Där barmhärtighet och kärlek bor – en skärtorsdagsbetraktelse

22 apr Där barmhärtighet och kärlek bor – en skärtorsdagsbetraktelse

Betraktelse av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 18 april 2019
Skärtorsdagen: Det nya förbundet

Johannesevangeliet 13:1–17
Det var strax före påskhögti­den och Je­sus viss­te att hans stund ha­de kom­mit, då han skul­le lämna värl­den och gå till Fa­dern. Han ha­de äls­kat si­na eg­na som lev­de här i värl­den, och han äls­ka­de dem in­till slu­tet.

De ha­de sam­lats till måltid, och djävu­len ha­de re­dan in­gett Ju­das, Si­mon Is­ka­ri­ots son, att förråda Je­sus. Je­sus viss­te att Fa­dern ha­de lagt allt i hans händer och att han ha­de utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bor­det, tog av sig man­teln och band en hand­duk om li­vet. Se­dan häll­de han vat­ten i tvätt­fa­tet och börja­de tvätta lärjung­ar­nas fötter och tor­ka dem med hand­du­ken som han ha­de bun­dit om sig. När han kom till Si­mon Petrus sa­de den­ne till ho­nom: ”Her­re, skall du tvätta mi­na fötter!” Je­sus sva­ra­de: ”Vad jag gör förstår du in­te nu, men se­na­re skall du fat­ta det.” Petrus sa­de: ”Ald­rig någon­sin får du tvätta mi­na fötter!” Je­sus sa­de till ho­nom: ”Om jag in­te tvättar dig har du ing­en ge­men­skap med mig.” Då sa­de Si­mon Petrus: ”Her­re, tvätta in­te ba­ra mi­na fötter ut­an också händer­na och hu­vu­det.” Men Je­sus sa­de till ho­nom: ”Den som har ba­dat behöver ba­ra få fötter­na tvätta­de, i övrigt är han ren. Och ni är re­na, dock in­te al­la.” Han viss­te nämli­gen vem som skul­le förråda ho­nom, och därför sa­de han att de in­te al­la var re­na.

När han ha­de tvättat de­ras fötter och ta­git på sig man­teln och lagt sig till bords igen sa­de han till dem: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kal­lar mig mästa­re och her­re, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er her­re och mästa­re, har tvättat era fötter, är också ni skyl­di­ga att tvätta varand­ras fötter. Jag har gett er ett ex­em­pel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. San­ner­li­gen, jag säger er: en tjäna­re är in­te förmer än sin her­re, och en budbära­re in­te förmer än den som har sänt ho­nom. Vet ni det­ta är ni sa­li­ga om ni också hand­lar så.

Där barmhärtighet och kärlek bor,
där är också Gud.
(Ur en hymn för skärtorsdagens fottvagningsceremoni)

 

”Jesus tog av sig manteln…” Ikväll har vi låtit evangelisten Johannes berätta för oss om Jesu sista natt tillsammans med sina lärjungar; i den natt då Jesus blev förrådd. Och i den ganska långa evangelieläsning som vi just har fått ta del av, berättade Johannes bland annat att Jesus tog av sig sin mantel. En liten detalj kan tyckas, men i Johannesevangeliet kan även de små, små detaljerna bära på budskap.

”Jesus tog av sig manteln…” Det där lilla verbet ”tog av sig”  (fast på grekiska) har Johannes använt en gång förut i evangeliet. Kanske är det en tillfällighet; eller så är det så att Johannes vill att vi ska uppfatta ett budskap här; ett viktigt budskap om Jesus – och om Jesu lärjungar; och om alla i alla tider som vill vara Jesu lärjungar, också i dag den 18 april i nådens år 2019, också just här – i ett litet kapell i Norrmalmskyrkan. Ett budskap om Jesus och om oss – och till oss.

”Jesus tog av sig manteln…” I Johannesevangeliets tionde kapitel uttalar Jesus ett av de sju Jag är-ord som finns i Johannesevangeliet. Jag är-orden är sju yttranden i Johannesevangeliet där Jesus använder Guds heliga namn, ”Jag är”, om sig själv. Och där, i Johannesevangeliets tionde kapitel säger Jesus: ”Jag är … den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren” – eller om vi skulle översätta ordagrant: ”Den gode herden tar av sig sitt liv för fåren.”

Och kanske är det just det Johannes vill att vi ska uppfatta när han berättar om Jesu sista måltid med sina lärjungar; när han skriver att Jesus tog av sig manteln. Det Jesus gör är inte bara en praktisk grej för att inte blöta ner sina kläder. Det är ju det också förstås, men när nu Mästaren går runt till sina lärjungar med tvättfatet och utför en slavs syssla, är det den evige och upphöjde Jag Är, som avkläder sig sin upphöjdhet, sin prestige, sina gudomliga privilegier, sitt liv – för deras skull; för vår skull, för din skull, för min skull…

Vi brukar ju kalla våra sammankomster i kyrkan för gudstjänst – att vi tjänar Gud – men skärtorsdagen berättar för oss att det som i så fall gör att vi kan tjäna Gud, är att Herren först har tagit av sig sin upphöjdhet, och sänkt sig till vår nivå, eller under vår nivå och betjänat oss; har betjänat dig; har betjänat mig…

Inför en sådan tanke kan vi kanske känna oss förlägna, och rentav vilja protestera – precis som Simon Petrus gjorde när han utbrast: ”Herre, skall du tvätta mina fötter! Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter!” Men Jesus bemöter Petrus och kanske också vår protest med orden: ”Om jag inte tvättar dig – om du inte låter mig betjäna dig – har du ingen gemenskap med mig”. Så säger Jesus till Petrus, och kanske också till dig och mig i vår förlägenhet inför att Mästaren låter sig sänka sig till under vår nivå.

