”Brudgummen är här” – en predikan om att leva i tro på Guds framtid

15 nov ”Brudgummen är här” – en predikan om att leva i tro på Guds framtid

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 november 2009
Söndagen före domssöndagen: Vaksamhet och väntan

Matteusevangeliet 25:1–13
Jesus sade: ”Då blir det med him­mel­ri­ket som när tio unga flic­kor gick ut med si­na fack­lor för att möta brud­gum­men. Fem av dem var oförståndi­ga och fem var klo­ka. De oförståndi­ga ha­de ta­git med sig fack­lor­na men in­te någon ol­ja till dem. De klo­ka ha­de med sig både ol­jekru­kor och fack­lor. När brud­gum­men dröjde blev al­la dåsi­ga och föll i sömn. Vid mid­natt hördes ett rop: ’Brud­gum­men är här, kom ut och möt ho­nom!’ Då vak­na­de al­la flic­kor­na och gjor­de i ord­ning si­na fack­lor. De oförståndi­ga sa­de till de klo­ka: ’Ge oss av er ol­ja, våra fack­lor slock­nar.’ De klo­ka sva­ra­de: ’Den kan ald­rig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer ol­ja.’ Men me­dan de var bor­ta och köpte kom brud­gum­men. De som stod färdi­ga följ­de med ho­nom in till bröllops­fes­ten, och por­ten stäng­des. Ef­ter en stund kom de and­ra flic­kor­na och ro­pa­de: ’Her­re, her­re, öpp­na för oss!’ Men han sva­ra­de: ’San­ner­li­gen, jag känner er in­te.’ Håll er därför vak­na. Ni vet in­te när da­gen och tim­men är in­ne.”

De hade umgåtts intensivt under några år, Jesus och hans lärjungar. De hade vandrat genom landet och Jesus hade överallt förkunnat budskapet om himmelriket – inte bara med ord, utan med kraft.[1] Och Jesus hade lärt dem att be, en bön om att himmelriket ska landa på jorden: ”Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden, så som i him­len.”[2] Och han hade tänt en eld inom dem: ”Ni är världens ljus”, hade han sagt, ”Ni ska låta ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen”[3] – en upp­maning att de ska låta själva himlens ljus lysa på jorden genom dem, för ”när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.”[4]

Jesus och lärjungarna hade umgåtts intensivt med varandra under några års tid. Nu hade de kommit till Jerusalem. Jesus anar vad han ska utsättas för om bara några dygn; han anar att hans liv går mot sitt slut. Det är bara några dagar före hans lidande, korsfästelse och död. Ja, Jesus anar vad han ska utsättas för här i den heliga staden om bara några dygn, men hos Jesu lär­jungar finns just nu inte en tanke om detta. Tvärtom. Deras besök i Jerusalem är för dem nästan som vilken sightseeing-tur som helst. De tjusas av den vackra staden och de mäktiga tempel­bygg­na­derna. Då hintar Jesus att det inte alltid kommer att se ut så här. En katastrof är i antågande.[5] Senare på kvällen frågar de Jesus om detta: ”Säg oss när det ska hända”, frågar de. ”Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut.”[6] Och då börjar Jesus berätta för dem. Han håller ett tal.

Det brukar kallas ”Talet om tidens slut”.[7] Vi har just läst ett litet stycke ur det. I talet om tidens slut radar Jesus bland annat upp ett antal lik­nelser; små berättelser som på olika sätt vill säga något viktigt om det som är på väg. Vi har läst en av dessa liknelser idag, och vi kommer läsa ytterligare en nästa söndag. För att få en bättre hel­hets­bild borde vi väl förstås läst hela talet i ett streck, eller åtminstone inte bara en av liknelserna, för det ligger i en liknelses natur att den inte säger allt om allt – i annat fall hade det ju räckt med att Jesus bara hade levererat en enda liknelse i sitt tal om tidens slut.

