Blind tro? – en predikan om aposteln Tomas

19 apr Blind tro? – en predikan om aposteln Tomas

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 19 april 2020
Andra söndagen i påsktiden: Påskens vittnen

Johannesevangeliet 20:24–31
En av de tolv, To­mas, som kal­la­des Tvil­ling­en, ha­de in­te va­rit med när Je­sus kom. De and­ra lärjung­ar­na sa­de nu till ho­nom: ”Vi har sett Her­ren”, men han sa­de: ”Om jag in­te får se spikhålen i hans händer och stic­ka fing­ret i spikhålen och stic­ka han­den i hans si­da tror jag det in­te.” En vec­ka se­na­re var lärjung­ar­na sam­la­de igen, och To­mas var med. Då kom Je­sus, trots att dörrar­na var reg­la­de, och stod mitt ibland dem och sa­de: ”Frid åt er al­la.” Däref­ter sa­de han till To­mas: ”Räck hit ditt fing­er, här är mi­na händer; räck ut din hand och stick den i min si­da. Tviv­la in­te, ut­an tro!” Då sva­ra­de To­mas: ”Min Her­re och min Gud.” Je­sus sa­de till ho­nom: ”Du tror därför att du har sett mig. Sa­li­ga de som in­te har sett men ändå tror.”

Också många tec­ken som in­te har ta­gits med i den­na bok gjor­de Je­sus i si­na lärjung­ars åsyn. Men des­sa har upp­teck­nats för att ni skall tro att Je­sus är Mes­si­as, Guds son, och för att ni ge­nom att tro skall ha liv i hans namn.

Lärjungen Tomas hade just avgett sin trosbekännelse inför den återuppståndne Jesus: ”Min Herre, och min Gud!” Då Jesus säger till honom:

Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett, men ändå tror.

När man hör de Jesusorden är det lätt att tänka: ”Tomas, stackarn, vilken tvivlare han var!” Och så är det nästan som om vi får för oss att Jesus sa: ”Tomas, du tror bara därför att du har sett mig. Men ännu saligare är de människor som inte har sett, men ändå tror.” Men så sa Jesus inte.

Många som har kommenterat den här berättelsen har varit ganska fantasirika i sin iver att hitta fel på Tomas. Det kan till exempel vara påståenden som att Tomas var en privatreligiös egoist som försökte att klara sig på egen hand och ställt sig utanför kyrkans gemenskap. Han borde ju ha varit tillsammans med de andra lärjungarna redan första gången Jesus hade visat sig, i stället för att hålla sig borta. Någon menar att Tomas är en cyniker när han tvivlar på de andra apostlarnas ärliga vittnesbörd. Någon gör en poäng av att namnet Tomas inte bara betyder ”tvilling”, utan ursprungligen även ”dubbel” eller ”tvådelad”. Det skulle indikera att han var en person som var tvehågsen och misstänksam. Ytterligare någon menar att Tomas gör sig skyldig till att sätta Herren sin Gud på prov när han begär tecken på uppståndelsen. Någon annan menar att han är en sämre troende än de som tror fast att de inte har sett Kristus med sina egna ögon.

Det kanske är så att alla dessa negativa omdömen om Tomas stämmer, men det är bara det att berättelsen om Tomas, så som den återges i Johannesevangeliet, har så oerhört lite att säga om det. Det enda vi egentligen får veta är att Tomas av en för oss okänd anledning inte var med första gången Jesus visade sig för lärjungarna. Och för att kunna tro på de andras berättelser måste han själv få se Jesus, vilket Jesus faktiskt låter honom få göra.

Men sedan måste även Tomas ta ett djärvt språng ut på 70 000 famnars djup. För även om Tomas nu verkligen fick se och röra vid den uppståndne Jesus, är ju egentligen ändå inte saken avgjord. Även i Tomas fall är tron ytterst sätt en gåva. Tomas bjuds in till gemenskapen med den uppståndne och han tackar ja. Till syvende och sist handlar det alltså inte om Tomas anatomiska undersökning av Jesu kropp, utan att Tomas har inbjudits att tillhöra Jesus och så ha liv i dennes namn; att få mod att leva utan fruktan för döden.

