08 nov ”Medan ni har ljuset” – en predikan om att stå tillbaka så att andra kan komma fram
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 8 november 2020
Tjugoandra söndagen efter trefaldighet: Frälsningen
Johannesevangeliet 12:35–43
Jesus sade: ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.
Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats? De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Detta sade Jesaja därför att han såg hans härlighet, och det var om honom han talade. Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
Dagens föreslagna evangelieläsning, som vi nu nu har läst, kan man väl få tycka är ganska knepig. Men jag vill ändå göra ett försök att bena ut den och åtminstone fundera på vad den skulle kunna betyda för oss idag.
Läsningen var alltså hämtad från Johannesevangeliet. Och Johannesevangeliet, kan man säga, består av två delar.
I den första delen berättar evangelisten Johannes om hur Jesus under tre års tid vandrar omkring och undervisar folket öppet och offentligt. Och inför folket utför Jesus dessutom sju stora underverk som i Johannesevangeliet kallas för Jesu sju tecken.
Den första delen avslutas med att Jesus rider in i Jerusalem under sina lärjungars hyllningsrop. Påsken närmar sig och Jesus talar nu öppet och offentligt för sista gången. Sedan lämnar han offentligheten och försvinner. Johannes skriver:
När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.
Bortsett från ett sista utrop från Jesus några rader senare, ett utrop som i stort består av en sammanfattning och summering av allt det Jesus redan har undervisat, undervisar Jesus hädanefter (i det som alltså är Johannesevangeliets andra del) direkt endast till lärjungarna. Jesus har liksom redan sagt till folket det han skulle säga, och genom att utföra sina sju tecken har han bevisat att det han sade var trovärdigt och sant. Därefter undervisar han endast i kretsen av sina lärjungar.
Jag tänker mig att vad evangelisten Johannes försöker berätta genom att lägga upp sitt evangelium på det här sättet, med en del där Jesus i huvudsak undervisar öppet och offentligt, och sedan en del där han talar direkt endast till sina lärjungar, är att, även om det som Johannes kallar för logos….
Förresten: vad är logos? Det är det grekiska ordet för ”ord”, och i Johannesevangeliet används begreppet logos om Guds eviga skaparord, dvs. den livsprincip eller själva livs-ljuset som är förutsättningen för allt liv, för all existens. Detta logos, detta gudomliga skaparord, detta livs-ljus, är i Johannesevangeliet det genom vilket allting har blivit till och är till, och enligt Johannesevangeliet har detta gudomliga skaparord antagit kroppslig gestalt och blivit människa av kött och blod i Jesus från Nasaret.
Men vad jag skulle säga var att vad jag tror att Johannes försöka få fram genom att lägga upp sitt evangelium med först en del där Jesus i huvudsak undervisar öppet och offentligt, och sedan en del där Jesus talar direkt endast till sina lärjungar, är att, även om logos nu inte längre är synligt och fysiskt närvarande i världen, som det var när Jesus från Nasaret vandrade omkring på jorden och talade öppet och utförde sina tecken inför hela folkets åsyn, är logos likväl alltjämt närvarande och verksamt i världen.
Kristusnärvaron är fortfarande verksam i världen. Genom vad? Jo genom gemenskapen av Jesu efterföljare och lärjungar. Det är denna gemenskap som nu ska bära ljuset och Kristusnärvaron ut i världen så att världen kan tro.
Vi kan möjligen tycka att Johannes hade lite väl högt ställda förhoppningar på lärjungagruppen eller den kristna församlingen, när han tänker att det nu och i fortsättningen är genom Jesu lärjungars tal och handlingar som Guds eviga skaparord logos skulle fortsätta vara lika närvarande och verksamt i världen till tro, ljus och frälsning för människor, som när Jesus själv talade och handlade på jorden.
Men samtidigt verkar Johannes vara medveten om att det finns brister och knepigheter och fatala misslyckanden också i lärjungaskaran, ja att det i församlingen till och med finns de som försöker motverka ljuset. Men likväl, får man nog ändå säga, är ju Johannes trots det väldigt hoppfull om lärjungaskaran över lag.
Johannes inledde hela sitt evangelium med att berätta att i logos, alltså i Guds eviga skaparord, var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Och logos blev människa och bodde ibland oss (Johannesevangeliet 1:4–5).
Och i slutet av Johannesevangeliets första del säger denna människa, Jesus, till folket:
Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.
Och när Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Människan Jesus var nu försvunnen, dvs. folket kunde inte längre se honom. Men ljuset fanns ändå kvar i världen – i och genom Jesu lärjungar, i och genom församlingen, för att världen genom lärjungarnas tal och gärningar ska komma till tro och förtröstan på Jesus Kristus, till ljus och frälsning, ja helt enkelt för att världen inte ska gå under.
Men vad som kanske kan kännas riktigt knepigt i dagens bibeltext är det Johannes skriver att trots alla de tecken Jesus hade gjort inför människorna så trodde de inte på honom, eftersom Herren hade förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan.”
