11 mar Sju resor värre – en predikan om besättelse
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 11 mars 2012
Tredje söndagen i fastan: Kampen mot ondskan
Första Samuelsboken 17:40–50
David tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.”
När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.
Efesierbrevet 5:1–9
Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller oanständigt och tanklöst eller lättsinnigt tal – sådant passar sig inte – utan bara tacksägelse till Gud. Ni vet ju mycket väl att ingen kan få del i Kristi och Guds rike om han är otuktig eller oren eller självisk, alltså avgudadyrkare. Låt ingen lura er med tomma ord, det är sådant som drar Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra.
En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.
Lukasevangeliet 11:14–26
En gång drev Jesus ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.” Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ”Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.
När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”
Det är fastetid – förberedelsetiden inför festernas fest påsken. Texter och teman för de tre första söndagarna under fastetiden hänger samman med att i fornkyrkan var fastetiden även en särskild förberedelsetid för dem som gick i dopskola för att döpas på påsknatten. Under veckorna före påsk intensifierades undervisningen, och dopkandidaterna fick genomgå olika slags prövningsriter och exorcismer. Spåren av dessa traditioner lever kvar i vårt kyrkoår i temarubrikerna ”Prövningens stund”, ”Den kämpande tron” och ”Kampen mot ondskan”.
Redan dessa rubriker kan kännas hårdsmälta. Och inte blir det bättre av de bibeltexter vi har tagit del av idag. De innehåller strid, onda andar, jättar och andra inslag som kan kännas ganska långt ifrån hur vi kanske vill beskriva oss själva och vår kristna tro. Var har dessa texter att göra med oss och de liv de flesta av oss lever till vardags?
Stridsmotiven i de olika texter som hör dagens tema till är väl i och för sig många av oss förtrogna med från sånger och predikningar, men får i dagens världspolitiska klimat en fadd bismak emedan religionernas uttolkare inte alltid enbart manar till inre eller själslig kamp, utan också till fysiskt våld och krig mot verkliga människor av kött och blod. Vi bör med rätta vara på vår vakt när de som utger sig för att vara David uppträder så förväxlande likt Goljat.
Och vad ska man säga om dagens evangelieläsning om onda andar, exorcismer och mörkrets furste Beelsebul? Det är ganska långt ifrån den världsuppfattning som de flesta av oss inrättar våra liv efter. Vi kanske kan medge att vi kan behöva hjälp och inspiration i kampen mot ondskan – mot ondskans krafter i vår egen tid; i vårt eget samhälle; i våra egna liv. Men nog kan man på goda grunder fråga sig: ”Hittar vi verkligen den hjälpen här – i dessa texter?”
För att ta dagens evangelieläsning med sitt till synes helt hopplösa slut – finns det över huvud taget något att lära av Jesu berättelse om den människan för vilken slutet blev sju resor värre? Det kan kännas som om Jesus målar upp en totalt hopplös situation, och sedan lämnar oss i sticket.
Det märkliga är bara att när Jesus hade berättat den här berättelsen med det tragiska slutet står det i Lukasevangeliet att en kvinna i folkmängden utropar att Jesu mor måste vara den saligaste kvinna som finns. Saligprisningen skulle kunna parafraseras ungefär så här: ”Tänk den som får vara förälder till någon som gör så fantastiska under och säger så underbara saker som Jesus!” (Lukasevangeliet 11:27) Den jublande kvinnan måste alltså ha känt sig styrkt och uppmuntrad av Jesu ord.
Men vad kan det finnas för uppmuntrande med en berättelse som säger att ”slutet blir värre än början”? Vad finns det för förnyande kraft i kampen mot ondskan i ett sådant uttalande? Det låter ju knappast som att Jesus skulle ha varit någon särdeles lysande livscoach, utan snarare att han försökte få människor att känna sig så resignerade som möjligt. Det låter som om han vill få dem att tro att det inte ens är någon idé att ens försöka: ”När den orena anden finner sitt gamla hem städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”
Men när Lukas återger den här berättelsen av Jesus gör han det inte i ett vakuum, utan i ett sammanhang. I avsnittet som föregår dagens evangelietext har Lukas berättat att Jesus undervisade sina lärjungar om bönen. Avsnittet om bönen avslutas med en retorisk fråga: ”Skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” (Lukasevangeliet 11:13)
Det underförstådda svaret på frågan är naturligtvis: ”Jo, den gode fadern i himlen ska naturligtvis ge helig ande åt dem som ber honom!”
Det är mot bakgrund av detta löfte som diskussionen om demonutdrivningen och Jesu liknelse kan förstås, växa och få en mening. Kanske kan vi då rentav skönja ett mönster som återfinns även på andra håll i Bibeln.
Redan på Bibelns första blad kan detta mönster anas. Det står om jorden i skapelseberättelsens inledning att den var ”öde och tom”. Tohu va-vohu heter det i det hebreiska originalet (Första Moseboken 1:2), vilket också är just vad många trötta föräldrar i Israel utbrister än i denna dag när de öppnar dörren till barnkammaren och uppgivet blickar ut över alla kläder, kritor och legoklossar som ligger utslängda på golvet; ser det överbelamrade skrivbordet och den obäddade sängen. Huller om buller. Kaos och oordning. Tohu va-vohu!
När det i skapelseberättelsen just har konstaterats att tillståndet på jorden var tohu va-vohu fortsätter det med att Gud börjar ordna och sätta gränser för kaoset som annars skulle omöjliggöra existensen av något liv. Gud sätter en gräns för mörkret genom att säga: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud sätter en gräns för havet – denna urgamla symbol för kaos – så att torr och stadig mark framträder. (Första Moseboken 1:3–10)
Men Guds skapargärning är inte avslutad bara för att det har blivit ordning och reda; ett välstädat kosmos. Berättelsen fortsätter nämligen med att Gud fyller rummet med goda avsikter och ett myller av liv. Gud fyller rymden med stjärnor och planeter; himlen med fåglar; vattnen med fiskar; marken med träd och örter; jorden med djur av alla slag. (Första Moseboken 1:11–25)
Och detta mönster går igen även i berättelsen om skapandet av människan. Gud nöjer sig inte med att avskilja en bit materia och ordna den till en människokropp, utan Gud blåser även in sin livsande i henne ”så att hon blev en levande varelse”. (Första Moseboken 2:7)
Är det inte detta som också är evangeliets mönster? Jesus berättar i sin liknelse om en befriad människa; snygg och städad och ordentlig. Hon är befriad från demonens kaos. Men befriad till vad – och för vad? Vad ska hennes städade rum fyllas med? För det behöver fyllas och kommer att fyllas på ena eller andra sättet. I Jesu undervisning om bönen ges ett alternativ om vad det städade rummet skulle kunna fyllas med: ”Skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” Vad skulle vara bättre att fylla rummet med än Guds eget liv?
Tomhet har inget egenvärde. I det bibliska materialet har tomhet i sig många gånger en så pass negativ innebörd att själva ondskan kan kallas ”tomhetens välde” (8:20). Den nordafrikanska teologen Augustinus definierar ondska som något som egentligen inte har någon existens; något som inte är. Han skriver i sin bok Gudsstaten att ”ondskan har ingen positiv natur; det är förlusten av godhet som har getts namnet ondska.” Enligt Augustinus är ondska alltså helt enkelt frånvaro av godhet.
Många gånger har kristen etik och vandel i hög grad utgått från vad vi inte ska göra, eller inte ska vara. Det står även i en av dagens bibelläsningar att vissa saker ”får det inte ens vara tal om bland er”. Det är helt säkert sant, men våra liv, vår etik och våra insatser för att göra den här jorden till en bättre, säkrare och godare plats ska väl förhoppningsvis inte bara definieras utifrån vad vi inte är eller vad vi inte gör, utan även utifrån vad vi gör och vad vi vill. Som det heter i samma läsning: ”Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.”
Försakelser och uppoffringar i någon form är en ofrånkomlig del av kristen efterföljelse. Försakelsen kan leda till nya insikter, och en omvärdering av vad som ska räknas som viktigt – och vad som är oviktigt. Men vi kommer inte ifrån att det också finns tusentals kristna som har försakat än det ena än det andra, men därigenom bara uppnått bitterhet, missunnsamhet och kanske ett gnagande förakt för de människor som inte lyckats komma upp till samma höga etiska standard som en själv. Försakelse utan tydlig inriktning eller ett högre mål för ögonen kan ibland vara i det närmaste meningslös och rentav kontraproduktiv.
”Er prydnad skall inte vara något utvärtes, håruppsättningar, guldsmycken och fina kläder…” Dessa ord från Första Petrusbrevet har haft stor vikt för utformningen av livsstilen i många kristna kretsar. Men vad spelade det för roll när det ändå blev si och så med fortsättningen på denna bibelvers? Där står det nämligen: ”…utan den inre, dolda människan med sitt oförgängliga smycke, ett milt och stilla sinnelag. Det är dyrbart i Guds ögon.” (Första Petrusbrevet 3:3–4)
Även om man avstod från håruppsättningarna, guldsmyckena och de fina kläderna – eller vad det nu var som man skulle avstå från i just det kyrkliga sammanhang man nu råkade tillhöra (för förbudskatalogerna har nästan alltid haft en lokal och tidsbunden prägel) – var det likväl något utvärtes man berömde sig av. Man betedde sig si eller så. Man talade si eller så. Man förde sig si eller så. Prydnaden var något utvärtes. Man kunde visa upp ett snyggt och prydligt (och tråkigt) rum, men det var många gånger ekande tomt – eller fylldes i värsta fall med jalusi och avundsamhet. Man underkastade sig social kontroll, beteendemönster och koder. Nåde den som inte lärde sig dessa beteendemönster; som inte rättade in sig i ledet; som inte var städad och snygg!
Slutet kan bli värre än början för oss om det viktigaste blir att vårt liv ska se städat och snyggt ut. Ordningen och det yttre är naturligtvis inte oviktigt. Men slutet kan bli värre än början för oss om ordningen och det yttre blir så viktiga att upprätthålla att vi inte får ro att bottna i tilliten till Gud som vill ge helig ande åt dem som ber honom. Slutet kan bli värre än början för oss om vi tror oss ha alla svaren, eller vill påskina att vi har alla svaren; är färdiga; inte längre behöver brottas med oss själva, med vår Gud och med verkligheten.
Men varför skulle slutet bli värre än början?! Vi är ju trots allt inte lämnade ensamma. Vi är inte övergivna eller totalt utlämnade åt vare sig det städade och prydligt tillrättalagda eller åt demonerna. För någon annan vill ta plats ibland oss, hos oss och i oss. Någon annan vill ”besätta” oss: Gud själv vill ta plats – den Gud som inte är oordningens Gud, men vars främsta egenskap för den skull inte är ordning och reda. Paulus skriver i Första Korinthierbrevet: ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” (Första Korinthierbrevet 14:33)
Den som vill ta plats hos oss och i oss är en Gud som tagit gestalt mitt i vår värld. Den som vill ta plats hos oss och i oss är en Gud som, tills det råder frid och fred, vill fortsätta att oroa oss och utmana oss att kämpa mot all slags ondska – i godhet, rättfärdighet, sanning och kärlek.