15 mar ”Bara med bön” – en predikan om likgiltigheten
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 mars 2020
Tredje söndagen i fastan: Kampen mot ondskan
Uppenbarelseboken 3:14–19
Skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia:
Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse. Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om!
Markusevangeliet 9:14–32
När Jesus med Petrus, Jakob och Johannes kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: ”Vad är det ni diskuterar?” – ”Mästare”, svarade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”
Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.
Det var som om hade de varit i självaste himlen – Petrus, Jakob och Johannes. Dessa tre lärjungar hade nämligen fått följa med Jesus upp på ett berg, och där hade Jesus hade visat sig för dem i sin himmelska härlighet och gudomligt strålande majestät. De tre lärjungarna hade gärna stannat kvar med Jesus i detta underbara, ljuvliga, fantastiska. De hade gärna stannat kvar där: på toppen; i den bekymmersfria verklighetsflykten.
Men Jesus lämnar den här sköna tillvaron. Det är inte där han ska vara nu. Och inte hans lärjungar heller. Jesus lämnar härlighetsberget och klättrar ner i verklighetens dal – där vi människor strävar och stretar och kämpar för att försöka få våra liv att fungera och någorlunda gå ihop, så gott det går. Och Petrus, Jakob och Johannes får snällt följa med Jesus ner dit.
Och samtidigt som Jesus, Petrus och Jakob och Johannes tar sig ner igen från härlighetens bergstopp, kommer, där nere i dalen eller på slätten, en förtvivlad far fram till de andra Jesuslärjungarna med sin svårt ansatta pojke.
När Jesus kommer fram till platsen är dessa lärjungar indragna i en diskussion med några skriftlärda bibelexperter.
”Vad är det ni diskuterar?”, frågar Jesus dem när han kommer dit. Men innan någon annan hinner svara tar pojkens far till orda. Det är om pojken som lärjungarna och de skriftlärda diskuterar:
Jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.
Lite senare ger fadern ytterligare upplysningar:
Det har varit så här med pojken sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och vatten för att ta livet av honom.
Jesus blir irriterad och trött, inte bara på de skriftlärda som trots all sin bibelkunskap och all sin expertis inte förmår hjälpa, utan också på sina lärjungar. Han blir trött på deras brist på tro.
Den här berättelsen kan väcka många frågor kring vad det innebär att tro: Hur mycket måste man tro för att få bönesvar? Är det verkligen så att Gud sitter trygg och säker i sin himmel och ser ner på världens alla plågade och lidande och kämpande människor i världen och tänker: ”Vad lustigt, här sitter jag i godan ro och är allsmäktig. Det är klart att jag skulle kunna göra ett under eller två, men jag har faktiskt ingen lust att gripa in förrän människorna presterar lite mer och bättre tro.” Är Gud sådan? Är Gud verkligen så njugg?
Det går inte att komma ifrån att frågan om lärjungarnas tro är något som återkommer gång på gång i bibeln – inte minst i Markusevangeliet som vi har läste ur idag. Men i berättelsen om pojken med den stumma anden finns det även något annat. När lärjungarna senare frågade Jesus varför de hade misslyckats med sina exorcism-försök svarar han: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”
Det finns inga original kvar av bibelns texter. Det som finns är kopior av kopior av kopior… Och alla dessa gamla kopior är ju skrivna för hand. I flera av de här handskrivna kopiorna står det att Jesus sade: ”Den sorgen kan bara drivas ut med bön och fasta.” De flesta bibelforskarna menar dock att det där med fastan är ett senare tillägg som smugit sig in med tiden någon gång i den där handskrivna kopieringsprocessen. Men enligt originaltexten sade Jesus alltså antagligen bara: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” Punkt.
Fasta kan förstås vara bra, och både Jesus och de nytestamentliga författarna ser fastan som en naturlig del i det andliga livet. Men det är inte det Jesus talar om här. ”Om ni förutom era böner dessutom hade fastat skulle ni ha kunnat befria pojken.” Eller: ”Om ni bara hade använt den rätta andliga tekniken skulle ni ha kunnat befria pojken.” Så säger inte Jesus här.
Jesus talar inte här om rätt sorts andliga övningar. Det handlade inte om att lärjungarna inte hade späkt sig själv tillräckligt, eller inte hade använt de rätta böneformuleringarna eller utdrivningsformlerna.
Så vad menar Jesus när han säger: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön”? Jag tror att vi ska söka en del av svaret i början på berättelsen:
När Jesus med Petrus, Jakob och Johannes kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. […] Han frågade: ’”Vad är det ni diskuterar?”
Pojken, den svårt ansatta pojken, vars liv hängde på en skör tråd, hade blivit ett diskussionsämne. Han hade blivit ett ”problem” som man kunde diskutera. Han var inte en verklig, levande människa för dem. Han var ett diskussionsämne, något att avhandla och ha åsikter om, något som kan betraktas lite på distans, som en intressant teori. Varken de skriftlärda eller lärjungarna kände faderns förtvivlan; de var ju mitt inne i en diskussion. Pojkens tillstånd och faderns förtvivlan berörde dem inte.
Den bibeltext som är föreslagen som episteltext idag är brevet till församlingen i Laodikeia i Uppenbarelseboken. Staden Laodikeia fick sin vattenförsörjning från heta källor i trakten. När vattnet väl nådde staden genom vattenledningssystemet hade det hunnit svalna något och blivit ljummet. Men det var inte bara stadens vatten som var ljumt, och Jesus säger till församlingen i Laodikeia:
Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall.
Jesus sade om demonen som hade hållit pojken i sitt grepp: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” Vad är bön?
I Jakobsbrevet i Nya testamentet står det: ”Ni ber, men får ingenting därför att ni ber illa.” Vad menar Jakob med att de ber illa? Textsammanhanget ger en glimt av svaret:
Ni vill ha, men får ingenting. Ni dödar av avund, men uppnår ingenting. Ni kämpar och strider. Ni har ingenting, därför att ni inte ber. Ni ber, men får ingenting, därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär.
(Jakobsbrevet 4:1–3)
Och tidigare i sitt brev har Jakob berättat om hur de, i den församling han skriver till, gör skillnad på människor. De ser upp till de rika och förnäma, och de betraktar de fattiga som luft. De är likgiltiga inför de fattigas situation. Visst, även Jakob betonar gång på gång vikten av att tro när man ber, men här finns något mer. För bön är att vara berörd av andras liv. Att be för andra är att ge av sin tid och sitt engagemang för någon annans skull.
I en av fastetidens psalmer sjunger vi om Jesus:
Han gick in i din kamp på jorden. […] Han gick in i din sorg och längtan. […] Han gick in i din nöd och smärta. […] Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt.”
(Psalmer & Sånger 501)
I förbönen låter vi Jesu exempel bli ett mönster för oss och vårt förhållningssätt till våra medmänniskor. I förbönen får vi låta likgiltigheten ge vika. Att be är något annat än att hålla sig distanserad eller neutral inför andra människors lidanden.
Prästen, psykologen och författaren Henri Nouwen skriver:
Ofta kommer människans lägsta drifter i dagen när de konfronteras med människor som ser eländiga ut. Detta var fallet, å det mest förskräckliga, när det gäller nazisternas, vietnamesernas och chilenarnas koncentrationsläger där det verkade lättare att utföra tortyr och visa grymhet ju värre fångarna såg ut. När vi inte längre kan uppleva lidande människor som medmänniskor väcker deras smärta mer äckel och ilska än medkänsla. Det är därför inget att förvånas över att Anne Franks dagbok åstadkommit större förståelse för mänskligt lidande än många av de filmer som visade långa rader av hungriga ansikten, mörka byggnader med hotfulla skorstenar och högar av nakna utmärglade människokroppar. Anne Frank kan vi förstå. Högar med människokött mår vi bara illa av […] Därför är frågan hur vi ska kunna se lidandet i vår värld och gripas av medlidande som Jesus gjorde när han såg en skara människor som inte hade någon mat. Denna fråga har blivit ytterst angelägen i en tid då vi ser så mycket och blir så lite berörda.
(Henri Nouwen, ”Att umgås enligt Kristi sinne” i Pilgrim – en tidskrift för andlig vägledning, nr 1/03, sid 43.)
Att be är att låta sig utsättas för att bli berörd. Att be är att inte låta varken likgiltigheten eller avskyn ta överhanden, utan att låta sig beröras. Visst: det är lätt att också talet om medkänsla bara blir ett i raden av alltför lättköpta svar på ondskans problem. ”Om jag bara hade känt lite mer medlidande.”
Vi vet att svaret inte är så enkelt. En nära anhörig som tynar bort i cancer, en vän som går under av drogmissbruk, ett barn som dör för tidigt… Det vore absurt att påstå att det skulle ha berott på någons brist på empati. Nej, ingen borde få komma undan med ett så lättköpt svar på ondskans problem. Inför ondskans problem står vi svarslösa, men det får inte hindra oss från att se vår kallelse som kristen gemenskap, som församling, som kyrka.
Brevet till Laodikeia som jag nämnde lite om tidigare, avslutas, trots den inledningsvis mycket skarpa tonen, med ett av bibelns vackraste löften. Det är ett löfte om närhet och gemenskap:
Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna.
(Uppenbarelseboken 3:20–22)
Ja, låt oss höra vad Anden säger till församlingarna. Och låt oss då inte bara höra domsorden, inte bara orden om ljumhet och likgiltighet, utan även löftet om gemenskap. Låt oss höra att det även finns ett löftesord i berättelsen om den stumme pojken. Markus skriver:
Pojken låg där så livlös, att alla sade att han var död.
Kanske säger vi det om oss själva också emellanåt. Vi känner oss döda. Vi står utan hopp. Vi är ingenting. Vi är uttömda på kraft, och ”tro” kan vi emellanåt knappt stav till, och våra böner känns så tafatta och tomma. ”Alla sade att han var död…”
Men Jesus tog hans hand och reste honom.
Och han steg upp.