15 apr Den 19 april (långfredagen) ”Korset”
Den 19 april (långfredagen)
Korset
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Man kan berätta om en händelse på många olika sätt. Beroende på omständigheter, personlighet, preferenser och intressen kan olika detaljer i en och samma händelse bli mer eller mindre viktiga för oss. Så är det också med den händelse som är så avgörande och central i den kristna tron – Jesu lidande och död på Golgota.
Det kanske kan irritera oss, men den senaste forskningen på området avslöjar att vi faktiskt inte vet hur ett kors egentligen såg ut, eller ens vad ett kors var för något, eller vad som exakt menas med ”korsfästelse” – mer än att det innebar ett ohyggligt lidande för den som utsattes för det. De föreställningar som de flesta av oss har av en korsfästelse har till stor del förmedlats till oss genom den kristna bildkonsten. Och där ser ju ett kors oftast ut just så som vi har vant oss att tänka oss ett kors – och som har blivit det i särklass vanligaste bildtecknet för kristen tro.
En bild som föreställer Jesus uppspikad på ett sådant kors kallas krucifix. I konsthistorien brukar man skilja mellan gotiska krucifix och romanska krucifix.
På ett gotiskt krucifix hänger Jesus utmärglad på korset och vrider sig i plågor. Sådana avbildningar blev vanliga under medeltiden och speglar i mångt och mycket de känslor som rådde i ett Europa som plågades av krig, uppror och misär – och inte minst av digerdöden som drog fram så skoningslöst och skördade offer bland hög och låg. Bara i Sverige lär var tredje person ha dött i pesten. Det lidande som avbildas på de gotiska krucifixen var något som de flesta människor kunde ta till sig och identifiera sig med: ”En plågad man, van vid sjukdom … Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led.”
Äldre än det gotiska krucifixet är det romanska. På ett romanskt krucifix hänger Kristus stark och mäktig. Om nu ”hänger” är en korrekt beskrivning. Visserligen har han spikar i händer och fötter, men det ser egentligen mer ut som om han står upp i fullt majestät, med korset som fond. Armarna är stadigt utsträckta; blicken är fast och klar. På huvudet bär han en kungakrona. Lider han? I så fall är det inget som avslöjas vare sig i kroppshållningen eller ansiktsuttrycket. Det här är Christus Victor, ”Kristus Segraren”. Det romanska krucifixet uttryckte de tidiga kristnas fascination och glädje över den kristna trons segertåg i världen; att den kristna tron vann över hedendom och vidskepelse: ”Alla folk och stammar skall tillbe inför honom.”
Om vi vill hårdra det är evangelieförfattaren Johannes skildring av korsfästelsen mer likt ett romanskt krucifix än ett gotiskt. De tre äldre evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) beskriver hur en sönderpryglad, utstött och hånad människa lider och våndas på korset – övergiven av sina lärjungar och till och med övergiven av Gud. Det är den ohyggliga bilden av människan i hennes totala förnedring. Men i den skildring som vi läst idag framställs korset inte så mycket som ett pino- eller avrättningsredskap, utan nästan som en kungatron. Även Johannes berättar att Jesus blev gisslad och förnedrad och fick en törnekrans nedtryckt på huvudet, men själva korsfästelsen kallar Johannes för Jesu upphöjelse. Här är Jesus den upphöjde, flankerad av sina medkorsfästa, som en kung som flankeras av sin honnörsvakt eller sina adjutanter.
”Jag är törstig” säger Jesus från sin upphöjda position. Men enligt Johannes är det inte för att tillfredsställa sina egna, basala behov som Jesus säger detta, utan för att de gamla heliga skrifterna skall följas och uppfyllas. Hos Johannes framstår med andra ord den korsfäste Jesus som en klok och rättfärdig kung som även i rikets mest ödesmättade och kritiska ögonblick bevarar sitt lugn och värnar om rikets lagar och förordningar in i det sista; en kung som lägger sina egna personliga bekymmer åt sidan för att kunna fungera som en garant för att ordningen upprätthålls även när så mycket verkar vackla. Innan han dör drar kungen dessutom upp riktlinjer för medborgarnas inbördes förhållanden för att försäkra sig om att riket ska bestå intakt även efter hans bortgång.
