Guds fred – en juldagspredikan

25 dec Guds fred – en juldagspredikan

Predikan av Stefan Albinsson den 25 december 2019
Juldagen: Jesu födelse

Lukasevangeliet 2:1–20
Vid den ti­den utfärda­de kej­sar Au­gustus en förord­ning om att he­la värl­den skul­le skatt­skri­vas. Det var den förs­ta skatt­skriv­ning­en, och den hölls när Qui­ri­ni­us var ståthålla­re i Sy­ri­en. Al­la gick då för att skatt­skri­va sig, var och en till sin stad. Och Jo­sef, som ge­nom sin härkomst hörde till Da­vids hus, be­gav sig från Na­sa­ret i Ga­li­leen upp till Ju­deen, till Da­vids stad Bet­le­hem, för att skatt­skri­va sig till­sam­mans med Ma­ria, sin tro­lo­va­de, som vän­ta­de sitt barn.

Me­dan de be­fann sig där var ti­den in­ne för hen­ne att föda, och hon föd­de sin son, den förstfödde. Hon lin­da­de ho­nom och la­de ho­nom i en krub­ba, ef­tersom det in­te fanns plats för dem in­ne i härbärget.

I sam­ma trakt låg några her­dar ute och vak­ta­de sin hjord om nat­ten. Då stod Her­rens äng­el framför dem och Her­rens här­lig­het lys­te om­kring dem, och de greps av stor förfäran. Men äng­eln sa­de till dem: ”Var in­te rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för he­la fol­ket. I dag har en frälsa­re fötts åt er i Da­vids stad, han är Mes­si­as, Her­ren. Och det­ta är teck­net för er: ni skall fin­na ett nyfött barn som är lin­dat och lig­ger i en krub­ba.” Och plöts­ligt var där till­sam­mans med äng­eln en stor him­melsk här som pri­sa­de Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jor­den fred åt dem han har ut­valt.”

När äng­lar­na ha­de fa­rit ifrån dem upp till him­len sa­de her­dar­na till varand­ra: ”Låt oss gå in till Bet­le­hem och se det som har hänt och som Her­ren har låtit oss ve­ta.” De skyn­da­de i väg och fann Ma­ria och Jo­sef och det nyfödda bar­net som låg i krub­ban. När de ha­de sett det berätta­de de vad som ha­de sagts till dem om det­ta barn. Al­la som hörde det häpna­de över vad her­dar­na sa­de. Ma­ria tog allt det­ta till sitt hjärta och be­grun­da­de det. Och her­dar­na vände till­ba­ka och pri­sa­de och lo­va­de Gud för vad de ha­de fått höra och se: allt var så som det ha­de sagts dem.

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Det är starka, cent­rala ord i kristen tro: Guds ära och härlighet, och jordens fred eller frid.

I bi­beln står ordet shalom (”fred”) för såväl frånvaro av krig som för helhet, har­mo­ni, det tillstånd där alla bitar har fallit på plats och där livsmönstret framträder just så vackert som det en gång var tänkt. Shalom innebär hela relationer med Gud, med människor och med allt skapat. Om detta sjöng änglarna den första julnatten, och om detta sjunger den kristna kyrkan alltjämt.

Men ”fred åt dem Gud har utvalt”, är inte det ett märkligt uttryck? Har Gud fa­voriter? Är det inte just det som har vållat mänskligheten så stora problem, att den ena eller andra religionen, den ena eller andra nationen har hävdat att just de är utvalda av Gud, att de har sanningen och det är deras plikt att bekämpa de otrog­na? Det känns stötande med en Gud som skulle utvälja vissa människor att få leva i fred. För det skulle väl innebära att andra då skulle ställas vid sidan? Eller?

Ganska ofta när vi läser gamla texter (och det gäller då i allra högsta grad även bi­belns texter) måste vi, så att säga ”gå med på” en del för att kunna förstå vad be­rättelserna egentligen vill säga. Vi måste gå med på vissa tankegångar som tex­ten förutsätter för att kunna förstå vad som är dess budskap.

Det behöver inte alltid in­nebära att vi gör dessa uppfattningar till våra egna rakt av och genast sväljer dem med hull och hår utan minsta eftertanke, men vi måste åtminstone kunna för­stå att de som först lyssnade till budskapet hade vissa föreställningar – liksom vi idag har våra föreställningar.

Vi behöver förstå att de såg på livet på ett visst sätt; att de hade en viss världsbild. Vi måste åtminstone kunna förstå det för att vi över huvud taget ska kunna greppa vad dessa berättelser fortfarande skulle kunna sä­ga oss. Även om det kan finnas mycket i dessa texter och berättelser som tar emot, kan vi behöva öva oss i att lyssna omsorgsfullt så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet.

Och då förhöll det sig så att vid den tiden tog människor det för givet att Gud ut­väljer. Det tog alla för givet. När de första åhörarna lyssnade till änglasången ställ­de de alltså knappast frågan: ”Utväljer Gud?” Möjligen ställde de frågan: ”Om nu Gud utväljer, varför kommer då dessa änglar till oss? Vilka är vi som i den­na natt inbjuds att ta emot frälsning och fred?”

