09 jul Flisor och bjälkar – en predikan om att bekämpa ondska med humor och ödmjukhet
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 9 juli 2017
Fjärde söndagen efter trefaldighet: Att inte döma
Hesekiel 18:30–32
Jag skall döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.
Galaterbrevet 6:1–7
Om någon skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda.
Lukasevangeliet 6:36–42
Jesus sade: ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”
Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.
Himlarnas Gud, som sänder sina heliga änglar till vår hjälp mot ondskans alla makter, ge oss glädje och uthållighet i den goda kampen. I Jesu namn. Amen.
Bönen jag just bad var hämtad från evangelieboken och är egentligen dagens bön på den helige Mikaels dag. Det är en bön till den Gud som inte lämnar oss åt vårt öde; som inte struntar i oss, utan som tvärtom sänder sina änglar, sina budbärare, för att bekämpa ondskan tillsammans med oss. Och det är en bön om att vi i den kampen tillsammans med Guds änglar, tillsammans med alla goda krafter i tillvaron ska hålla ut, för kampen kan kännas oändlig. Alltid dyker det upp nya områden i våra egna liv och i världen där ondska och mörker och helvete ständigt aktiveras om och om igen.
Men den där bönen är är inte bara en bön om att vi ska vara uthålliga i den striden, även om det är nog så viktigt med uthållighet och ett rejält pannben, utan den är ju även en bön om att vi ska få delta i kampen i glädje.
Ja, visst kan det verka underligt. Vad kan det finnas för glädje i att strida mot det onda i världen och i våra egna liv? Jag vet förstås inte hur de som skrev den här bönen tänkte, men jag tänker så här: glädje – och humor – kan vara ett otroligt effektivt vapen.
Och i det Jesusord vi har fått ta emot idag, där använder ju Mästaren just humor för att få fram sitt budskap. Budskapet är ytterst allvarligt, det handlar ju om våra själars överlevnad och frälsning. Men sättet Jesus berättar det på är ganska så skojigt.
Det här Jesusordet är hämtat från Jesu slättpredikan i Lukasevangeliet. Och i det avsnitt ur slättpredikan som vi läst idag målar Jesus upp några dråpligt komiska situationer för att få fram sin poäng. Kanske den mest kända av de situationerna är den om personen som hade fullt sjå med att försöka plocka ut en flisa ur sin broders öga.
Det måste vara väldigt obehagligt och göra mycket ont att ha en flisa i ögat. Jag vet ju bara hur det känns när jag har råkat få in ett litet hårstrå i ögat. Det gör ont, det irriterar och just då kan man knappast tänka sig att det kan finnas något mer obehagligt.
Nåväl, där är nu brodern med den irriterande flisan i ögat, och mitt emot honom, säger Jesus, står alltså du. Och med stor koncentration försöker du pilla bort flisan ur din broders öga. Du försöker vara helt koncentrerad på uppgiften och försöker hålla tungan rätt i mun.
Men vänta, företaget är dömt att misslyckas eftersom du ju själv har något i ögat. Och inte bara en liten, irriterande flisa utan – och nu kommer det absurda – du har en stor stock i ditt öga, en bjälke!
Det gör det ju ganska svårt för dig att se vad du håller på med när du ska hjälpa till och pilla bort den lilla flisan eftersom hela ditt öga är förblindat. Dessutom finns det stor risk att du utsätter din stackars broder för ännu större skada eftersom det är en ganska stor risk att du under operationen råkar dänga till din broder i huvudet med den där bjälken.
Jag tror att Jesus vill visa att vi har både ett personligt ansvar för oss själva och våra egna handlingar och ett gemensamt ansvar för varandra. Och att dessa saker hänger ihop. Jesu budskap är inte ”Sköt dig själv och skit i andra”, utan ”Sköt dig själv på ett sådant sätt så att du kan vara till hjälp och välsignelse för andra.”
Den blinda ledsagaren på den farligt gropiga vägen hade kanske kunnat visat prov på verkliga ledaregenskaper om hen bara hade föreslagit för sin blinde kompis att de skulle ropa på någon med god syn som kunde leda dem båda.
