20 jan Livets källa – en predikan om kvinnan vid Sykars brunn, del 1
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 14 januari 2007
Andra söndagen efter trettondedagen: Livets källa
Martin Luther King-dagen
Johannesevangeliet 4:4–26
Jesus måste ta vägen genom Samarien och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.
En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”
Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”
”Jesus måste ta vägen genom Samarien” skriver evangelisten i den vers som vi inledde läsningen med.[1] Det måste Jesus egentligen inte alls. På sin väg från Judeen till Galileen hade han mycket väl kunnat ta en annan väg och på så sätt ha undvikit detta främmande område med sina främmande invånare. Evangelisten upplyser oss om att judarna inte ville ha något med samarierna att göra.[2] Oviljan var ömsesidig. Knappast skulle någon ha anklagat Jesus ifall han hade undvikit Samarien och tagit vägen genom Dekapolisområdet i stället. Nej, Jesus ”måste” inte ta vägen genom Samarien. Men det beror ju förstås på vad man menar med ”måste”.
För vem bestämmer vad som är ett måste? Vi kan slå upp vilken dagstidning som helst. Och nog ska vi då finna minst en artikel som basunerar ut vad som är just denna säsongs måsten. Vilken film man måste se; vilka kläder, frisyrer, prylar man måste ha; vilken mat man måste äta eller vilken dryck man måste dricka. Och varför måste man det? Jo, för att vara ”rätt”. Buden om dessa måsten riktas kanske tydligast till unga och människor ”mitt i livet” – vad nu det är. Men ingen går helt fri. Måsten, budord om ”det rätta”, finns överallt och för alla generationer. Säkert kan vi alla räkna upp saker vi gör, säger eller undviker i samhället, i vänkretsen och i kyrkan mest för att andra säger att det ska vara så, eller för att vi tror att andra tycker att det ska vara så. Och vi håller god min, rätar oss i ledet, håller oss på mattan eftersom vi ju vill vara med, och inte ställas utanför. Men det är alltid värt att fråga var ett så kallat måste kommer ifrån. Vem eller vad är det som säger vad som är ett måste, och vad det är som gör att detta är ett måste?
Få av oss – om ens någon – lever så på egen hand, att vi emellanåt inte följer med en eller annan ström. Visst, varje människa är unik, men det är ändå inte så att en människa kan leva så unikt, handla så originellt så att det saknar motstycke; göra och säga som ingen annan före har gjort. Nej, få av oss lever så på egen hand att vi inte följer med en eller annan ström. Människan, hur originell hon än är, är trots allt en gemenskapsvarelse som blir till i samröre med andra. Inte bara i konceptionen utan under hela livet blir vi de vi blir genom influenser, påverkan, samröre med andra. Medvetet eller omedvetet ansluter vi oss hela tiden till andra människor, och andra människors uppfattningar och idéer.
Vi följer med strömmen. Men det finns ju många strömmar, och ibland är det värt att fundera på dessa strömmars ursprung, källan till deras flöden. När de flödar som starkast är det svårt att göra så mycket annat än bara flyta med. Men i de flesta strömmande floder finns det stenar och andra hinder – livsfarliga hinder som kan slå oss alldeles sönder och samman, men som också kan få oss att stanna upp vid en punkt där vi kan få överblick. Och om vi tillåter oss att kravla upp på en sådan sten kan vi se vilken väg vi har färdats och vart vi är på väg. Därifrån kan vi se om det någonstans ett annat vatten, en annan livsström, om den vi befinner oss i inte leder oss dit vi vill.
För den samariska kvinnan utgjordes en sådan sten av en brunnskant i solgasset en helt vanlig dag. Jesus antyder att kvinnan han möter vid Sykars brunn drevs fram av ett osunt vatten, av en ström som aldrig verkade leda henne fram till den plats, den punkt, där hennes törst kunde släckas:
Fem män har du haft – och den du nu har är inte din man, där talade du sanning.[3]
Kanske är detta bokstavligt menat, att de intima relationerna hade avverkats på löpande band, eller – som många utläggare av denna text har menat – representerar den samariska kvinnan här hela det samariska folket som enligt dåtida historieskrivare under historiens lopp hade hunnit bekänna sig till minst fem olika gudar innan de gått över till tron på Herren, men då likväl i en religionsform som åtminstone ur en rättrogen judes perspektiv var förkastlig.
