02 mar Rädslans tanke – en predikan om misströstan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan söndagen den 1 mars 2020
Första söndagen i fastan: Prövningens stund
Första Moseboken 3:1–13
Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
Markusevangeliet 1:12 – 13
Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
Vi vet inte exakt när eller var eller i vilken situation Markusevangeliet skrevs, men en ganska vanlig uppfattning är att det författades under eller strax efter någon av de allra första riktigt stora förföljelserna som den tidiga kyrkan utsattes för och drabbades av.
Länge tänkte man (och många forskare menar det ännu, även om det finns andra teorier också) att Markusevangeliet skrevs i Rom, eller att det åtminstone skrevs till den romerska kyrkan strax efter kejsar Neros fruktansvärda och blodiga förföljelse av de kristna ca 64 e.Kr.
Under denna och liknande förföljelser fick otaliga kristna sluta sina liv inne på cirkusarna, sönderslitna av björnar, eller stångade till döds av vilda tjurar, eller ihjälbitna av lejon eller pantrar. Och när då Markus i några korta meningar i början av sin bok beskriver Jesu prövningskamp hos Satan i öknen, och skriver att Jesus levde bland de vilda djuren och att änglarna betjänade honom, är det mycket möjligt att de orden var avsedda att visa hur djupt Jesus identifierar sig med sin lidande kyrka, där så många hade tvingats se församlingsmedlemmar i prövningens stund.
De hade sett hur trossyskonen hade bestått provet och inte tänt det obligatoriska rökelseoffret till kejsarens bild, vilket för dem skulle ha varit detsamma som att förneka Jesus som Herre. Och staten hade då straffat dem genom att döma dem till att utlämnas åt vilda djuren på arenorna. Men samtidigt var det de kristnas tro och övertygelse att Guds änglar hade fört martyrernas själar till himlens salighet.
Så för Markusevangeliets ursprungliga läsekrets (som alltså mycket väl kan ha varit en kyrka väl förtrogen med lidande, förföljelse och till och med martyrium) påminde kanske de vilda djuren i Markusevangeliets frestelseberättelse om en mycket konkret och påtaglig verklighet i deras egna liv.
Men här i vår gudstjänst i dag har vi ju läst den här lilla korta berättelsen om Jesu prövningsstund i Markusevangeliet tillsammans med en berättelse från Första Moseboken om människorna i Edens lustgård. Och den berättelsen började med orden:
Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort.
I berättelsen om Edens lustgård ger ju vilddjuret, eller ormen, andra associationer och bilder än till bestarna på de romerska cirkusarna. Det tänkte jag komma tillbaka till om en liten, liten stund. Först tänkte jag att vi skulle hoppa fram en bit i berättelsen om Edens lustgård.
”Var är du?” Det var Herren Gud som i trädgården i den svala kvällsvinden frågade efter människan: ”Var är du?”
Men Adams svar på den sökande Gudens fråga var väl egentligen inte ett svar på det Gud frågade efter. Adam svarar ju faktiskt inte på var han befinner sig, han säger bara att han har gömt sig.
Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.
Ändå avslöjar Adam med det han säger, var han verkligen befinner sig. Han avslöjar att han befinner sig i rädslan. Rent bokstavligt står han väl gömd bakom något träd, men djupast sett befinner han sig i rädslan.
Och vad är det Adam är rädd för? Vem är det Adam är rädd för?
Det oerhörda i denna berättelse är att Adam har blivit rädd för sin Skapare. Människan har blivit rädd för den som format henne. Hon har blivit rädd för den som ville hennes liv, rädd för den som fyllt henne med sin egen livsande så att hon blev en levande varelse, rädd för den som alltså står henne närmare än hon ens står sig själv.
Kanske är det ganska komiskt beskrivet i Fösta Moseboken, men mest är det ju bara tragiskt. I sin rädsla försöker människan gömma sig för sin Skapare i ett av Gud skapat buskage. Hon försöker gömma sig och skyla sig för sin Skapare, trots att hon ändå inom sig bär Skaparens egen andedräkt. Människan försöker alltså fly för sitt liv från det som är själva förutsättningen och grundvillkoret för hennes existens.
Var är du? – Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.
