08 apr Makt à la Jesus – en påskdagspredikan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 8 april 2012
Påskdagen: Kristus är uppstånden
Matteusevangeliet 28:1–20
Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.”
Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ”Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.” Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Vi har nu hört påskevangeliet, men hör också på det här:
Nu tog djävulen med sig Jesus upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara.[1]
Så står det ganska i början i samma bibelbok som vi idag har läst påskevangeliet ifrån. Ofta läser vi ju ganska korta sekvenser ur evangelierna, åtminstone i gudstjänsten: En liten bit här, eller en liten bit där. Det finns ju praktiska orsaker till att vi gör så; särskilt om man ska försöka fokusera på ett visst ämne, som idag då vi firar Kristi uppståndelse från de döda. Men vad man då kanske inte tänker på är att de fyra evangelier som ingår i Bibeln är ganska så välkomponerade böcker där författarna har använt olika litterära tekniker för att berätta en historia.
Vart och ett av de fyra evangelierna i Bibeln är en helhet som kretsar kring vissa teman som man bäst upptäcker när man läser en sådan bok i ett svep från början till slut. Nu skulle det väl bli ganska otympligt, och kanske även väldigt långtråkigt, om vi alltid skulle behöva läsa en hel bibelbok varje gång vi ska läsa ur Bibeln. Risken är väl att det skulle sluta med att vi knappt skulle orka läsa Bibeln över huvud taget – varken i den enskilda andakten eller här i den gemensamma gudstjänsten.
Men när nu den uppståndne Jesus i Matteusevangeliets slutscen står med sina lärjungar på det där berget hemma i det vårfagra Galileen…, Och jag är kanske överdrivet romantisk, men jag tänker mig att det är så där vårligt vackert som jag tänker mig att det också var när människorna hade samlats på ett annat galileiskt berg tidigare i Matteus berättelse för att höra Jesus predika; då han bad dem se upp mot den (tänker jag mig) klarblå himlen och förundras av fåglarna som pilade fram ovanför deras huvuden, och bad dem titta ner på marken och se på de vackra anemonerna som blommade där i gräset, och när han sa att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dessa vackra blommor. Efter den predikan känner människorna sig överväldigade av hans undervisning, ”för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda”.[2]
I alla fall, när nu Jesus uppstånden från de döda i Matteusevangeliets slutscen står tillsammans med sina lärjungar på ett berg hemma i Galileen och Jesus säger: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden”, då är de orden inte bara inlagda lite på måfå; de är inte tagna ur tomma intet. De har förberetts. Matteusevangeliet är nämligen bland annat en berättelse om Jesu väg till makten, och vad för slags makt det i så fall rör sig om.
Kommer ni ihåg vad jag läste: ”Nu tog djävulen Jesus med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ’Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.’” Och vad Jesus svarade: ”’Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.’ Då lät djävulen honom vara.” Ja, då lät djävulen honom vara – men bara för stunden. För frestelsen för Jesus att slå in på den enkla vägen till makten, den återkommer på fler ställen i berättelsen – frestelsen om den bekväma och enkla vägens makt.
I Matteusevangeliets mest centrala scen, det som man i litteraturvetenskapen kallar för ”peripetin”, eller ”vändpunkten” i Matteusevangeliet, i den scenen återkommer frestelsen. Och den liksom solkar ner det som annars skulle ha kunnat ha varit Jesu kanske lyckligaste stund. Jesu lärjungar hade äntligen fattat vem han var, och Simon Petrus avlägger den högtidliga bekännelsen: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Och när Jesus då känner: ”De har fattat. Lärjungarna och jag bondar verkligen; nu är det verkligen vi tillsammans; med dessa människor kan jag bygga min församling, min kyrka som Hades portar aldrig ska övervinna”… När Jesus då känner: ”Nu äntligen har jag dem med mig; nu är det vi tillsammans”…
Har du varit med om det någon gång – sådana där sköna tillfällena då man känner den där otroliga förtroligheten i gemenskapen med andra människor? När Jesus nu känner: ”Vi funkar verkligen ihop, nu kan jag anförtro dem mitt hjärtas allra innersta hemlighet”, och när han då berättar för dem vad han inte har vågat berätta för någon annan tidigare, nämligen att han har kommit hit till världen för att gå upp till Jerusalem och utlämnas till lidande och död, och sedan uppstå på tredje dagen… Då Jesus berättar det blir Petrus bestört och säger: ”Må Gud bevara dig, något sådant skall aldrig hända dig.”, vilket gör Jesus förbannad: ”Håll dig på din plats, Satan,” säger han till Petrus, ”du vill få mig på fall!” Och så var den goda stämningen förstörd. Som om det aldrig kan få vara riktigt, riktigt bra.[3]
Har du varit med om något sådant? Har det hänt att du upplevt något liknande det som Jesus verkar känna i den där stunden: att när allt är så där skönt och bra så kommer det in grus i maskineriet? Någon råka säga något som punkterar den sköna stämningen; eller en flyktig tanke dyker plötsligt upp och söker få rotfäste inom dig, och med ens öppnas avgrundsdjupen framför dina fötter och helvetet brakar loss. Som när en nykter alkoholist som äntligen har fått ordning på sitt liv och sina relationer, plötsligt i goda vänners lag blir bjuden på ett glas. Eller vilken svag punkt eller vilket beroende det nu än är som vi till äventyrs äntligen tycker att vi har fått kontroll över. ”Håll dig på din plats, Satan.” Djävulen hade låtit Jesus vara en längre tid nu; det hade varit lugnt; men när Jesus har sänkt garden – för nu befinner han sig ju inte ute i ensligheten i den farliga ödemarken, utan, tvärtom, i tryggheten bland kära vänner – när Jesus har sänkt garden då slår frestaren till. Varför kan man aldrig få vara riktigt säker för demonerna? Känns det igen?