Men vare sig det här handlar om sex eller religion är poängen ganska klar ändå: Den ständiga törsten efter mer, drivkraften att alltid uppfylla alla måsten kan liknas vid en torr strupe som fylls med den ena drycken efter den andra, men där ingen förändring egentligen sker, törsten är lika osläckt ändå.
Nej, Jesus måste inte ta vägen genom Samarien. Han kunde mycket väl ha tagit en annan och förnuftigare väg. Och han hade inte behövt tilltala kvinnan. Ingen förväntade sig ju att en man i det dåtida samhället samtalade med en kvinna. Allt hade varit så mycket tryggare och lugnare och i samstämmighet med gängse ordning och mönster om han inte hade gjort så.
Jesus måste inte ta vägen genom Samarien, och ändå måste han. Han trodde att denna färd var viktig. Kanske anade han rentav att ett betydelsefullt möte skulle äga rum på denna väg. Kanske anade han det, denne nasaré som kommit för att riva skiljemuren mellan folken.[4]
Martin Luther King måste inte engagera sig i medborgarrättsrörelsen, han måste inte i tid och otid proklamera principen om icke-våld. Han kunde ha nöjt sig med att hålla vackra, uppbyggliga predikningar från sin predikstol i sin afro-amerikanska baptistkyrka. Segregation och orättvisa system innebär ju trots allt ofta en stor portion trygghet för dem som finner sig i sin lott. Status quo innebär ofta vinster i form av lugn och ro för många.
Nej, han måste inte. Och ändå måste han detta engagemang. När han i unga år hade dragits fram i den ström som han och hela det dåtida amerikanska samhället tryggt och säkert drogs fram i den strömmen (i det måste, den ordning, som ingen förväntades ifrågasätta, den ordning som stavades ”ras-segregering”), hade han stoppats av en sådan där livsfarlig sten, och han hade fått möjlighet att kravla upp och se om han verkligen ville fortsätta, om denna ström förde honom dit han ville. Och därifrån såg han att detta inte var den ordning han ville bejaka, att hans mål var ett annat.
Stenen i fråga utgjordes bland annat av ett bussäte. När King tvingades att sitta längst bak i bussen i avdelningen för svarta såg han framför sig de för honom förbjudna platserna som var reserverade för de vita. Han ”var tvungen att alltid gå längst bak i bussen, men han hade sina tankar längst fram. Han sa till sig själv: ’någon gång ska jag sätta min kropp där mina tankar är.’”[5]
Att sätta sin kropp där hans tankar var, blev hans nya måste. Ja, han måste detta engagemang, eftersom han bekände sig till en annan ordning än den rådande. Han måste det, eftersom han ansåg att vi är Guds barn, och att det rådande systemet med segregering och ojämlikhet är ovärdigt Guds barn.
I gudstjänsten ber vi ibland med orden: ”Dina barn ber dig: Gud, var med oss alla.”[6] Det är en bön som naturligtvis kan verka så allmän och generell att bedjarna egentligen inte menar någonting alls. Men det kan även vara precis tvärtom: en trotsig bön från en kyrka som inte nöjer sig med det goda för egen del eller bara för vissa privilegierade. Med Martin Luther Kings ord:
Nu är tiden inne att göra rättvisan till en realitet för alla Guds barn. […] Det finns de som frågar människorättsaktivisterna: ”När blir ni nöjda?” […] Vi är inte nöjda, och vi kommer inte vara nöjda förrän den dag då rättvisan får flöda över havet och rättfärdigheten strömma fram som den mäktigaste av floder.[7]
Ur ett visst perspektiv är inte heller det vi håller på med just här och nu särskilt förnuftigt. Människor måste inte avsätta söndag förmiddag för att komma samman och lyssna till Guds ord, lovsjunga Gud och be för världen. Det kan ju rentav betraktas som ett oerhört slöseri med dyrbar tid, och jorden lär väl snurra ett eller annat varv till våra böner förutan. Ändå vill vi tro att vi så att säga ”måste”, att det vi gör här denna söndagsförmiddag spelar roll, har betydelse, och kanske inte bara för oss, utan för vår värld och våra medmänniskor. Vi får tro att när vi i Bibeln uppmanas att ge upp vår egen privata tid för att ägna oss åt något så onyttigt och ”o-måste” som ”bön och åkallan, … förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt”, spelar det roll, och då kanske inte bara för att vi ska kunna ”leva ett lugnt och stilla liv” utan för att denna trasiga, kämpande värld behöver våra böner till den Gud som vill alla människors räddning.[8]
När vi firar gudstjänst här i Norrmalmskyrkan har vi Kerstin Ekegrens konstverk ”Livets källa” i blickfånget:
Foto: Emma Salmonsson
Textilen visar hur livet strömmar från Gud (solformationen) genom Anden (duvan) och den kärlek som uppenbarats för oss i Jesus Kristus på korset. Från korset rinner den kärlekens flod som vi får leva våra liv i. I kyrkans gemenskap (båten med korset som mast) färdas vi tillsammans på floden i hopp och tro på Guds löften (regnbågen).
