15 apr Den 16 april (tisdag i stilla veckan) ”Domaren har talat”
Den 16 april (tisdag i stilla veckan)
Domaren har talat
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Under de första århundradena firade de kristna Jesu lidande, död och uppståndelse under en enda natt. Påskfirandet så som vi känner till det, där åminnelsen av de olika händelserna i passions- och påskberättelsen förläggs till olika dagar, växte fram i Jerusalem under 300-talet. Utvecklingen av det kristna påskfirandet hör nära samman med att de kristna då fick tillgång till själva de geografiska platser där berättelserna i evangelierna utspelade sig (eller åtminstone där man förmodade att de utspelade sig). Kejsar Konstantins mor Helena, som var kristen, var en ivrig påskyndare till att kyrkobyggnader uppfördes på dessa platser, och Jerusalems församlingsföreståndare Kyrillos började ordna gudstjänster som anknöt till såväl tid som plats.
Den första kända beskrivningen av detta nya påskfirande är en reseskildring av en spansk pilgrim som (troligtvis) hette Egeria, och som besökte det heliga landet på 380-talet. Om tisdagen i det som vi nu kallar stilla veckan berättar hon att sent på kvällen gick man till ”kyrkan som ligger på Olivberget”:
När man har kommit in i denna kyrka går biskopen in i grottan där Herren brukade undervisa lärjungarna. Han tar emot evangelieboken och läser stående Herrens ord som står skrivna i evangeliet enligt Matteus, där Han säger: ”Se upp så att ingen bedrar er”. Biskopen läser hela detta tal till slut. Därefter ber man en bön, katekumenerna [dvs. dopkandidaterna] blir välsignade och likaså de troende, gudstjänsten avslutas och var och en återvänder från berget till sitt hem mycket sent på natten.
Det tal som lästes var ”Talet om tidens slut”, som Jesus höll för sina lärjungar när de satt på Olivberget och blickade ut över Jerusalem (Matteusevangeliet kapitel 24–25). Talet börjar med att Jesus berättar om en kommande förföljelse av lärjungarna. Falska profeter och bedragare ska träda fram, laglösheten tillta och kärleken kommer att ”kallna hos de flesta”. Det är vedermödans tid, men samtidigt kommer ”budskapet om riket … förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk.” Därefter ska Människosonen komma till jorden för att hålla dom.
Talet avslutas med liknelsen om Människosonens dom, där Människosonen/kungen säger till dem som står inför rätta (dvs. ”alla folk)”:
Sannerligen, vad ni har gjort mot någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. … Sannerligen, vad ni inte har gjort mot någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni inte heller gjort för mig.
I Johannesevangeliet finns det inget liknande tal om tidens slut. På några håll i Johannesevangeliet talar Jesus dock om uppståndelse till liv eller dom på ”den sista dagen”, men samtidigt är i Johannesevangeliet den yttersta tiden och domen något som egentligen sker redan här och nu:
Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.
”Denna världens härskare” är i Johannesevangeliet djävulen, och domen över härskaren och dennes ”ordning” (det grekiska ordet kosmos, ”värld”, betyder just ”ordning”), faller i och med Jesu död och uppståndelse. Med Golgota kors och den tomma graven bekräftar Gud att det Jesus är och står för är sant och rätt, och att ”denna världens härskare” är en bedragare och lögnare. Det sanna är inte att krampaktigt klamra sig fast vid sitt eget, utan:
”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”
(Johannesevangeliet 12:24)
Att mörkret ändå fortfarande verkar härska, och kanske rentav ser ut att tillta i styrka (det som i Talet om tidens slut beskrivs som vedermödans tid), är i den nytestamentliga Johanneslitteraturen i sig ett uttryck för att mörkrets makt redan är dömd och har förlorat.
I Uppenbarelseboken (som visserligen troligtvis inte är skriven av samma person som författat Johannesevangeliet, men kan ha tillkommit i en liknande miljö) beskrivs kampen mellan ljuset och mörkret med mytologiskt språk som en strid mellan Guds änglar och en uråldrig drake. Draken besegras, och ljusets seger proklameras:
Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde, ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.
Uppenbarelsebokens ord är stora och bombastiska. Men i realiteten ter sig domen över mörkret allt annat än bombastiskt. Domen över mörkret föll egentligen, utan några större åthävor, en vanlig fredagseftermiddag när soldater utförde en av historiens alla rutinavrättningar på en galgbacke utanför staden; och den besannas och bekräftas varje gång en människa tillåter sig att ”dö” från sitt ego för att mätta en hungrig, ge dryck åt en törstig, ta hand om en hemlös, klä en naken, se till en sjuk, besöka en fängslad…
Fundera vidare
Vad känner du inför uttrycket: ”Dö från sitt ego”?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: att ärligt och sant kunna svara när folk frågar: ”Vem är denne Människoson?”
För samhället och världen: att ta vara på ”tiden”.
För mig själv och mina nära: att inte ”vandra i mörkret”.