Visst kan man säkert förklara Johannes sätt att beskriva korsfästelsen som ett utslag av en hel rad av förträngningsmekanismer. Man kan säkert förklara det med att det som verkligen hände där ute på Huvudskalleplatsen var så ofattbart djävulskt att Johannes inte förmår att ta in det, utan omvandlar det till något helt annat än vad det egentligen var fråga om. Men personligen tänker jag mig att Johannes berättar om den ohyggliga korsfästelsen i ljuset av en annan berättelse, nämligen den berättelse som vi vackert får vänta till på söndag med att berätta – berättelsen om den nya gryningen i en vårblomstrande lustgård.
När Johannes skriver sitt evangelium har det gått en tid sedan den vidriga avrättningen. Det har även gått en tid sedan den nya dagen grydde över den tomma graven i trädgården. När Johannes skriver ner sitt evangelium lever han i en gemenskap. Det är en kommunitet av människor som kommit från alla håll och kanter – en ganska osannolik samling människor som antagligen aldrig skulle ha funnit varandra om det inte hade varit så att de hade dragits samman av Guds kärlek. Tidigare i Johannesevangeliet säger Jesus: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Det är bilden av den korsfäste Jesus som ett kärlekens magnetfält som drar människor till sig – oavsett deras klass, kön eller etniska tillhörighet – och skapar av dessa en ny gemenskap.
När Johannes skriver ner sin berättelse lever han sedan länge i denna gemenskap. Och i den gemenskapen – och tillsammans med den – får Johannes tid och hjälp att reflektera över det som har hänt och låta det få en mening. I denna gemenskap och tillsammans med denna gemenskap kan det meningslösa ges en mening.
De andra nytestamentliga evangelisterna berättar om hur den korsfäste Jesus var övergiven av alla. Han var övergiven av sina lärjungar och till och med övergiven av Gud. Men i Johannes skildring finns redan på långfredagen embryot till en kyrka. Vid korsets fot finns redan embryot till den kristna församlingen – den nya gemenskapen som förenar människor från alla möjliga och omöjliga håll. Och den upphöjde kung Jesus säger till dem att de ska se varandra. Han drar dem till sig och ställer fram dem inför varandra. Han hjälper dem att upptäcka varandra.
En av dem som står där kallas ”den lärjunge som Jesus älskade”. Enligt en gammal tradition har det tolkats som författaren själv – ”Johannes”. Men lärjungen nämns aldrig vid namn, utan kallas bara ”den lärjunge Jesus älskade”. Kanske har evangelisten en tanke med det: ”Den lärjunge Jesus älskade” kan vara vem som helst av oss! Vem som helst av oss kan vara Jesu älskade lärjunge; vem som helst som låter sig dras in i Guds kärleks magnetfält kring den korsfäste Jesus – Guds kärleks magnetfält kring herren som gav sitt liv för sina vänner, och som enligt Paulus även är den som gav sitt liv för dem som varit Guds fiender och försonar dem. Johannes berättar hur människorna av denna Gudakärlek dras till den korsfäste – och till varandra! Det uppstår en gemenskap där kärleken till varandra tar sig konkreta uttryck när de öppnar sina hem för varandra, såsom Jesus hade öppnat sitt hem för dem.
För Johannes är Golgota (liksom för de andra evangelieförfattarna) helt visst en avrättningsplats, men samtidigt beskriver han det som en plats där kärlekens herre håller hov, som kung i ett rike av ett helt annat slag än det imperium som Pilatus representerade. För den befallning som utgår från den korsfäste kungen är: ”Älska varandra.” Han säger: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra.” Och denna upphöjde kung upphöjer undersåtarna till sina jämlikar. Han säger: ”Jag kallar er inte längre tjänare. … Jag kallar er vänner.” Han säger: ”Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. … Och detta befaller jag er: Att ni skall älska varandra.”
Och när människorna som står där inför den korsfäste har upptäckt varandra; när de ha tagit emot varandra i Guds kärlek och öppnat sig för varandra, då säger Jesus:
Det är fullbordat.
Fundera vidare
Hur skulle det förändra din syn på dig själv (och andra) om du identifierade dig som ”den lärjunge Jesus älskade”?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om modet att ”stå vid Jesu kors”.
För samhället och världen: För alla som saknar eller söker ett ”hem”.
För mig själv och mina nära: att tillåta mig tro att jag är ”älskad”.