Och så berättelsen vi läste i fredags, när Jesus hade blivit korsfäst, då ställs Jesus än en gång inför frestelsen. De som passerade galgbacken på sin väg väg in eller ut från Jerusalem och där såg Jesus korsfäst, ropade till honom: ”Hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.” Och på samma sätt blev han skymfad av makteliten, och av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.[4]
Så lätt det då ändå hade varit för Jesus, Guds son, i den stunden att välja den bekväma och enkla vägens makt. Det erbjudande som satan gav honom uppe på världsberget: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig”, det erbjudandet står kvar genom hela Matteusevangeliets berättelse som ett möjligt alternativ för Jesus. Den möjligheten ansätter honom i bristens och ensamhetens öken; den lockar honom i den nära vännens välvillighet; och nog måste Jesus ha känt sig frestad att minsann täppa till truten på sina skymfare på Golgota genom att stiga ner från korset och säga: ”Ha! Vad var det jag sa? Trodde ni inte att jag hade tillgång till makten?”
Men det är som i Sagan om ringen då alvdrottningen Galadriel är en hårsmån från att falla för frestelsen att ta maktens ring från Frodo och hon inser att Midgård i så fall skulle få en drottning som alla skulle vara tvingade att älska samtidigt som de skulle mista allt hopp.[5]
Jesus tog aldrig makten. Så han fick den. Genom att inte ta den.
Det är kanske en sak till som vi glömmer när vi läser Matteusevangeliet (förutom det att det är tänkt att läsas som en hel berättelse från början till slut) nämligen att det är en judisk skrift. Även om den inte är fariseiskt judisk, eller saddukeiskt judisk, eller essenskt judisk, utan kristianskt judisk. Men likväl judisk. För det fanns ju många olika judiska samfund och inriktningar på den här tiden, varav Jesusrörelsen var en sådan inriktning. Och precis som andra judiska författare vid den här tiden undviker Matteus att använda Guds namn i onödan. Så när Jesus nu säger: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden”, är det en omskrivning för att undvika Guds namn.
Så det Jesus egentligen säger är att det är Gud som har gett honom all makt.[6] Jesus tog aldrig makten. Så just därför fick han den – av Gud. Gud gav Jesus makten just för att han inte hade tagit den.
Så möter Jesus då sina lärjungar på nytt därhemma i det välbekanta Galileen. ”När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.” Det är ju inte särskilt märkligt med att några tvivlade.
Det är kanske det enda som inte är märkligt i de texter och sånger som vi använder oss av i vår påskdagsgudstjänst idag: att några tvivlade. Vem skulle inte tvivla på sina egna sinnen om man tyckte sig se någon som hade uppstått från de döda? Men om vi nu en liten stund till håller oss kvar inom Matteusevangeliets pärmar; om vi nu bara en liten stund till stannar kvar i den berättelse som Matteus berättar, så kan man fråga sig om lärjungarna i första hand tvivlade på att de verkligen såg någon som hade uppstått från de döda.
I Matteusevangeliet är det nämligen inte första gången lärjungarna såg något sådant. Enligt Matteus hade lärjungarna varit i närheten när Jesus hade uppväckt en flicka från de döda – en nyhet som enligt Matteus blev vida känd i trakten; Jesus hade förresten gett lärjungarna uppdraget att själva gå runt i Israel och väcka upp döda, och han hade även påmint dem om alla de gånger de hade fått se döda uppstå.[7] Vi tvingas förstås fundera på vad vi ska göra med sådana berättelser idag, och om de kan betyda något i vår tid och i vårt sammanhang, men i det sammanhang som är berättelsen i Matteusevangeliet hade alltså lärjungarna sett döda uppstå vid flera tillfällen.
Det gör att man kan fråga sig om lärjungarna där på berget hemma i Galileen i första hand tvivlade på samma sak som jag gissar att du och jag skulle göra, nämligen att de nu såg någon som verkligen hade uppstått från de döda. Jag tror snarare att deras tvivel i första hand gällde om just Jesus kunde ha uppstått. Och jag tror att det var samma sak som oroade översteprästerna och de äldste – så som de beskrivs i Matteusevangeliets berättelse: Att just Jesus skulle ha uppstått.