Och återigen är det kanske så att Johannes vill att vi i en liten, liten detalj i texten, ska uppfatta ett budskap, en hälsning till oss. För här är det inte det vanliga grekiska ordet för ”gemenskap” som används. Istället säger Jesus till Petrus att om jag inte får betjäna dig ”har du ingen del med mig”. Och kanske tänker evangelisten Johannes då på ett välkänt uttryck från Gamla testamentet, och vill kanske att vi tänker på detsamma.

I Gamla testamentet berättas det nämligen att när Israels tolv stammar skulle bosätta sig i det utlovade landet Kanaan gav Gud var och en av Israels stammar varsin del av landet. Det området skulle vara den stammens ”arvedel”. Alla Israels stammar fick sig ett sådant område tilldelat som arvedel – alla stammar utom en: Levis stam, präststammen, den stam som skulle ansvara för gudstjänsten. Levis stam fick inget sådant avgränsat område som sin arvedel så som de andra stammarna fick. Nej, för istället skulle Herren Gud själv vara deras arvedel.

Så skulle leviterna kunna tjäna Gud: Genom att det var i Gud de levde, rörde sig och var till. Och kanske är det något liknande Jesus säger till Petrus och till varje lärjunge, också till dig och mig: ”Låt mig, som är din Herre och Mästare, få utge mig så helt för dig så att du kan leva, röra dig och vara till i mig; så att ditt liv och din Gudstjänst inte ska ha några andra gränser än mina gränser, som är den oändliga kärlekens gränser.”

Och så, när Jesus hade tvättat sina lärjungars fötter, berättar Johannes att Jesus tog på sig manteln igen, och återigen klingar Jesu Jag är ord från Johannesevangeliets tionde kapitel: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren … Fadern älskar mig, därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka” eller (fast att det låter konstigt på svenska): ”Fadern älskar mig, därför att jag tar av mig mitt liv för att sedan ta på mig det igen.”

Så när Jesus, Mästaren och Herren, går runt där och tvättar Jesu fötter som vore han deras slav, har vi liksom hela påskens mysterium i koncentrat: Jesus, som är helt och hållet ett med Guds kärlek, tar av sig inte bara sin mantel, utan sitt liv, för vår skull, och sänker sig ner under våra fötter.

Och om vi låter oss ta emot denna tjänst – fast att det kan ta emot att den över allt upphöjde Herren ska betjäna oss så… men om vi tar emot denna tjänst, ska han bli vår arvedel i vilken vi lever, rör oss och är till. Ja, han blir den i vilken får tjäna Gud i små och stora kärlekshandlingar till Gud och våra medmänniskor. Så förenade med honom, så att när han på tredje dagen tar på sig sitt liv igen, är det i honom vi lever, rör oss och är till i evigheters evighet – i ett liv och i en kärlek utan gräns eller förbehåll. Kristus – för dig utgiven.

Bön
Herre Jesus Kristus, du är vår herde,
som tog av dig ditt eget liv för vår skull,
och blev vårt påskalamm, vårt skydd mot fördärvet
och vår befrielse från träldom och fångenskap,
så att ingenting skall fattas oss.

Du för oss på vall på gröna ängar
och låter oss vila, leva, röra oss och vara till i dig.
Du för oss till dopets vatten,
där du tvättar våra fötter och vi finner ro.

Du vederkvicker vår själ,
ja, du ger oss ny kraft,
och leder oss genom ditt ord och dina sakrament
på rätta vägar för ditt namns skull; dig till ära.

Inte ens i den mörkaste av alla dalar,
nej, inte ens i dödsskuggans dal,
behöver vi frukta något ont,
för du har redan varit där,
och du är med oss.
Din käpp, din stav, ditt kors gör oss trygga.

Vi tackar dig för att du här i kväll dukar ditt bord för oss
i våra ovänner skammens, förtvivlans, orons och förtalarens åsyn.

Du smörjer våra huvuden med den heliga Andens olja
och gör oss till kungabarn och präster åt Gud vår Fader.

Ja, ikväll bjuder du oss till högtid,
inte med ondskans och fördärvets surdeg,
utan med renhetens och sanningens osyrade bröd;
och du fyller vår frälsnings bägare till bredden.

Vi tackar dig för att din godhet och nåd följer oss
i alla våra livsdagar,
och att din Faders hus, som är du själv,
får vara vårt hem så länge vi lever,
och i dig, Jesus Kristus,
du som är uppståndelsen och livet,
ska vi leva om vi än dör,
ty du är den som var och som är och som kommer.

Amen.