27 sep ”Talita koum!” – en predikan om sorg och saknad
Predikan av Stefan Albinsson vid videoandakt i Norrmalmskyrkan den 27 september 2020
Sextonde söndagen efter trefaldighet: Döden och livet
Markusevangeliet 5:35–43
Medan Jesus ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.
Det är förstås väldigt vanskligt och egentligen helt omöjligt att gradera tragiken i olika dödsfall, men till de mest tragiska dödsfallen hör väl ändå de gånger när det är en ung människa eller ett barn som dör. När föräldrar tvingas begrava sina barn. Den bottenlösa saknaden, den ekande tomheten, den ständigt gnagande frågan som aldrig besvaras, och antagligen inte kan besvaras: ”Varför? Varför? Varför?”
Att föräldrar ibland överlever sina barn, att föräldrar inte får se sina barn växa upp, är något som vi inte vänjer oss vid – och antagligen aldrig ska vänja oss vid och till fullo acceptera. Och det gjorde antagligen inte döda barns föräldrar på Jesu tid heller, trots att barnadödligheten på den tiden var stor.
Och trots att dödligheten var stor på Jesu tid, är det ändå inte så att Jesus uppväcker döda på var och varannan sida i evangelierna. I vart och ett av de fyra evangelierna i Nya testamentet finns det visserligen någon enstaka sådan berättelse med, och i några av de berättelserna rör det sig om unga människor eller barn. Men trots den oerhörda tragiken när föräldrar förlorar sina barn till döden, är det ändå inte så att Jesus uppväcker döda på var och varannan sida.
Som sagt, barnadödligheten var stor på Jesu tid, men för den skull inte mindre tragisk, och för de föräldrar som överlevde sina barn var sorgen bottenlös – också då.
Och vad gäller Markusevangeliet (dagens läsning om Jesu uppväckande av synagogföreståndarens döda tolvåriga flicka var ju hämtad från den boken) är den boken troligen skriven i en förföljelsesituation, där inte så få av medlemmarna i den församling Markus skrev sitt evangelium till, hade fått gå en alldeles tidig död till mötes, och det under de mest grymma och plågsamma former. Och trots det hade Jesus inte kommit och återuppväckt dem från döden. Så såväl författaren Markus som hans läsare var i allra högsta grad plågsamt medvetna om att Jesus inte uppväcker döda på var och varannan sida.
Egentligen är det lite med de här uppväckelseberättelserna i evangelierna som det är med evangeliernas brödunderberättelser (alltså de skildringar i Nya testamentets fyra evangelier av hur Jesus mättade en flera tusenhövdad människoskara med ett par fiskar och några bröd). Även om evangelisterna skriver att det var flera tusen som åt och blev mätta, kan man ändå ärligt fråga sig vad det förslog mot alla de människor i landet och i världen som var undernärda, som inte hade mat vare sig den eller någon annan dag, och som dog av svält utan att aldrig någonsin ha fått erfara ens det allra minsta lilla brödunder.
Och jag tror att jag har sagt det tidigare i någon sådan här andakt, att de här punktmarkeringarna som Jesus gör i evangeliernas berättelser, som brödundret, eller när Jesus helar, eller berättelserna om uppväckelserna, vill ge uttryck för att genom Jesus har den nya tidsåldern brutit sig in i världen, trots att den gamla tidsåldern ännu pågår. Med dessa berättelser vill evangelisterna lyfta fram att Guds rike har slagit in i tillvaron, trots att döden och mörkret ännu har tillvaron i sitt grepp – att i och med Jesu Kristi liv på jorden, och hur han botade, mättade, undervisade, befriade och upprättade människor, är Guds rike redan här, men ännu inte.
Kanske kan vi säga att om himmelriket i dess fullhet och fullkomlighet är den efterlängtade storfilmen som snart kommer att gå upp på biografen, då är de här episoderna i evangelierna. som till exempel brödundren eller helandeberättelserna, filmtrailern. Och det är ju så med en välgjord filmtrailer att den är klippt på så vis att den visserligen visar glimtar ur den kommande färdiga filmen, men dessa glimtar är hopfogade på ett sådant sätt så att det egentligen är stört omöjligt att med någon större säkerhet veta exakt vilken funktion eller betydelse eller sammanhang de har i den färdiga filmen. Däremot kan trailern förmedla en känsla åt vartåt det lutar, och kanske få en att överväga att gå och se den – och då förhoppningsvis inte bli alltför besviken.
Så kanske vi kan förstå Jesu punktmarkeringar mot hungern, mot sjukdomarna, mot orättvisorna, mot det sociala utanförskapet och föraktet. Och mot döden. Exakt vad Guds rike i dess fullhet är, exakt vad det kommer att innebära att Gud blir allt överallt, vet vi inte och kan inte veta så länge vi ännu befinner oss i den gamla tidsåldern med dess begränsningar. Men av evangeliernas berättelser kanske vi kan få en känsla vartåt det lutar. Och vi kanske även kan fråga oss om vi själva vill vara med och arbeta och verka åt det hållet, trots att vi på vägen antagligen kommer att gå på ett otal antal nitar och missförståelser.
I berättelsen om den tolvåriga flickan säger Jesus en ganska konstig sak till de sörjande. Det är när han precis har kommit till huset där den döda flickan fanns. Då säger Jesus till de sörjande:
Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.
Hur ska vi förstå det? Menar Jesus att flickan bara var skendöd, att hon inte var död ”på riktigt”. Jo, jag tror att vi som läser berättelsen ska förstå det som att flickan verkligen var död på riktigt. I medicinsk bemärkelse var hon död på riktigt. Men i stället, tänker jag, att Jesus syftar på vissa föreställningar som fanns, och kanske ännu finns, om döden.
I Gamla testamentet, inte minst i Psaltaren, beskrivs nämligen lite olika tankar om de döda. Gemensamt för dessa är att de döda befanns i ett tillstånd som kallades Sheol. Det brukar översättas med ”Hades” eller ”dödsriket”. Man ska nog inte riktigt säga att hebreerna uppfattade Sheol eller dödsriket som en ”plats”. I den mån vi kan beskriva vad som menades med Sheol så definieras det snarare med vad det inte. Det är inte livet. Det är inte de levandes land. Det är inte kroppsligt. Det är skugga. Det är frånvaro. Det är på sin höjd ett vagt minne av det som är verkligheten. Ungefär så.
I de allra dystraste reflektionerna i Psaltaren över tillståndet i Sheol finns tanken på att all kontakt med själva livskällan, alltså Gud, har upphört. Så uttrycker sig t.ex. den förtvivlade författaren till den åttioåttonde psaltarpsalmen:
Mitt liv är fyllt av elände, jag står vid dödsrikets rand. Jag räknas till dem som lagts i graven, jag är en man som har mist sin kraft. Jag multnar bland de döda, likt de fallna som vilar i graven, dessa som du inte längre minns och som är avskurna från dig.
(Psaltaren 88:4–6)
”Dessa som du inte längre minns.” Vi skulle därmed kunna säga att ur trons perspektiv skulle detta att vara död ”på riktigt”, döden i dess mest absoluta förskräcklighet, att vara utraderad till och med från Guds minne och kärleksfulla tanke.
Men denna beskrivning av döden (dvs. att vara bortglömd till och med av Gud) får inte stå oemotsagd i bibeln. Välkända och med all rätt älskade är väl orden i den 139 psaltarpsalmen:
Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig i din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljust.
(Psaltaren 139:8–12)
Och jag tänker mig att när Jesus i Markusevangeliets berättelse säger till de sörjande att ”flickan är inte död, hon sover”, då är det som att han har bestämt sig och valt mellan vilka dessa två uppfattningar om döden han tror på.
Att vara död (dvs. död ”på riktigt”, död i ordets mest fruktansvärda betydelse), är att vara så bortglömd, utanför och icke-existerande att man inte finns kvar ens i Guds tanke, medvetande och omsorg. Men död på det sättet är inte denna flicka. Död på det sättet så är ingen människa.
I Jesus anar vi att Guds blick, livskällans närvaro och tanke, tränger till och med in i Sheol. För lägger jag mig i dödsriket, är Gud också där, så att själva mörkret ändå är ljus.
Och därför, när vi minns våra döda, när vi minns dem i djupaste sorg och oerhörd saknad, liksom när vi minns dem i glädje och tacksamhet, gör vi rentav något gudomligt.
Vad som händer sedan? Ja, det får vi nog vänta med att få veta till den dag då ridån går upp för oss i biomörkret och storfilmen äntligen rullar i gång inför våra ögon. Och antagligen kommer vi bli mycket förvånade av det vi då vi får se – förvånade, men förhoppningsvis inte det minsta besvikna.