När Jesus sträcker fram sina sårmärkta händer säger han till Tomas: ”Tvivla inte, utan tro!”, Eller, om vi översätter den grekiska grundtexten ordagrant: ”Upphör att vara icke-troende och bli troende!” Det är ett skapande utrop från Jesus, nästan som när Gud i skapelsens morgon ropade fram ljuset:

”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.
(Första Moseboken 1:2)

”Tomas, bli troende!” Och Tomas har att välja att hörsamma denna inbjudan eller inte. Han har att välja att ta emot den eller inte. Och som han tar emot! Han avger en bekännelse till Jesus som nästan saknar motstycke i hela Bibeln: ”Min Herre och min Gud!”

När Jesus därefter säger: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror”, är det inte så mycket en förebråelse mot Tomas som en uppmuntran till alla dem som inte har fått se det Tomas fick se. Det är som om Jesus säger: ”Ni som inte har fått vara med om det som Tomas fick vara med om, ta ändå hjälp av den här berättelsen och låt den leda till tro.”

Det är knappast heller så att Jesu saligprisning av dem som inte har sett men ändå tror, är ett försök från Jesus att upphöja en blind tro till något eftersträvansvärt, dvs. som om budskapet skulle vara: ”Du ska inte ifrågasätta, inte tänka själv, inte våga vrida och vända på saker, utan endast tacka och ta emot.”

Om inte förr, så borde ett antal tusen års förföljelser, förtryck, lemlästande och dödande i den ena eller andra gudens namn ha lärt oss att för alltid känna avsmak för blind tro. En oreflekterad, oskyldig tro är sällan oskyldig i längden. Vi vet att blind tro har slagit sönder mycket. Vi har sett och hört det gång på gång under årens lopp.

Jesus säger alltså inte att de som inte sett honom som Tomas men som ändå tror, vare sig är bättre eller sämre än Tomas. Det enda han säger är att förutsättningarna är annorlunda. Kristus visar sig inte för oss på samma sätt som han gjorde för apostlarna när de satt instängda bakom sina reglade dörrar. Om det ena är bättre eller sämre är väl en smaksak, men faktum kvarstår: förutsättningarna är annorlunda. Men det suddar för den skulle inte bort ett annat faktum: även vi måste göra våra val. Vare sig vi har synliga tecken eller inte, måste vi göra våra val. Vi har ett ansvar för vartåt vår tro tar vägen med oss

Det verkar rentav vara en bärande tanke genom hela Johannesevangeliet att synliga tecken i sig själva varken gör från eller till. Eller rättare sagt: vare sig det finns synliga tecken eller inte, ställs människan ändå inför ett val att säga ja eller nej.

Jesu uppväckelse av sin döde vän Lasaros, som Johannes berättat om några kapitel tidigare i evangeliet, var ett sådant tecken som inte per automatik ledde till tro. Johannes skriver:

Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.
(Johannesevangeliet 12:20–21)

För många ledde alltså detta tecken till en tro på Jesus, men för översteprästerna gjorde det inte, snarare tvärtom.

På samma sätt är det när Johannes berättar om när Jesus hade gett en blind person synen tillbaka:

Många sade: ”Han [Jesus] är besatt och från sina sinnen. Hur kan ni höra på honom?” Andra sade: ”Så talar inte den som är besatt. Kan en demon öppna ögonen på blinda?”
(Johannesevangeliet 10:20–21)

Och så fortsätter det igenom hela Johannes evangelium. Tagna för sig själva leder tecknen ingen vart, eller kan rentav leda bort från tron på Jesus. Det är bara om man väljer att låta dem vara just tecken, väjer att se att de pekar på något större, att de pekar på Jesus som själva vägen, sanningen och livet, som de här tecknen får ett värde.

Det här är kanske en rätt löjlig bild, men jag tar risken att vara löjlig! Tänk dig att du är ute och går en stekhet sommardag, och att det du högst av allt önskar är en god, kall glass. Nu är det så att en bit från vägen finns en glasskiosk. Den ligger bakom en dunge så den är inte så lätt att se från vägen. Därför har någon varit god nog att sätta upp en skylt med en pil på som pekar mot kiosken bakom dungen.