Bilderna som används i de här liknelserna är hämtade från en mängd olika sammanhang som de som var samtida med Jesus var väl förtrogna med: Först hämtar Jesus en bild från ett typiskt stor­hushåll där tjänarna hade olika ansvarsområden – en del hade ansvar för mindre, andra för mer.[8] Sedan kommer den liknelse vi har läst idag där Jesus använder han sig av bilden av hur man förbe­redde en bröllopsfest. Därefter tar Jesus en bild från den ekonomiska förvaltningen.[9] Och avslut­nings­vis en bild från domstolsväsendet.[10]

Något som är gemensamt med de här liknelserna är att de olika personerna i dessa berättelser skulle ha kunnat vara väl förberedda. Uppgiften var tydlig och klar. De visste vad som skulle göras. Så är det i liknelsen som Jesus berättar precis innan liknelsen om brudtärnorna, och så är det i liknelsen som kommer direkt efter. Och då kan vi anta att det även är så i den här berättelsen. I liknelsen som föregår liknelsen om brudtärnorna berättar Jesus om en tjänare som hade fått förtroendet att ha uppsikt över det övriga tjänstefolket i hushållet. Men när husbonden är bortrest missköter han sitt uppdrag katastrofalt. Istället för att ta sitt förtroende­upp­drag på allvar ger han sig på de andra tjänar­na och slår dem, sen käkar han upp all mat i huset och sedan tömmer han vinkällaren och dricker sig full.

Och i berättelsen som följer efter dagens text handlar det om människor som fått pengar att förvalta medan ägaren är på resa. Någon fick ansvar för ett större belopp; någon fick mindre. Men alla fick de något att ansvara för. Det intressanta i den liknelsen är att det faktiskt var den som fick mest att ta hand om som skötte sitt uppdrag klanderfritt, medan den som faktiskt inte hade lika stort ansvar inte ens brydde sig att ta hand om att det han hade.

De här berättelserna som ramar in vår text säger antagligen något om hur vi även ska uppfatta lik­nel­sen om brudtärnorna. Vi kan nämligen ta för givet att samtliga tio flickor visste vad som be­höv­de göras. Man kan ju annars tänka att de fem som inte fått med sig bränsle till sina lampor inte visste att det behövdes, eller inte visste var man skulle få ta på sådant, eller inte hade råd att köpa. Men så var det inte, de hade helt enkelt inte brytt sig.

Vi kan ju fråga oss vad det var att göra så stor affär över att några av tjejerna inte hade brytt sig att ta med sig lampolja eller inte. Var det verkligen så mycket att tjura över så att brudgummen inte ens lät dem komma in på bröllopsfesten? Är det inte en ovanligt grinig brudgum vi har att göra med? Skulle vi ens vilja gå på det där bröllopet?

Kanske inte. Om det nu bara handlade om lampolja och bröllop. Men i den sista av liknelserna i Jesu tal om tidens slut talar Jesus om betydligt angelägnare saker. Här går nämligen bilden över i konkret verklighet.

Vi kommer att läsa hela den liknelsen nästa söndag, men jag tar mig friheten att läsa några verser ur den redan nu. Miljön i den liknelsen är hämtad från domstolsväsendet, även om det hela inte håller sig inom ramen för vad man kan förvänta sig av en domstol, för det visar sig nämligen att domaren själv är offer. Han ska säga till dem som står inför rätta: ”’Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte’. Då kommer de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp’? Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort mot någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’”[11]

Talet om tidens slut börjar med att Jesus målar en väldig apokalyptisk fresk som i tematik och bildspråk inte skiljer sig märkbart från nutidens braskande löpsedlar eller Hollywoods mest stor­slagna undergångsfilmer,[12] men talet slutar hemma på vår egen gata. När Jesus kommer fram till avslutningen av sitt tal och det börjar bli dags att sätta punkt handlar det inte i första hand om de heroiska räddningsaktionerna som kräver minutiös förberedelse och planering av varenda detalj, eller som förutsätter en gigantisk budget för att gå i lås, utan om vi över huvud taget bryr oss om våra medmänniskor; om vi över huvud taget ser våra medmänniskor – ser att de är just med-män­niskor: våra likar.

Jag anser mig ha rätt till mat för dagen, men anser jag även att alla andra människor också har samma rätt? Jag anser mig ha rätt till vård, omsorg och gemenskap, men hävdar jag med samma emfas att alla andra också har samma rätt? Jag förlitar mig dessutom på Guds nåd, men visar jag själv nåd mot andra? Jag vill tro att jag är skapad till Guds avbild, men tror jag även att det ocks­å gäller alla andra människor?