I Ekegrens textil representeras livsfloden (som enligt Första Moseboken rann upp från paradiset och delade sig i fyra flöden ut över världen: Pishon, Gichon, Tigris och Eufrat) av Nya testamentets fyra evangelier som på olika sätt ”berättar om människans liv i världen och Guds möte med människan”[9] (i de fyra ”floderna” finns scener ur vart och ett av de fyra evangelierna avbildade).
Båtens skrov och de fyra flödena bildar dessutom en nattvarsbägare, ett tecken på gemenskapen med Kristus och med varandra.
Och längst ner på textilen finns Jordanfloden som en illustration av den händelse vi firade förra söndagen: Jesu dop – en händelse vars nödvändighet till och med ifrågasattes av Döparen: Jesus, måste du verkligen detta dop? Måste du verkligen solidarisera dig så med den trasiga, gudlösa mänskligheten?[10] Eller är det vårt eget dop som visas där i textilens nederkant? Det nådemedel om vilket det heter i dopgudstjänsten:
I den gemenskap Gud skapar genom dopet bryts sociala skillnader ner och uppdelningar suddas ut. Alla är vi ett i Jesus Kristus.[11]
I nästkommande söndags föreslagna evangelietext står det att efter sitt möte med Jesus lämnade kvinnan sin kruka vid brunnen och sprang in i staden för att berätta för andra om sitt märkliga möte. Men ingenstans står det att hon måste göra så. Det står inte ens att Jesus sa åt henne att göra det. Men något i henne hade väckts, en ny källa hade börjat flöda i hennes liv. En tvingande källa som drog henne med i en ny ström: Ett måste av ett annat slag. Det måste som Paulus kallar ”Kristi kärlek”, när han skriver:
Kristi kärlek lämnar mig inget val.[12]
Denna kärleks ström har ett tydligt och bestämt mål, men dess flöde är inte enformigt. För Paulus del innebar det såväl tider av lugn och sans som tider av hänryckning och extas, allt beroende på situation och sammanhang.[13]
Vad måste jag göra? Vad måste du? Och varifrån kommer den rösten som säger vad vi måste? Ignatios av Antiochia, en av kyrkans tidigaste kristna författare, skriver när han väger alla måsten för och emot varandra, när han inser att om han fortsätter att hålla fast vid sin bekännelse till Jesus kommer han att kastas till lejonen, och många i församlingen ville få honom att välja vad som kunde anses vara det mest förnuftiga då skriver han:
Denna världens härskare vill gripa mig och förvrida mitt sinnes inriktning mot Gud. […] Men det finns ett levande och talande vatten inom mig som säger från mitt inre: ”Kom till Fadern”.[14]
Martin Luther King drömde om en framtid då det mänskliga livet fick vara den helhet det var tänkt att vara: ”Någon gång ska jag sätta min kropp där mina tankar är.” Jesus talade om den dag då skapelsens alla pusselbitar lagts på sin rätta plats: ”Den tid kommer, ja den är redan här då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.”[15]
”Den tid kommer…” Ja, är den rentav redan här?
[1] Johannesevangeliet 4:4.
[2] Johannesevangeliet 4:9.
[3] Johannesevangeliet 4:18.
[4] Efesierbrevet 2:14.
[5] Ur en biografi över Martin Luther King av Martin Smedjeback.
[6] Psalmer och Sånger 960. (Min kursiv.)
[7] Ur Martin Luther Kings tal ”I have a Dream”.
[8] Första Timotheosbrevet 2:1-4.
[9] Ur en informationsfolder om Norrmalmskyrkan.
[10] Jämför Matteusevangeliet 3:14-15.
[11] Ur dopgudstjänstens inledningsord, Gudstjänstboken sid. 48.
[12] Andra Korinthierbrevet 5:14.
[13] Andra Korinthierbrevet Kor 5:13.
[14] Ignatios brev till romarna 7:1,2.
[15] Johannesevangeliet 4:23.