Vad är detta? Vill inte Gud att alla ska få del av ljuset, kärleken, friden, frälsningen?
Då tänker jag så här: att vad Johannes gör här i avslutningen av den första delen av sitt evangelium, innan han går vidare med del två, är att han gör han ett slags avstämning genom att återknyta till hur han inledde hela sin bok. Och där i de allra första raderna av evangeliet skrev han bland annat att logos, det människoblivna skaparordet…
…kom till det som var hans, men hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
(Johannesevangeliet 1:11–13)
Och då är ju poängen egentligen bara den att tron eller frälsningen eller rätten att vara Guds barn, är inget man kan förtjäna. Det är ingen merit. Det är bara nåd. Det är en gåva. Något att få ta emot.
Men visst kan tycka att det är märkligt att det står att Gud hade förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan så att de inte kan omvända sig. Ja, det är jättemärkligt. Men liknande tankar dyker faktiskt upp även på andra ställen i Nya testamentet. Till exempel är aposteln Paulus inne på en sådan tanke i sitt brev till de kristna i Rom, Romarbrevet.
Det är i ett ganska långt avsnitt i Romarbrevet där Paulus beklagar sig över att merparten av det folk Paulus själv tillhör, dvs. Guds egendomsfolk Israel, inte bejakat Jesus som Messias. De, om några, borde ju ha de allra bästa förutsättningarna menar Paulus. De var ju de som hade Bibeln, de hade löftena, de hade tempelgudstjänsten, de hade liksom rubbet.
Men då verkar Paulus mena att dessa nu och för en tid framöver får stå något tillbaka, så att också andra ska kunna komma fram tron, dvs. alla de som inte hade samma förutsättningar, alla de som inte hade tillgång till alla dessa verktyg eller tolkningsnycklar som Israel hade, alla de, som liksom utåt sett inte hade någon chans. Men just dessa kan nu få komma fram, när de som hade det mer förspänt hålls tillbaka, verkar Paulus mena. Inte för att de som hade det mer förspänt och ägde de bättre förutsättningarna alltid ska hållas tillbaka, men just nu, för att också andra (alltså också alla så att säga ”hopplösa fall”), också ska få chansen att komma fram, få möjligheten, nåden… (Romarbrevet 9:1–11:36)
Och jag tänker mig att Johannes är inne på något liknande i sitt evangelium. I Johannesevangeliet går Jesus ganska hårt fram mot de religiösa ledarna i Jerusalem. Dessa, som hade de bästa förutsättningarna att se hur allt låg till, är just de som Jesus menar är blinda, medan de som dessa ledare kallade blinda, förtappade, förbannade och hopplösa fall, är de som i Johannesevangeliet får sina ögon öppnade och ser och tar emot ljuset.
Alltså: de som egentligen ägde de bästa förutsättningarna och hade den bästa kunskapen för att förstå Jesu undervisning och tolka hans sju tecken, får nu stå tillbaka för att också alla andra ska få en chans att komma till ljuset, få möjligheten, nåden… De får stå tillbaka nu. Men det behöver för den skull inte betyda att det är kört för dem. För ljuset och möjligheten finns kvar.
För, som sagt, även om logos nu inte längre är synligt och påtagligt närvarande i världen på samma sätt som när Jesus från Nasaret vandrade omkring på jorden och talade öppet och utförde sina tecken inför hela folkets åsyn, verkar ju i alla fall evangelisten Johannes mena att logos likväl alltjämt är närvarande och verksamt i världen. Kristusnärvaron är fortfarande verksam i världen genom gemenskapen av Jesu efterföljare och lärjungar, om vilka Jesus säger:
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består. […] Som Fadern har sänt mig sänder jag er.
(Johannesevangeliet 15:16; 20:21)
Så långt den här ganska så knepiga och snåriga bibeltexten från Johannesevangeliet. Men vad gör vi av det här? Det kan ju vara en rimlig undran. Finns det över huvud taget något vi kan ta med oss från den här texten in i våra liv?
Ja, kanske kan vi ta med oss två frågor in i den kommande veckan var och en. Två frågor att fundera på.
Den ena frågan vi kan få ställa oss den här veckan är: Finns det situationer och sammanhang i min vardag där vissa personer skulle behöva backa lite för att också jag ska få möjlighet att komma fram? Jag behöver väl inte direkt be att de andra ska bli förblindade som människorna i dagens bibeltext, men som ändå kanske skulle behöva ta ett steg tillbaka, backa lite, för att jag ska få åtminstone en rimlig möjlighet att komma fram?
Den andra frågan är: Finns det områden i min vardag där jag har det väldigt förspänt; där jag egentligen inte har några problem att kliva fram och ta för mig, men att det sker på bekostnad av att någon annan inte får möjlighet. Och om vi spetsar till det: Kan det rentav vara så att det finns sätt som jag utövar min Gudstro på som gör att jag skymmer Gud för andra, att jag skymmer bibelns goda budskap om att Gud vill att ”alla människor ska bli frälsa och komma till insikt om sanningen” (Första Timotheosbrevet 2:4)?