02 sep Kyrkan som försoningsverktyg – en predikan om Guds obotliga entusiasm
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 2 september 2018
Fjortonde söndagen efter trefaldighet: Enheten i Kristus
Psaltaren 95:1–7
Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel! Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i hans hjord.
Efesierbrevet 4:1–6
Jag uppmanar er, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.
Johannesevangeliet 17:9–11
Jesus sade: ”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.”
Vad himla svårt det är att leva! Livet alltså, vad är det för en grej?! Man tycker att man donar och ordnar och planerar efter konstens alla både skrivna och oskrivna regler, och ändå blir det liksom aldrig riktigt som man tänkt sig, eller det blir åtminstone mycket sällan just som man hade tänkt sig. Alltid (nu kanske jag överdriver, men åtminstone påfallande ofta) kommer det liksom in något som gör att livet – vare sig det handlar om arbetslivet eller privatlivet – drar i väg i en annan riktning än den förväntade eller det som var ens ambition eller intention.
Och inte nog med att man hela livet igenom tvingas dras mig sig själv; man ska dessutom dras med alla andra också. Och dessutom är det ju så – i alla fall är det så jag tolkar kristen människosyn – att en inte så liten del av mig själv; en inte så liten del av det som gör mig till den jag är; finns inte i mig själv, utan i den andra; i medmänniskan; i min nästa.
Alltså: jag är en individ, en person, men inte en så liten del av det som gör mig till den person eller individ jag är, finns i de andra, och då inte bara i dem som jag kanske kallar ”mina nära och kära” – hos dem också förstås, men inte bara i dem, utan också i dem som jag av en eller annan anledning uppfattar står ganska så långt ifrån mig, och som med bibelns språkbruk sammanfattas med ordet ”främlingen”: den som inte är som jag, eller som jag uppfattar skiljer sig ganska mycket från mig – i föreställningar, åsikter, uttryckssätt, världsbild, kort och gott: den som inte är som jag, håller i en pusselbit i mitt pussel, det pussel som bildar min person, mitt liv.
Några har nog hört mig säga det här förut. Jag har för mig att jag var inne på det i en predikan här i våras eller tidigt i somras: Skapelseberättelsen – när Gud i Första Mosebokens första kapitel skapar världen med sitt ord. Gud hade alltså satt av en vecka i sitt gudomliga schema för att ägna sig åt att skapa världen. Och Gud är så nöjd, så nöjd så att i slutet av varje dygn under den där skaparveckan säger Gud: det är gott, det här är riktigt bra!
Och om jag får använda min fantasi när jag läser den här berättelsen, blir Gud liksom mer och mer entusiastisk. Det här är gott. Och det här blev bra! Och som det kan bli när man är inne i ett projekt och tycker att man har flyt, och börjar se målet där framme, så vill man inte (jag kan ju verkligen inte tala för Gud, men om jag går mig till själv och kanske någon mer här kan känna igen sig i det) när man är inne i det där projektet och själv tycker sig ana målet, så finns det liksom inte utrymme för att ta in eller reflektera över de kritiska frågorna, eller lyssna på de kritiska, ifrågasättande rösterna. De kritiska frågor som kommer från andra, eller som man kanske själv egentligen har. Jag vet inte om du själv kan känna igen dig i det. Och det finns i grunden något ganska vettigt i den ska vi kalla det för ”censuren”. Jag tror att det är en bra grundinställning att hålla fast vid visionen, håll fast i ordningen.
Men tillbaka till Gud i skapelseberättelsen, för i de första kapitlen i Bibeln finns det ju två olika skapelseberättelser som står efter varandra och i den andra berättelsen som egentligen är den äldsta av de två, då stannar ju faktiskt Gud upp i sin entusiasm och kan ta in ett annat perspektiv, och säger för första gången att det finns faktiskt något här som inte är gott.
Säkert inte utan stolthet hade Gud låtit varenda djurart som Gud hade lyckats knåpa ihop – den ena djurarten mer fantasifullt utformad och sinnrikt konstruerad än den andra, och så låter Gud – stolt och entusiastisk tänker jag – varenda djurart paradera fram inför Adam för att Adam ska hitta på namn på dem. Men någon gång under den här djurnamngivningsparaden kan inte ens Gud längre kan förneka eller hålla ifrån sig att det är något i hela det här projektet som inte är sådär våldsamt perfekt. Gud ser ju på Adam, att något fattas Adam, att Adam inte är helt nöjd, eller kanske vi kan säga att Adam faktiskt inte mår helt bra. Och så säger Gud till slut: Det är inte gott att Adam är ensam. Det innebär ju inte att Gud dissar hela sitt skapelseprojekt. Det är fortfarande gott i grunden. Men det behövs en korrigering. Adam kan inte vara själv: Adam behöver en medmänniska. För en del av oss själva och det som gör oss till hela personer, finns i medmänniskan.
Och så formar Gud en medmänniska, och människorna kände ingen blygsel för varandra. Och då skulle man ju kunna tro att sedan är allt fulländat och perfekt och enheten total. Men sedan hinner det bara gå sju korta bibelverser innan människorna börjar känna skam och främlingskap inför varandra, och ytterligare bara fem verser innan människorna börjar skylla ifrån sig på varandra och hitta fel hos den andra och bli fenor på att framhäva den andres fel. För det är ju himla svårt att leva; och inte nog med att man ska dras med sig själv hela livet igenom; man ska dras med alla andra också.
