade då kanske till och med förräderiet förhindras?
Vi vet inte varför han inte vågade göra detta. Kanske var det så att inte ens de där heliga apostlarna Jesus hade runtomkring sig var kapabla att handskas med sådana saker. Kan det – hemska tanke – ha varit så, att Judas kände att inte ens apostlagänget, dessa av Jesus särskilt utvalda människor, inte skulle ha klarat av att handskas med den oro som uppstår inom en själv när någon annan börjar berätta saker om sig själv? För det är ju så att när den osminkade sanningen om en annan människa går upp för en, är risken överhängande att det kan väcka ganska så smärtsamma insikter också om en själv. Var lärjungagänget rädda för det, så att det därför aldrig gav Judas chansen? Det kan vi förstås inte veta något om, och kanske är det onödigt att spekulera i det.
Desto viktigare för oss än dessa spekulationer är att vi tar reda på hur det kommer sig att vi beter oss på ena eller andra sättet i olika sammanhang. Vad är det som gör att vi ibland tivngar på oss våra tillrättalagda masker som så effektivt döljer revorna i våra ansikten och våra hjärtan?
”Vi har en så härlig gemenskap i vår församling …i vårt gäng …i vår släkt”, hör vi ibland oss själva säga, och det är säkert mycket sant. Men säkert finns det även i dessa älskade, fina gemenskaper samtidigt beteenden, mönster eller ”makter” som tvingar in oss i vissa mönster som inte är bra för oss, utan som hämmar och förkrymper oss. Håller det vi gör eller de vi är för livet i denna gemenskap? Eller måste vi trixa med sanningen om våra liv för att vår gemenskap inte ska bli störd?
Hur ser de ut, de sammanhang vi befinner oss i? Vilka outtalade regler om passande och opassande är det som gäller där? Finns det plats och utrymme för en sådan kunskap om varandra som säger att det är högst troligt att ingen av oss har helt lyckade liv? Håller vänkretsen ändå? Håller församlingen ändå? Håller gänget ändå? Och om det händelsevis skulle vara så att den hållbarheten inte finns i de kretsar vi rör oss, vad gör vi då? Skriver om våra liv? Vi har ju trots allt en så fin gemenskap. Det vore synd att förstöra den…
Men med detta sagt, innebär det likväl inte att vi ska tala vitt och brett om oss själva i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Visserligen heter det i en sång: ”Blott i det öppna har du en möjlighet”, och det ligger något sant i det. Men det är inte hela sanningen – i alla fall inte alltid och jämt. Det finns rum inom oss som absolut inte är till för vem som helst. Men frågan är om vi själva finns i sådana sammanhang där vi åtminstone hittar de människor som ger oss redskapen; de människor som hjälper oss själva att förstå hur vi bäst kan möblerar de rummen – även om ingen annan får komma dit in. Ingen annan än han som är väntad av alla – den Välsignade som i dag och varje dag kommer i Herrens namn.
Frukta inte, dotter Sion, din konung kommer.
Det är den konung i vars namn vi får leva våra liv; i vars namn vi får lägga våra pussel – utan fruktan och förbehåll, men i tro och tillit att han ser bilden, som vi kanske själva inte kan se.
Fundera vidare
Har du någon person i din närhet som hjälper dig att se hur du bäst kan ”möblera” också ditt allra hemligaste ”rum”?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om Jesu påtagliga närvaro när kyrkan samlas till ”måltid”.
För samhället och världen: För alla som har ansvar för ”kassan”.
För mig själv och mina nära: Om att ”inte frukta”.