Nu kan du ju välja att göra det som förefaller vara det mest naturliga, nämligen att gå i den riktning som pilen på skylten pekar åt. Men du skulle ju också kunna stanna vid själva skylten och betrakta pilen på den; fundera på om det verkligen är en äkta pil. Och om det är en äkta pil, skulle det då vara möjligt att skjuta med den? Säkert en intressant fråga, men svaret på den frågan leder inte självklart till glassen i kiosken. Till kiosken kommer du om du uppfattar skylten med pilen just som ett tecken (eller en hänvisning) till kiosken.

Sedan finns ju förstås möjligheten att någon skulle råka springa på kiosken i alla fall, utan att ha sett skylten, och det kan ju förstås irritera vän av ordning. Men för dem som ser skylten måste ett val göras: ”Ska vi följa den och gå dit den pekar, eller ska vi låta bli?”

I de Jesustecken som evangelisten Johannes beskriver i sin bok avslöjas, för den som väljer att se det så, hemligheter om vem Jesus är, och de som möter dessa tecken måste förhålla sig till dem på något sätt. Och svaret måste hela tiden erövras på nytt. Hur mötet med den kristna tron en gång än har sett ut för oss, behöver vi ständigt svara på frågan: ”Denna erfarenhet jag nu har av tron, vart för den mig, vart leder den idag, vad får den för konsekvenser?”

Det är ju vad vi också skulle kunna säga om en andakt eller predikan. Det är på ett plan ganska så ointressant om andakten var bra (vad nu det är) eller inte bra. Den är ju på sin höjd endast ett tecken. Det intressanta är vad du och jag gör av detta möte, denna andakt. Vart för den mig? Vart leder den idag? Bör den leda mig någonstans över huvud taget?

Efter den berättelse som vi läst idag ur Johannesevangeliet, har de bibliska texterna inte så mycket mer att berätta om Tomas (förutom det som berättas om alla lärjungarna gemensamt, men vi får inte mer höra om särskilda saker om just honom). Däremot finns det utanför det bibliska materialet en rik flora av Tomastraditioner.

Till dessa traditioner hör uppfattningen att det var Tomas som tog det kristna budskapet till Indien. Den traditionen kan varken bekräftas eller bestridas. Man vet att kristendomen kom ganska tidigt till Indien och att Tomas sedan gammalt haft en särställning hos indiska kristna, men hur den ursprungliga kopplingen mellan de kristna i Indien och aposteln Tomas såg ut, kan vi inte veta. Men många traditioner vävdes runt Tomas, och det skrevs böcker och evangelier som bär hans namn.

Det finns till exempel en legend som berättar att Tomas var timmerman, och att den indiske kungen Gundafor uppdrog åt honom att bygga ett palats som skulle vara färdigbyggt innan Gundafor kom tillbaka efter en längre resa. Tomas fick pengar och guld att använda till bygget, och kungen skickade dessutom med jämna mellanrum mer pengar som Tomas skulle använda för att färdigställa palatsbygget. Men när kung Gundafor återvände från sin resa kunde han inte se något palats.

Tomas förklarade då att han visst hade byggt ett palats, men att det var ett himmelskt palats som inte kunde ses med blotta ögat på jorden. Tomas hade nämligen delat ut pengarna till de fattiga, och han hade ägnat tiden som kungen var borta åt att förkunna evangeliet och bota sjuka. Det var, menade Tomas, att bygga ett himmelskt palats. Kungen blev rosenrasande och tänkte döda honom, men blev så småningom övertygad om att Tomas hade rätt och lät sig omvändas till tron på Jesus.

Hur vacker denna legend än må vara, är det nog ändå så att det enda som är historiskt sant i den är att det faktiskt har funnits en indisk kung som hette Gundafor. Men trots berättelsens låga sanningshalt kan den ju ändå vara värd att lyssna till. I legenden om Tomas och byggandet av det himmelska palatset hör vi om en tro som har fått konsekvenser, en tro som leder långt utanför det stängda rummet med de reglade dörrarna.

Jesus sa: ”Saliga de som inte har sett, men ändå tror.” Jesu ord kan innebära att våga satsa och tro på det som ingen har sett, att bygga ett osynligt himmelskt palats genom att vara med och upprätta människor, att investera i det som faktiskt inte ger vinst eller avkastning eller lönsamhet eller tillväxt, och att våga tro att det är meningsfullt att göra just det. Om det så bara handlar om att bidra till att en enda människa får mod att ta ett litet steg till på upprättelsens väg.