”Förbannad är var och en som hängs upp på en träpåle.” Så stod det i Skriften. ”Den som hängs upp är förbannad av Gud.”[8] Och ändå: här, mitt ibland dem, här på ett berg hemma i Galileen, stod nu den som Gud borde ha förbannat. Här stod han nu, i allra högsta grad livs levande. Här stod han nu: Fullkomligt bekräftad av Gud, vilket var uppenbart eftersom Gud hade gett honom livet tillbaka. Och nu säger han alltså till sina lärjungar: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.”
Han hade fått den makten av livets Gud. Utifrån de förutsättningar som finns i Matteusevangeliets berättelse kunde det inte ha varit någon annan än Gud som hade uppväckt Jesus, eftersom Matteus delar den judiska tron att endast Gud ger liv.[9] Jesu uppståndelse var alltså tecknet på att Jesus inte var förbannad av Gud, utan – tvärtom – till fullo bekräftad av Gud.
Gud hade alltså även bekräftat Jesu vägval; att Jesus inte hade tagit den bekväma och enkla vägen till makten – den väg som Satan i olika gestalter gång på gång hade bjudit honom att gå, och som skulle ha lett till att Jesus skulle ha besuttit en makt som skulle ha gjort honom till en skön men fruktansvärd konung som alla skulle ha varit tvingade att älska samtidigt som de skulle ha mist allt hopp.
Istället hade han ju tagit en annan väg, och Matteusevangeliet avslöjar var man än i denna dag kan se och följa Jesu fotspår: Hos de hungriga och törstiga, hos de hemlösa och nakna, hos de sjuka och fängslade. Och allt vad man har gjort mot en av dessa har man också gjort mot Jesus.[10] …och hos de förbannade som hängts upp till tortyr och död. Och kanske är det genom att följa dessa fotspår som vi kan finna den uppståndne Herren också hemma hos oss, precis som lärjungarna fick möta honom hemma i sitt eget Galileen. Ty där två eller tre är tillsammans i hans namn är han enligt Matteusevangeliet mitt ibland dem, alla dagar till tidens slut.[11]
Kan det alltså vara så att sann allmakt enligt Matteusevangeliet har endast den som är fullständigt bekräftad av Gud, livets källa? Att sann allmakt enligt Matteusevangeliet har endast den som är fullständigt bekräftad av den enda som är värd tillbedjan och dyrkan. Kan det vara så att sann makt har endast den som i vilja och i gärning är helt förenad med den som Jesus i Matteusevangeliet kallar himlens och jordens herre?[12] Och eftersom den makten alltså utgår från den Evige – är det också den enda makt som ska bestå, även när alla andra storheter i världen – hur tjusade och imponerade eller hur förfärade och förslavade vi än har varit av dem – har försvunnit eller tynat bort.[13]
I så fall säger Matteus berättelse om den Jesus som levde, dog och uppstod också något mycket viktigt om vem Gud är, och vad Gud är; vem den Gud är som är den enda som är värd tillbedjan och dyrkan. Vem är Gud – i alla fall enligt Matteusevangeliet? Jo, den som gett sitt förbehållslösa ”Ja” till den som uppenbarar sig i de hungriga och törstiga, de hemlösa och nakna, de sjuka och fängslade, de torterade, döende och förbannade. Vad vi gör av det, och om vi gör något av det – i våra egna liv och vardagsdagar, och i vår kyrka – det tror jag det tål att fundera på.
[1] Matteusevangeliet 4:8-11a.
[2] Matteusevangeliet 5:1-2; 6:26-29; 7:28-29.
[3] Matteusevangeliet 16:13-23.
[4] Matteusevangeliet 27:39-44.
[5] J. R. R. Tolken, Ringens brödraskap. (Norstedts: 2004.) S. 461.
[6] Matteus använder här så kallad passivum divinum, dvs. han sätter verbet i passiv form. Den tänkta agenten till verbet är Gud. Också i ängelns påskbudskap till de två Mariorna används troligen passivum divinum: ”Han har uppstått/upprests” (dvs. Gud har upprest honom). Även på flera andra ställen undviker Matteus att skriva ”Gud”. Till exempel det som i Lukasevangeliet kallas ”Guds rike” kallar Matteus ”himmelriket”. Där ”himlen” alltså är en omskrivning för ”Gud”.
[7] Matteusevangeliet 9:18-26;10:8; 11:5. Se även 27:52-53.
[8] Femte Moseboken 21:23; Galaterbrevet 3:13.
[9] Se t.ex. Första Moseboken 2:7; Fjärde Moseboken 27:16; Femte Moseboken 32:39.
[10] Matteusevangeliet 25:34-40.
[11] Matteusevangeliet 18:20; 28:20.
[12] Matteusevangeliet 11:25-26; 26:42.
[13] Orden om Jesu allmakt i Matteusevangeliet bygger på Daniel 7:13-27. Där beskrivs ”någon som liknade en människa” (i hebreiskan: ”någon som liknade en människoson”) och som av Gud ges makt, ära och herravälde över hela jorden. Människonen fungerar i Daniels bok som en symbol för ett evigt rike som ska bestå även när alla andra riken har gått under. Det mesta tyder på att det i Danielsboken är Israel som är människosonen och därmed det rike som ska bestå för evigt. I evangelierna använder dock Jesus termen ”Människosonen” om sig själv.