Den bibelbok som julberättelsen är hämtad från är Lukasevangeliet, och gång på gång berättas det i denna bok om hur Guds räddning och fred når dem som verkar vara minst lämpade att ta emot det – i alla falla enligt kritikerna; hos dem som an­såg sig veta allt på förhand; hos dem som visste hur allt skulle hänga ihop; hos de ”fär­diga”, som Jesus tvingas gråta över:

Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred!
(Lukasevangeliet 19:42)

Om nu Gud utväljer, vilka väljer Gud då? I Lukasevangeliet berättas det om hur Gud räknar med och möter de mest oväntade. Här berättas om Gudsmöten med en tonårsflicka, med en frusen familj som inte fick rum inne i härbärget, med en tull­indrivare som knappt visste hur man formulerar en bön och inte lyckades hålla de religiösa buden, med en blind tiggare vid vägrenen, med omyndiga, ohörda barn, med en med rätta föraktad tullindrivare som hade fuskat bort sitt liv och lurat av människor deras pengar… Och så där håller det på Lukasevangeliet igenom.

De som i flera avseenden kan verka direkt diskvalificerade för att ha Gud med i sina liv, just dessa finner Gud. De som inte har minsta möjlighet att frälsa sig själ­va, ger Gud sin frälsning. De som inte var till freds, ger Gud sin fred. Till dem som aldrig lyckas bli tillräckligt vuxna och förståndiga, kommer Gud som ett barn i en krubba.

I Jesus framträder bilden av en Gud som har valt att inte finnas i det färdiga och per­fekta, utan i det som fortfarande behöver mogna, utvecklas, i det som ännu vän­tar på att bli helt.

De som i dessa berättelser däremot går miste om dessa Gudsmöten, är ofta de som höll sig för goda för att ha med en sådan Gud att göra. De anser sig för fina för att ha att göra med en Gud som ser dem som ingen annan ser, som håller av dem som ingen annan håller av, och som gör sig till de chanslösas chans.

Redan innan änglarna ens har tagit en enda ton har det förväntade, traditionella sät­tet att se på Gud och världen kommit på skam. De första som får lyssna till bud­skapet om frälsarens födelse i Betlehem och löftet om fred på jorden är näm­lig­en ett gäng herdar. Fatta: herdar!

Eller, vi fattar nog inte alls. För många av oss är ju herdar (särskilt så här vid juletid) höjden av religiös stämning. Vi ser her­darna vandra – nej, skrida – fram genom det pastorala landskapet, komtemplerande i stilla och from andakt.

Men så var knappast läget den där första julnatten. Herdar hade allt annat än gott ryk­te om sig. Visserligen hade den store kung David varit en herde från Betlehem i sin ungdom, och i de gamla profetskrifterna kunde Gud själv liknas vid en herde. Men herdar här, i verkliga livet, var något annat. Anständigt folk betraktade her­dar som banditer och lösdrivare. Vem visste egentligen vad herdarna höll på med där ute i markerna? Att de ägnade sin vakna tid åt att lyssna till änglasång och föra and­liga samtal? Knappast!

När herdar besökte stan var folk extra noga med att se till att hålla dörrarna låsta. När därför den himmelska änglaarmén utlyser fred först för just denna grupp, sä­ger det något om hur Gud ser och väljer. Gud ser och väljer inte som vi ser och väljer.

I världens vinternatt, när det gäller att veta sitt värde, att kunna marknadsföra sitt per­sonliga varumärke och visa vad man går för, kommer Gud till dem vars värde, an­språk och tillhörighet kan ifrågasättas.

Kanske var det rentav så med den person som Lukas skrev sitt evangelium till. Vi vet inte så mycket om honom, denne Theofilos (Lukasevangeliet 1:3). Men läser vi mel­lan raderna kan vi ana att inte ens han i andra människors ögon var given att ta emot Guds fred. I och för sig var han möjligen välbärgad, hade det bra ställt och lev­de utåt sett ett ganska så lyckat liv. Men något fattades honom. Ett sam­man­hang fattades honom. Gud fattades honom.

Men får han vara med? Han tillhör ju egentligen fel folk och har inte varit med från början. ”Jo”, säger Lukas till Theofilos genom sin berättelse om Jesus, ”här är Guds fred även för dig: hos ett barn i en krubba och en man på ett kors. Här är Guds fred. Välkommen att ta emot den. Och välkommen att ge den vidare till andra!”

Kanske kan det tyckas opassande att du och jag skulle be om Guds fred och frid, att du och jag skulle vara mottagare av Guds förlåtelse, att du och jag skulle få för­enas med Kristus och de heligas gemenskap… Vad ska andra tycka? Säkert både det ena och andra. Det finns ju säkert de som är så mycket mer lämpade för att ha med Gud att göra än vad du och jag är. Ja, var så säker!

Men låt oss ändå – trots vad andra människor skulle tycka – ändå be om Guds fred och upprättelse. Låt oss – trots vad andra människor skulle tycka – förvänta oss Guds förlåtelse och försoning!