Detta var de fem oförståndiga brudtärnornas problem: De brydde sig inte. Om det nu bara hand­lar om att de inte fått med sig olja i sina bröllopslampor kan man kanske leva med det. Värre är det att inte bry sig om sina medmänniskor. Kärlekens absoluta motsats är inte hat – hur ont det än är – utan likgiltighet.

I dagens evangelium uppmanas vi till vaksamhet och väntan. Men vems återkomst är det egentligen kyrkan väntar på? Vem är denne Jesus kyrkan hoppas på och ber om? Den Jesus som en gång ska komma i härlighet för att döma levande och döda är samme Jesus som varje dag kommer till oss i våra med­människor – och inte minst i de minsta, de som står längst ner, de som kanske rentav vi har ställt längst ner, de som vi kanske rentav inte vill kännas vid, de som vi själva kanske rentav dag­ligen dömer och dömer ut.

När världens mäktiga och lyckade rycker på axlarna åt dessa och säger med stelnade röster: ”Vem bryr sig?”, svarar han som är det levande ordet: ”Jag bryr mig, och jag ger mig inte förrän jag fått min vilja igenom.” Jesus – de utdömdas hopp, de borträknades seger, de undangömdas framtid, de hunsades upprättelse. ”Allt vad ni har gjort mot dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig … Allt vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig.”[13]

Att leva i vaksamhet och väntan i enlighet med liknelserna i Jesu tal om tidens slut innebär inte bara att leva med slutet för ögonen, utan också att leva i tro på Guds framtid; en tro som inte bara får stanna vid läpparnas bekännelse, utan som får blomma ut i konkret handling, om det så bara handlar om att räcka en törstande människa ett glas friskt vatten.[14] Att inte bara med sin mun stava på bönen om att Guds vilja ska ske på jorden så som den sker i himlen, utan att också i hand­ling uttrycka att man tror att den bönen är sann.

Att leva i tro på Guds framtid: En framtid som innebär allt annat än att inte bry sig; en tro på en framtid som inte bara innefattar mig och mitt, utan även dem som finns omkring mig, men som jag kanske väljer att inte ens se. Och det är han som i dem kallar oss till gemenskap med sig; han som är de utdömdas, de borträknades, de undan­gömdas, de hunsades hopp, seger, upprättelse och framtid. I den framtiden kallar han oss att leva redan nu, han som är vårt hopp.

Vi ber en bön av S:ta Katarina av Siena:

Herre, för de förtryckta är yttersta dagen en glädjens dag, för förtryckarna en domens dag. Trots att jag ofta inte vet vilken grupp jag räknas till är jag glad över att det är kärlekslösheten och lik­giltig­heten som döms, också min egen. Hjälp mig att mer och mer se fram emot din stora dag av upp­rättelse för hela skapelsen som en dag av glädje och befrielse.[15]

 

[1]    Matteusevangeliet 9:35; 7:29.

[2]    Matteusevangeliet 6:9-10.

[3]    Matteusevangeliet 5:14, 16.

[4]    Matteusevangeliet 5:15.

[5]    Matteusevangeliet 24:1-2.

[6]    Matteusevangeliet 24:3.

[7]    I Matteusevangeliet finns mycket av Jesu undervisning samlad i fem längre tal. Många bibelforskare menar att detta ska påminna om antalet böcker i Tora, dvs. de fem Moseböckernam, och att Jesus är den nye Mose (Femte Moseboken 18:18). Talet om tidens slut (Matteusevangeliet 24-25) är det femte talet i Matteusevangeliet.

[8]    Liknelsen om den gode och den dålige tjänaren, Matteusevangeliet 24:45-50.

[9]    Liknelsen om talenterna, Matteusevangeliet 25:14-30.

[10]  Liknelsen om Människosonens dom, Matteusevangeliet 25:31-46.

[11]  Matteusevangeliet 25:42-45.

[12]  Matteusevangeliet 24:4-44.

[13]  Matteusevangeliet 25:40, 45.

[14]  Matteusevangeliet 10:42.

[15]  Bönboken – tradition och liv. (Verbum: 2003). Nr 778.