Studenten som försökte undervisa sin professor borde ta sina egna studier på allvar så att hen en gång själv kunde bli en lärare. Jesus, säger ju faktiskt att om eleven lär sig läxan ordentligt har hen kapacitet och förmåga att en dag bli som sin lärare, dvs. en gång själv kunna hjälpa andra till lärdom och vishet.
Och personen med bjälken i ögat borde enligt Jesus så snart som möjligt se till att få bjälken avlägsnad eftersom det finns en medmänniska. Kanske tänker evangelisten Lukas i första hand på en församlingsmedlem eftersom Jesu slättpredikan är utformad som ett tal som Jesus riktar till sina lärjungar och efterföljare… Så personen med bjälken i ögat borde alltså så snart som möjligt se till att få bjälken avlägsnad eftersom det finns en annan i församlingsgemenskapen som behöver hjälp med att få bort en väldigt irriterande flisa ur sitt öga ögat, en flisa, som om den inte tas bort riskerar att leda till infektion och bestående blindhet. Bara för att du råkar ha en bjälke i ditt öga gör ju inte det att flisan som skaver i mitt eget öga för den skull känns mer angenäm.
”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig,” sa Jesus, och det skulle vara väldigt obarmhärtigt att låta sin broder plågas av den där svidande ögonflisan. Som sagt, vi vet alla hur det känns att ha fått in ett sandkorn eller ett hårstrå i ögat. Hur litet det där strået än är, så upptar irritationen från det all ens uppmärksamhet, all ens koncentration, all ens kraft. Det går liksom inte att göra något vettigt så länge det där strået eller kornet irriterar det känsliga ögat.
Och nu tänkte nog Jesus inte i första hand på verkliga, fysiska flisor i fysiska ögon, även om det kan vara nog så problematiskt. Jag tror att Jesus målar upp en en bild, en liknelse, en jämförelse. Jag tror att Jesus menade att både den lilla flisan och den enorma bjälken i ögat är det i livet som gör att vi inte kan se var vi sätter ner vår fot på vandringen genom livet. Flisan och bjälken är det som är galet i våra liv, det som gör att vår blick är skymd så att vi riskerar att gå vilse, det som gör att vi riskerar att missa målet. Med andra ord: det är det som vi i kyrkan kallar för synd. Och synd är det som gör att vi inte kan vara de som Gud i sin stora kärlek och vishet hade tänkt att vi skulle vara. Det är vår bortvändhet från Gud – den Gud som är livets källa, mening och mål.
Men när jag nu nämner att flisan och bjälken är synden som vi behöver hjälpa varandra att avlägsna kan det bli lite trixigt. För här behövs det både ett stort mått av ödmjukhet och vishet. Gud uppmanade israeliterna genom sin profet Hesekiel att se till att skapa sig ett nytt hjärta och en ny ande, och aposteln Paulus skrev att de som andliga människor skulle visa varandra till rätta med ödmjukhet – eller ordagrant: ”med ödmjukhetens Ande”, ”med mildhetens och tålamodets Ande”.
Det funkar alltså inte att snabbt och enkelt och utan större engagemang bara damma av någon gammal dammig syndakatalog och kolla i den och säga: ”Jaha, där här är en synd. Det var illa av dig att bete dig på det här sättet.” För verklig synd är alltid kontextuell, precis som verklig befrielse och frälsning är kontextuell. Såväl synden som befrielsen finns i ett konkret sammanhang.
När människor söker upp mig för bikt ser jag till att vi, innan vi kommer fram till själva syndabekännelsen och den efterföljande avlösningen, har ett samtal. Och det kan då ofta visa sig att det som personen tänkt att bikta inte är det egentliga problemet. Det kan i ett sådant samtal visa sig personen i fråga befann sig i en situation där hen var tvungen att välja mellan två dåliga handlingar. Och då är ju den där i och för sig dåliga handlingen som personen gjorde något som den egentligen behöver få ta emot förlåtelse för eftersom det andra handlingsalternativet som stod till buds var ju inte ett dugg bättre.
I ett sådant fall är det fråga att om det då över huvud taget finns något för den personen att bekänna som synd och be om förlåtelse för, är det i så fall om personen i fråga hade något delansvar för att den situation uppstod som gjorde att det bara fanns de här två lika dåliga handlingsalternativen.
På liknande sätt är det om någon nedvärderar sig själv och egentligen är offer för någon annans onda handlingar. Då är det ju inte heller något som bör biktas – utan den personen behöver ju snarare få hjälp att hitta sitt värde som Guds dyrbara avbild.
Eller om personen känner skam över något. Det är ju inte alls samma sak att personen egentligen har någon skuld.
Så i ett sådant förtroendefullt samtal mellan två medkristna i en biktsituation behövs det ett ganska stort mått av vishetens och ödmjukhetens Ande. För biktfadern behövs ödmjukhet inför den andres faktiska livssituation och de omständigheter den personen befinner sig i. Och för biktbarnet behövs ödmjukhet inför det faktum att vi ibland kan behöva hjälp för att förstå vår egen situation.
Så tillrättavisningen (det som Jesus i sin liknelse beskriver som att plocka ut en flisa ur sin broders öga) är ett visserligen angeläget och viktigt arbete som det åligger oss att utföra – både som medmänniskor i största allmänhet och som medkristna i synnerhet, men det kräver ju ett ganska stort mått av klarsynthet, ödmjukhet och försiktighet, så att det verkligen är flisan, och bara flisan vi hjälper till att avlägsna och inte något annat, så att vi inte i själva verket gör den andras ögonskada ännu värre.
Det finns ingenting i vår bibel som pekar på att vi ska förhålla oss neutrala till orättvisor, förtryck eller fördomar; varken i samhället eller i kyrkan. Tvärtom är det vår uppgift att – som änglarna, Guds budbärare – ta del i kampen mot det onda, och en del av den kampen kan vara att hjälpa varandra rätt – och en del av den hjälpen kan faktiskt vara att tillrättavisa; det kan vara att säga ifrån; det kan vara att säga: Stopp, nu räcker det!
Som jag läser bibeln hittar åtminstone inte jag några argument i den för att vi ska förhålla oss tysta och neutrala när människor behandlar skapelsen, sina medmänniskor eller sig själva illa. Däremot ska vi vara barmhärtiga … ja, enligt Jesus till och med barmhärtiga på det sätt som Gud är barmhärtig.
Och vad ligger i den där barmhärtigheten? Två saker, tänker jag.
Det ena är att om vi ser att det finns behov av att tillrättavisa eller korrigera måste jag vi det med vetskapen om att vi också har begått felaktigheter. Jag kan bara göra det utifrån självinsikten om att inte heller jag inte har varit eller är Guds bästa barn, men att Gud har mött mig med barmhärtighet. Gud har varit och Gud är och Gud kommer antagligen fortsätta att vara generös mot mig. Det är det ena, och det tror jag har betydelse för hur man tillrättavisar eller korrigerar.
Men det andra är just detta att det inte är särskilt barmhärtigt att låta våra medsyskon – vare sig i församlingen eller i de andra relationer vi står i – gå omkring med skavande flisor i ögonen. Och det är därför, säger Jesus, som han är angelägen om att vi så snabbt som möjligt försöker få bort bjälken ur våra egna ögon, så att vi kan se klart.
Vi ber:
Livets och frihetens Gud, hjälp oss att se på oss själva och på varandra med uppskattning och humor. Hjälp oss att ge varandra utrymme och möjligheter så långt det står i vår makt. Låt oss med ödmjukhetens och självbesinningens Ande stå upp för ditt rike i våra egna liv, i kyrkans liv och i världens liv. Hjälp oss att med dina änglar, dina himmelska budbärare, och med alla människor av god vilja, ja, med alla goda krafter i världen, inte bara kämpa mot det onda, utan framför allt kämpa för det goda; inte bara strida mot bundenhet och inskränkthet, utan verka för befrielse och nya möjligheter. I Jesu namn. Amen.
(Bearbetning av en bön i Kyrkans förbön s. 213)