Och människorna där i Första Mosebokens tredje kapitel började alltså att skylla ifrån sig och framhäva fel och brister hos varandra och så går nästan allt sönder: främlingskap och ren fiendskap uppstår mellan människa och människa; främlingskap och fiendskap mellan människan och djuren; främlingskap och fiendskap mellan människan och den jord som föder henne; fiendskap och främlingskap mellan människan och hennes Skapare. Och när en kan tycka att nu har nått den absoluta botten nåtts, så blir det ännu värre. Och så läser vi i de efterföljande kapitlen i Första Moseboken om våld i nära relationer; om en hämndspiral som bara eskalerar; om nästintill total utplåning av allt liv på jorden; om hur alkohol och drickande förstör familjerelationer; om språkförbistring och kommunikationshaveri.
Men Gud verkar tack och lov ändå ha bevarat sin entusiasm över att skapa, nyskapa och frälsa. Och så påbörjas, på Guds initiativ det långa och mödosamma försoningsarbetet.
Och det tar tid. Och det sker hur många bakslag som helst. Men lite grovt kan vi ju säga att bibeln, församlingens heliga skrift och rättesnöret för vår tro och vårt liv, är – när vi har tagit oss förbi de första elva kapitlen – så är bibeln – alltifrån Guds kallelse av Abraham, i långt och mycket en enda lång och krokig berättelse om det långa, mödosamma men livsviktiga försoningsarbetet.
”Bevara den andliga enheten” står det i dagens episteltext från Efesierbrevet. ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten … ni var och en har kallats till med ett och samma hopp.” Och det kan vara lite lurigt med det där talet om just andlig enhet för det kan ju uppfattas som att det är en lite diffus, teoretisk, kanske lite flummig enhet som inte har så mycket med den krassa verkligheten att göra. Men när Efesierbrevets författare sedan visar vad det handlar om. Så är det inte alls särskilt flummigt eller svävande:
Det handlar till exempel om att tala sanning och inte fiffla med sanningen; det handlar om att ta kontroll över sitt humör och att även om man blir arg ändå styra över sin vrede så pass att man inte fastnar i den eller blir slav under den. Församlingen i Efesos utgjordes verkligen inte av några perfekta människor, så författaren behöver till och med be några församlingsmedlemmar att sluta upp med att stjäla; det är ju den där konsten alltså att lära sig att skilja mellan mitt och ditt.
Och så det som kanske är det svåraste av allt – och där vi säkert är en och annan som trillar dit ganska ofta: att inte öppna munnen för ofruktbart prat, utan bara säga sådant som tjänar och bygger upp där det behövs så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Det där svåra att komma ihåg att ta det där djupa andetaget och hinna fråga sig själv: ”Behöver jag säga detta eller inte, och om jag behöver säga det, hur säger jag det då så att det bygger upp?” Väldigt bra princip, men visst är det svårt!
Och allt det här, som är olika sätt att med friden som band bevara den andliga enheten, det kan ju låta väldigt vad jag ska säga vad ska säga: men typ: vad fint att den där lilla gruppen, församlingen, att de är så fina och goda mot varandra. Men att de har så tät och fin gemenskap i just den där lilla sekten gör ju varken från eller till. Men åtminstone för Efesierbrevets författare handlar det om vad församlingen är för något: att församlingen är Kristi synliga kropp i världen. Att människor i församlingen hittar varandra och kan leva och fira gudstjänst tillsammans – det är ju en bra och god och väl så fin sak i själv förstås. Men det hänger även samman med församlingens uppgift och kallelse att vara Kristi synliga kropp i världen
Och det hänger ju i sin tur samman med det jag pratade om förut: berättelsen om det långa och mödosamma försoningsarbetet som Gud har initierat. Och om Guds, som det verkar, helt obotliga entusiasm och hängivenhet att skapa, nyskapa och frälsa. Så den andliga enheten i församlingen är inte bara för att vi ska ha det gott och bra – vilket ju i sig förstås verkligen är något väldigt fint och vackert, men det verkar faktiskt även vara så enligt den undervisning som ges i Nya testamentet, att församlingen är den kanal genom vilken Gud söker nå ut i hela världen med sin försoning, sitt helande, sin fred, sitt shalom. I Guds händer är församlingen (inte på grund av vår egen förträfflighet, utan tack vare Guds oändliga tålamod och nåd) Guds försoningsverktyg att uppnå fred och försoning i världen.
Gud har förstås andra verktyg också: varje människa, varje grupp, varje organisation av god vilja. Men det utesluter ju inte de Jesustroendes särskilda kallelse att stå i försoningens tjänst – församlingens enastående mission att kanalisera Guds helande, upprättelse och försoning i världen.
Själv kan jag ju många gånger tycka att när Gud nu har valt kyrkan som sitt försoningsverktyg så har ju Gud verkligen valt ett många gånger alltför trubbigt och opraktiskt och ohanterligt verktyg, men det är ju tur då, både för oss och för världen, att Gud fortfarande ändå verkar vara så entusiastisk och hoppfull.
Vi ska nu här i vår gudstjänst be för hela vår värld, just den värld i vilken Gud har satt oss att vara Kristi synliga kropp; och inte minst be för de människor i världen som drabbas hårdast av de oförsonligheter som ännu råder. Vi läste tidigare ur Jesu överprästerliga förbön i Johannesevangeliet där Jesus ber för sina lärjungar; om beskydd och om inbördes enhet. Och återigen kan det ju låta sekteristiskt och avgränsande, men hade vi läst hela Jesu förbön hade vi hört att Jesus ber för sina lärjungar, alltså för församlingen; alltså oss och vår inbördes enhet, så att vi, enade, kan både be och trovärdigt verka för en försonad värld. Låt oss be…