Var började denna rädsla? Hur fick den fotfäste i människan? Jag tror att i början av den här berättelsen finns anslaget till det som senare utvecklas till fullfjädrad rädsla. Jag tror att anslaget finns i ormens påstående att Gud hade förbjudit människorna att äta frukten för att hindra dem från att bli gudar. Alltså i ormens påstående (eller åtminstone dennes insinuation eller antydan) att Gud egentligen inte vill människan det allra bästa; att Gud inte vill oss väl.
Enligt ormen är det ju för att Gud inte vill människans bästa som Gud säger att människan hade sagt att de skulle undvika frukten från trädet som stod mitt i trädgården. Och så slår den tanken rot.
Det ormen hade insinuerat; ormens antydan att Gud nog inte vill människan hennes bästa… Det tar inte så lång tid innan den tanken verkar vettig och förnuftig, Och när det som från början bara var en antydan har växt till en tanke som verkar rimlig, omsätter människan till slut denna rädslans tanke i handling; rädslans tanke om att Gud inte vill människan hennes bästa, rädslans tanke att Gud är människans ovän och fiende.
Och skulle vi läst vidare i berättelsen om Eden skulle vi ha sett att denna rädsla blir ett mönster för människans förhållande inte bara till Gud, utan till allt och alla: rädsla för sin Skapare, men också rädsla och avståndstagande gentemot medmänniskan och egentligen gentemot hela tillvaron. Allt blir farligt och främmande. Allt måste människan skydda sig för. Allt måste hon värja sig emot. Människan blir i berättelsen om Edens trädgård till och med rädd för (eller känner i alla fall olust inför) sin egen kropp.
Den mytiska berättelsen om frestelsen och fallet i Edens trädgård i Första Moseboken är en mångbottnad berättelse, så bland mycket annat som ormen i berättelsen om Eden kan få symbolisera eller representera, kanske den också kan tolkas som den där lilla gnagande tanken att Gud (och därmed egentligen hela tillvaron, om nu Gud är tillvarons förutsättning och grund) egentligen inte vill mig väl. Gud är någon som är missunnsam och allt annat än frikostig. Gud är någon att vara rädd för och som man till varje precis bör undvika. Gud vill mig inte väl. Ingen eller inget vill mig väl.
Den här berättelsen skulle vi då kunna läsa som ett slags beskrivning av vad som händer när den lilla tanken börjar anses rimlig; när den tanken inom oss upphöjs till sanning och får styra våra val och handlingar. Talande ormar eller inte, men jag tar nog inte i för mycket om jag säger att vår egen tid – runtom i världen, också i vår egen världsdel och i vårt eget land – just nu är genomdränkt av en sådan rädslans kultur som får utslag också i politiken och de senaste opinionsundersökningarna också här hemma.
Men i dag har vi ju även fått höra om någon som visserligen också levde bland de vilda djuren, men betjänades av änglarna. Om vi dristar oss till att ta den där lilla meningen från Markusevangeliet om en Kristus som levde bland de vilda djuren men betjänades av änglarna, och flyttar in den bilden som Markus ger av Jesus (han som levde bland de vilda djuren och betjänades av änglarna) i frestelse- och syndafallsberättelsen i Första Moseboken , vad händer då?
Då står Jesus där, och precis som alla vi andra människor hör även Jesus ormens ord (orden som vill få oss att börja misstänka att Gud vill oss nog inte väl; att Gud nog inte vill oss det allra bästa). Jesus hör också de vilddjursorden minst lika tydligt som vi hör dem. Men han tar inte in dem, och han gör dem inte till sina egna – han som i stället har sin blick riktad mot och låter sig betjänas av starkare, godare och ljusare makter än den försåtliga, förvillande, förvirrande makten i vilddjurets ord.
Så visar Jesus i sin prövnings stund att det finns annat att näras och låta sig betjänas av än rädsla och misstänksamhet, nämligen tillit, förtröstan, kärlek och öppenhet mot den levande Gudens gränslösa möjligheter – den Gud ”som har gett oss sina stora och dyrbara löften för att vi tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur” (Andra Petrusbrevet 1:4).
För, som vi kan läsa i Första Johannesbrevet 4:18:
Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan.