20 jun Att inte gå udenom – en predikan om dopets livsmönster
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 19 juni 2022
Första söndagen efter trefaldighet: Vårt dop
Titusbrevet 3:4–8
När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte för att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga, och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.
Johannesevangeliet 1:29–34
Johannes såg Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”
I den norska folktron förekommer det ett farligt väsen som kallas bøyg. Av själva ordet kanske man kan gissa sig till att en bøyg var något slingrigt och böjbart, något som var svårt att få grepp om eller kontroll över. Och en bøyg var enligt norsk folktro en gigantisk lindorm som gärna placerade sig rakt över en väg, ringlande och enorm, och den hindrade alltså de vägfarande från att kunna passera och ta sig vidare på sin färd.
En sådan bøyg förekommer bland annat i de norska folksagorna om Peer Gynt. När författaren Henrik Ibsen skrev sitt skådespel Peer Gynt baserad på dessa berättelser, tog han även med bøygen. Men hos Ibsen är Böjgen inte en monstruös lindorm, utan bara något slags diffus massa eller en formlös dimma, eller en spökröst utan egentlig kropp eller substans. Men Ibsens Böjg är likväl ett svårforcerat hinder för den människa som försöker ta sig fram på vägen.
”Gå udenom” är det råd Böjgen ger Peer Gynt när denne försöker ta sig förbi. Och det blir därefter Peers livsregel att gå udenom. Att alltid vika undan, att alltid fly undan så fort det bränner till i livet, att väja undan för verkligheten, att gira runt varje problem, att undvika varje form av jobbigt ansvar och att aldrig ta konsekvenserna för sina handlingar, det är melodin för Peer Gynt, han som alltid går udenom.
Innan Peer mötte Böjgen hade han träffat på bergatrollen i Dovregubbens hall (”Bergakungens sal”). Och av trollen där lärde sig Peer att vare seg selv nok (”att vara sig själv nog”). Och det är just genom att vare seg selv nok som Peer alltid kan gå udenom och vika undan så fort livet bränner till. Han är seg selv nok och därför behöver han inte bry sig om någon annan.
Der ute, under det skinnende hvelv,
mellom menn det heter: ”Mann, vær deg selv!”
Her inne hos oss mellom trollens flokk
det heter: ”Troll vær deg selv – nok!”
Peer kan inte ta in att även andra människor än han själv också är subjekt i sina liv, utan de blir hos Peer reducerade till medel som bara är till för Peers skull, så länge han har någon användning för dem. Om Peers handlade på något sätt skulle göra att de människor han kommer i kontakt med i sitt liv på något sätt far illa på grund av Peers handlingar, är det inget Peer behöver bry sig om eller ens reflektera över, han går ju liksom bara udenom.
När Ibsen skrev sin pjäs om Peer Gynt tänkte han den antagligen i första hand som en svidande uppgörelse med nationalismen och vad Ibsen ansåg var den norska självgodheten. Och det återspeglas nog även i musiken som Edvard Grieg skrev till pjäsen, som t.ex. den musik Grieg skrev för den scen som utspelar sig i Dovregubbens hall – där som Peer Gynt lärde sig att vare seg selv nok. Den musiken kan ju verka förföriskt storslagen, men den är kanske när allt kommer kring mest bara en tom andefattig och ganska billig bagatell som blåsts upp till absurda proportioner, som en stor ballong, som spricker om man sticker en nål i den, precis som troll spricker när de utsätts för solljus eller förintas av ljudet från en kyrkklocka som kallar till gudstjänst.
För det är ju bara en illusion att man skulle kunna vare seg selv nok, vare sig det nu handlar om nationer som tror sig kunna vare sig selv nok eller individer. Att vara en self made man kan säkert låta eftersträvansvärt för många, men det är nog tyvärr bara en chimär, ett luftslott, en illusion som bara kan hållas vid liv så länge en väljer att alltid gå udenom.
Men vad i hela friden har nu det här med vårt dop att göra? Här kan man säkert tänka olika, men jag tänker att i dopet presenteras ett livsmönster. I kyrkan använder vi ibland uttrycket: ”leva i sitt dop”, alltså tanken att dopet inte bara är en enstaka, isolerad händelse som man var med om en gång för länge sedan, utan att den händelsen var så att säga också tänkt att ge oss ett mönster för livet i stort. Och vad är det då för livsmönster dopet vill ge oss eller visa oss? Jo jag tänker att det är att inte gå udenom, utan att istället möta och ta sig an verkligheten så som den faktiskt är.
Den bibeltext som är föreslagen som läsning ur Gamla testamentet idag, när gudstjänsttemat är ”Vårt dop”, är några verser från Andra Moseboken och berättelsen om israeliternas uttåg ur Egypten. Den gammaltestamentliga läsningen är hämtad från berättelsen om den befrielse eller frälsning som såg ut att ta slut innan den knappt ens hade börjat, när israeliterna ledda av Mose kom till stranden av Röda havet (som det hette i den gamla översättningen) eller Sävhavet (som det heter i den nya).
Där på stranden befann sig israeliterna nu alltså inklämda. Bakom sig hade de faraos hela fientliga armé rusande emot sig, och framför sig bredde sig dessa väldiga vattenmassor, detta stora hav av kaos och omöjligheter, ut sig. Om tillfälle hade getts, vem av Mose och israeliterna hade då inte väjt undan och försökt gå udenom?
Men vägen till befrielse var inte att gå udenom, utan att konfrontera och rentav gå ner i detta till synes ogenomträngliga kaoshav som bredde ut sig där framför dem.
Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor.
(Andra Moseboken 11:33–36)
Denna Guds frälsningshandling, när Mose ledde israeliterna inte udenom, utan rakt igenom havet, har sedan tidig kristen tid ofta och gärna fått fungera som en illustration av det kristna dopet och dopets innebörd: att Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till de förslavade israeliterna blev uppenbara där mänskligt sätt ingen frälsning var i sikte.
Ja, berättelsen om israeliternas vandring genom havet har i kristen tradition använts som en bild för det kristna dopet. Men skillnaden är att israeliterna i denna berättelse gick torrskodda tvärs igenom havet, medan dopet visar att torrskodda är knappast det sätt som vi kommer gå genom de svårigheter och mödor vi ställs inför i våra liv. Man blir faktiskt blöt om fötterna (eller åtminstone om huvudet) när man döps. Enda sättet att undvika att bli blöt när man närmar sig det farliga kaoshav som dopvattnet representerar är att gå udenom. Men det livsmönster dopet vill visa oss och ge oss är ju just att inte gå udenom, utan att i istället möta verkligheten så som den faktiskt är – möta den i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.
När vi befinner oss mitt i ett sådant hav av utmaningar, svårigheter eller kanske rentav nattsvart kaos, vad det nu än må vara, är det ju inte ovanligt att man upplever det som att det där kaoset eller problemet eller svårigheten är det enda som existerar och man tvivlar att man någonsin kommer att komma igenom det. Precis allting i ens tillvaro är liksom färgat av detta problem som uppslukar en så fullständigt. Liksom vattnet som omslöt oss på alla sidor när vi lät oss sänkas ner i dopgraven, så omger och uppfyller oss den där svårigheten eller problemet eller kaoset oss fullständigt, när vi befinner oss mitt i det, och man kanske undrar varför man inte bara gick udenom.
Men evangeliet berättar att även om det ju kan verka så, är inte dessa enorma vattenmasssor av kaos allt som finns – inte ens när man befinner sig mitt i dem och det känns som att man håller på att drunkna.
Han är den som döper med helig ande.
Evangeliet berättar om honom som döper inte med kaoshavets vatten, utan med Guds livgivande Ande. Ja också när vi befinner oss mitt i kaoshavets bottenlösa djup, ja också när vi befinner oss mitt i det och kanske rentav tror att vi ska gå under, ja också där finns Guds utvalde Kristus och döper oss med helig Ande – det livgivande flödet ur Guds egen kärleks källa.
I Johannesevangeliet kallas denna Ande som Jesus döper oss med (ja som Jesus helt omsluter oss med, också och kanske framför allt, när vi befinner oss i ett enda stort hav av svårigheter och okontrollerbart kaos) för Sanningens Ande (Johannesevangeliet 16:13).
Vad då för sanning? Ja det kan självklart handla om sanningen om oss själva, men framför allt handlar det om sanningen om den Gud som har avslöjat sitt ansikte och visat sig i Jesus Kristus:
-Att Gud är så mycket kärlek så att han till och med gav oss sin ende Son så att vi inte ska gå under, utan ha liv och liv i överflöd (Johannesevangeiet 3:16, 10:10).
-Att Gud låter (även när vi känner att vi nära håller på att dränkas i kaoshavet) den helige Andes levande vatten flyta som livgivande strömmar ur vårt inre, som Skriften säger (Johannesevangeliet 7:38–39).
-Att Gud låter oss, också när vi befinner oss i djupaste mörker, förbli i Kristus och Kristus förbli i oss (Johannesevangeliet 16:33, 17:21–24) och att vi, också då vi känner oss som mest ensamma och övergivna, är sammanbundna till ett med alla de människor i alla tider som liksom vi själva bär på sina erfarenheter av gått igenom ett sådant kaoshav av ena eller andra slaget; ja, själsligt förenade med alla människor i alla tider som bär på den ofta smärtsamma erfarenheten av att inte gå udenom.
I Gamla testamentets berättelse om israeliternas vandring genom havet berättas det att när israeliterna väl kom upp på den andra stranden, stämde Mose och israeliterna upp en jubelsång, en segersång: ”Herren är min kraft och mitt värn, han blev min räddning.” Eller som sången löd i gamla översättningen: ”Herren är min starkhet och min lovsång, han blev mig till frälsning”. (Andra Moseboken 15:2)
Jag vet inte hur mycket ”starkhet och lovsång” Mose och israeliterna upplevde att Herren var för dem medan de ännu vandrade genom havet. Men när de sedan stod frälsta på stranden på andra sidan och såg tillbaka, då kunde de se att det var det Herren hade varit hela tiden: deras starkhet och lovsång – också när de befann sig som allra längst ner på havets botten.
Och i bibelns sista och avslutande bok ljuder Moses lovsång fortfarande, men den har då fått en ny vers och kallas för Moses sång och Lammets sång (dvs. Jesu sång). Den sjungs där av de som kämpat sig igenom sina vedermödor. Den sjungs där av tusen och åter tusen frälsta som nu står på havet. Ja, frälsta från vedermödorna står de nu på havet som vore det ett skinande, gnistrande, blankt golv – ett hav av glas – inför Guds och Lammets tron. (Uppenbarelseboken 15:2–4)
Kaoshavets tidigare så våldsamma och okontrollerbara vågor har till slut lagt sig – de har stelnat, besegrats, övervunnits…
Hur då? Genom att de som en gång hade ställts inför tillvarons kaoshav av svårigheter var och en hade varit sig selv nok och alltid hade sett till att gå udenom?
Nej, utan för att när de också befann sig nere i havets djup, där som tillvaron var som allra mest kaotisk, så var de också där älskade av Gud, märkta med Guds och Lammets namn och beskyddande kärlekssigill (Uppenbarelseboken 7:7–3; 14:1) – inte för att de var seg selv nok, utan för att de var och är och alltid kommer att vara Guds älskade.
Men vad ska vi säga om alla de gånger i våra liv som vi faktiskt inte har orkat något annat än att gå udenom; alla de gånger vi vikt undan för det svåra, girat och tagit den för stunden bekvämare vägen?
Gammal, trött och desillusionerad återvände Peer Gynt hem till sin trolovade Solveig, som dag efter dag, år ut och år in väntat på honom. Nu, på sin ålders höst, står det klart för Peer att han har fuskat bort sitt liv; svikit såväl livets höga principer som sig själv och alla runtomkring sig genom att alltid ha gått udenom.
Han frågar Solveig: ”Hvor var jeg, som meg selv, som den hele, den sanne? Hvor var jeg, med Guds stempel på min panne?”
Solveig svarar honom: ”I min tro, i mitt håp og i min kjerlighet.”
Och vad kan väl Andens livgivande källflöde, som Kristus ständigt döper och omsluter oss med, vara, annat än hans tro, hopp och kärlek som alltid består? Och störst av dem är kärleken.