Den 6 december (fredag i första adventsveckan): ”Kyrie eleison”

19 nov Den 6 december (fredag i första adventsveckan): ”Kyrie eleison”

Den 6 december (fredag i första adventsveckan)
Kyrie eleison

Jesaja 29:17–24
Snart, om en li­ten tid, skall Li­ba­non bli till en trädgård och trädgårdar räknas som skog. Den da­gen skall de döva höra när man läser ur bokrul­len, och de blin­das ögon skall se, fria från dun­kel och mörker. De förtryck­ta skall ständigt glädjas över Her­ren, de fat­ti­gas­te jub­la över Is­ra­els He­li­ge. Ty då är det slut med ty­ran­ner­­na, bor­ta är de hän­syns­lö­sa, ut­plåna­de al­la som ha­de ont i sin­net, de som an­­kla­ga­de oskyl­di­ga inför dom­sto­len, snärj­de dem som förde rätt­vi­sans ta­lan och med lögner fäll­de den som var ut­an skuld. Så säger Her­ren till Ja­kobs folk, han som rädda­de Ab­ra­ham: Nu skall Ja­kob slip­pa att bly­­gas, nu skall han in­te mer rod­na av skam. När han – hans barn – ser vad jag utför bland dem skall de hålla mitt namn he­ligt. Ja­kobs He­li­ge skall de hålla he­lig, bäva för Is­ra­els Gud. De förvil­la­de skall få in­sikt, de missnöjda lära sig en läxa.

Ur Psaltaren 27
Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta? Herren är ett värn för mitt liv, vem skulle jag bäva för? Ett enda ber jag Herren om, detta begär jag: att få vara i Her­rens hus varje dag i mitt liv för att se Herrens ljuvlighet och söka svar i hans tempel. Jag är viss om att möta Herrens godhet här i de levandes land. Hop­pas på Herren! Var stark, fatta mod och hoppas på Herren!

Matteusevangeliet 29:17–24
När Je­sus fort­sat­te däri­från följ­de två blin­da ef­ter och ro­pa­de: ”Da­vids son, för­bar­­ma dig över oss!” Och när han kom hem gick de fram till ho­nom. Je­sus fråga­de: ”Tror ni att jag kan hjälpa er?” De sva­ra­de: ”Ja, her­re.” Då rörde han vid de­ras ögon och sa­de: ”Ni tror, och det skall ske.” Och de­ras ögon öpp­na­des. Je­sus sa­de strängt åt dem: ”Låt ing­en få ve­ta det­ta”, men de gick däri­från och spred ryk­tet om ho­nom i he­la den trak­ten.

Studium och reflektion

Liksom den huvudsakliga poängen med evangeliernas berättelser om Jesu bröd­un­der är att visa att i och med Jesus har Guds rike och den nya tidsåldern brutit in i värl­den, är det även den huvudsakliga poängen med evangeliernas berättelser om Jesu helandeunder – som t.ex. i dagens berättelse från Matteusevangeliet om när Jesus gav syn åt de två blinda på vägen utanför Kafarnaum.

[I Markusevangeliet finns det en liknande berättelse om en blind, som hette Bar­to­lo­maios. Matteus har dock en förkärlek för berättelser om två personer, kanske utifrån bibelns ord om att ”på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras”.]

Hos Jesaja beskrivs den nya tidsåldern, då det är ”slut med tyrannerna”, också som dagen då ”de döva ska höra när man läser ur bokrullen och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker”. När Jesus därför i dagens evangelieläsning ger syn åt de blinda vid Jerikos stadsport handlar det om mer än ”bara” att två blinda personer återfick sin syn. Det Jesus framför allt uttrycker med denna hand­ling är att han är början på den nya tidsåldern, och att de hänsynslösa förtryckarnas tid därmed går mot sitt slut.

Samtidigt är Jesu lärjungar och efterföljare – också i vår egen tid – väl medvetna om hur mycket av tillvaron här och nu som ännu inte är präglat av himmelriket. Tvär­tom – de hänsynslösa tyrannerna (såväl de bokstavliga som bildliga tyran­ner­na; såväl ”tyrannerna” utanför oss själva som inom oss) verkar ju ha hur fritt spel­rum som helst. Det är så mycket i tillvaron som fortfarande ligger i ”dunkel och mörker”.

Eftersom de kristna redan har fått en glimt av himmelriket; eftersom de i mötet med Kristus redan har fått en aning om Guds rike; eftersom de redan har fått sma­ka något av Guds framtid (den framtid som redan är, men ännu icke), blir de smärt­samt medvetna om hur infernaliskt stor kontrasten är mellan hur tillvaron nu ter sig och hur den skulle kunna vara om Guds vilja fick ske fullt ut på jorden, så som den sker i himlen. För dem blir kontrasten nästintill outhärdlig i sin för­skräckliga tydlighet. Medvetenheten om denna förskräckliga diskrepans skulle ju kun­na få lärjungarna att helt gå under i förtvivlan – om det inte vore för det kristna hoppet:

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall be­frias ur sitt slaveri un­der förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i föds­lo­vån­dor.  Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ro­par i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.  Ihop­pet är vi räd­dade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?  Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. … Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd el­ler ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skri­vet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slakt­­får. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. (Paulus i Romarbrevet 8)

Så trots (eller just därför) att Jesu lärjungar och efterföljare så att säga har fått sina ögon öppnade och blivit upplysta av evangeliets ljus, finns det alltjämt anledning för dem – också i vår egen tid – att fortsätta ropa så som de blinda gjorde vid Jerikos stadsport: ”Förbarma dig!” – för vår egen skull, liksom för hela världen.

Prästen Berth Löndahl skriver om kyrkans bönerop Kyrie eleison, ”Herre, för­bar­ma dig, i boken Mysteriet – om ett förlorat leende, livets frågor och mässan:

Under en storm på Gennesaret beskyllde lärjungarna Jesus för att vara lik­gil­tig då han låg och sov i aktertoften: ”Mäs­tare, bryr du dig inte om att vi går under?” Jesus bryd­de sig. Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt (Mark 4:35–41). Erfarenheten av att Jesus faktiskt bryr sig gör att kyr­kan i mäs­san sjunger kyriet – Herre, förbarma dig, Kris­te, för­barma dig – en bön som har sitt ursprung i den blin­de Bar­tolomaios rop inför Jesus (Mark 10:46–52), en bön som är allas och så som lärjungarna och den blinde fick svar så för­­väntar vi oss svar. … Kyriet är den mest meningsfulla av alla bö­ner. Vi påkallar Guds uppmärksamhet för att han som visat att han är barm­här­tig­hetens Gud ska dröja kvar hos oss. Bönen har fått ett svar och Guds med­lidande fått ett namn: Jesus Kristus, Guds son. Jesus är helt enkelt kvit­tot på Guds ”bryr sig”.

Fundera vidare

På vilket sätt kan du i det sammanhang som är ditt visa att ”Jesus är … kvittot på Guds ’bryr sig’”?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: För alla förtryckta; om befrielse från ty­ran­ner­na och de hänsynslösa.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: Att alltid hålla Herrens namn heligt.
• För mig själv och mina nära: Om tro att Jesus kan hjälpa.