21 jun Vägvisare – en predikan om att få vara den Högstes profeter
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 21 juni 2020
Den helige Johannes döparens dag: Den Högstes profet
Lukasevangeliet 1:67–80
Johannes far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord:
”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och alla som hatar oss. Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar. Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Gus barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.”
Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.
Evangelisten Lukas inleder hela sin långa bok om Jesus, Lukasevangeliet, med att berätta att när den ålderstigne prästen Sakarias fick höra att han skulle bli far på gamla dar så hade Sakarias tvivlat på att det över huvud taget skulle vara möjligt. Av någon inte helt självklar anledning skulle Sakarias på grund av detta tvivel bli av med sin talförmåga för en tid.
I och för sig kanske kan man tycka att när det faktiskt inte var precis vem som helst som hade talat om för Sakarias att han skulle bli far, utan självaste ärkeängeln Gabriel, så hade Sakarias knappast behövt tvivla. Men nu gjorde han det, och därför skulle han bli av med sin talförmåga för en tid. Ja, antagligen närmare bestämt i omkring nio långa månader. Han skulle nämligen vara stum ända fram till dess att hans hustru Elisabet hade fött.
Men när barnet väl hade fötts och det hade kungjorts att barnet skulle heta Johannes (vilket betyder ungefär ”Herren är barmhärtig” eller ”Herren har förbarmat sig”), skriver evangelisten Lukas att Sakarias läppar och tunga äntligen löstes. Sakarias fylldes av helig ande och började tala profetiska ord. Och de profetiska orden i fråga var den lovsång som vi just har läst och hört:
Välsignad är Herren, Israels Gud som besöker sitt folk och ger det frihet.
Att midsommar sedan tidig kristen tid firas av kyrkan som Johannes döparens födelsefest har bland annat sin förklaring i det Sakarias säger i den här lovprisningen, nämligen att Johannes ska gå före Herren som sedan ska komma ner från höjden. Johannes skulle förbereda för Herrens ankomst. Det är en ankomst som Sakarias liknar vid en soluppgång för dem som sitter i mörker och dödsskugga. Orden om den stundande soluppgången är anledningen till att midsommartiden i kristen tradition firas som Johannes döparens födelsefest – de orden ihop med vad döparen själv säger i Johannesevangeliet, om sig själv och om Jesus:
Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom. […] Han skall bli större och jag bli mindre.
(Johannesevangeliet 3:28, 30)
Johannes skulle bli ”mindre”, liksom dagarna på norra halvklotet (sorgligt men sant) nu blir kortare och kortare fram till midvintersolståndet runt jul, Jesu födelses fest, ”vilken firas som soluppgången för dem som sitter i mörker och dödsskugga.”
I den bönetradition som kallas tidegärden, och i den katolska mässan, ber man några dagar före jul (närmare bestämt den 21 december) en bön som kalls O Oriens:
O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet, du rättfärdighetens Sol: kom för att lysa över dem som sitter i mörkret och i dödens skugga.
Bilden av Herrens ankomst som en soluppgång har bibliska rötter. I Malakis bok säger Gud:
För er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom.
(Malaki 4:2)
Och i Jesajas bok står det:
Man säger till er: ”Fråga de dödas andar och spådomsandarna, de som väser och stönar!” – Ja, skall inte ett folk fråga sina gudar, be de döda om budskap och undervisning för de levandes skull? – Så talar de för vilka ingen gryning finns. Plågade och hungrande skall de ströva omkring i landet, och i sin hunger skall de gripas av raseri och förbanna sin kung och sina gudar. De må vända sig upp mot höjden eller se ut över jorden, överallt råder nöd och mörker, en ångestens natt, töcken utan någon ljusning. Men natten skall vika där ångest nu råder. […] Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.”
(Jesaja 8:19–9:3)
Sakarias lovsång är fylld med glädje och förväntan över Johannesbarnet och över den Johannes skulle bereda väg för, Guds Messias. Men trots den glädfyllda tonen i Sakarias lovsång, kommer Lukas snart att lyfta fram att det dessvärre även finns helt andra slags toner i världen.
”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk”, sjöng Sakarias. Men några kapitel senare i Lukasevangeliet gråter Jesus över Jerusalem, som ”inte förstod att tiden var inne för Guds besök” (Lukasevangeliet 19:44).
Sakarias sade att Herren ”skall styra våra fötter in på fredens väg”, men Jesus måste klaga över Jerusalem: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred, men nu är det fördolt för dig.” (Lukasevangeliet 19:42)
Och Jesus konstaterar även: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” (Lukasevangeliet 13:34)
Men evangelisten Lukas ger ändå Sakarias rätt i att det trots allt finns en väg till fred – för den som vill. Faktum är att ”väg” är en av Lukas favoritmetaforer! Lukas strukturerar rentav större delen av sitt evangelium utifrån vägmetaforen. Lukas har lagt upp sin berättelse på så sätt att lärjungarna att i större delen av Lukasevangeliet följer Jesus på en väg, där målet är Jerusalem (som betyder ”Fredens stad”).
Och vägen fortsätter i Lukasevangeliet även efter Jesu korsfästelse, död, begravning och uppståndelse, då den uppståndne Jesus kommer i kapp två vandrande lärjungar. De båda vandrarna säger efteråt till varandra:
Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?
(Lukasevangeliet 24:32)
Och i Apostlagärningarna använder Lukas ordet ”Vägen” som beteckning för kyrkans gemensamma tro (Apostlagärningarna 9:2).
Så vill Lukas visa att det, trots hinder och motstånd, finns en väg till fred.
Jaha, kul för Lukas, men vad har det med oss att göra?
Jag tänker lite så här: När Sakarias håller på som bäst och lovprisar Gud med sin lovsång (en lovsång som brukar kallas Benedictus och som många kristna har gjort till en del av sin dagliga morgonbön), vänder han sig plötsligt direkt till sin lille nyfödde son och säger:
Du mitt barn ska kallas den Högstes profet, ty ska gå före Herren och bereda väg för honom.
Lite så kanske vi kan få se på oss själva också: att vi på olika sätt kan får vara med och bidra till att vägar kan öppnas för människor till soluppgången, till ljuset, till friheten.
När vi ber vår morgonbön, eller hur vi nu brukar förbereda oss på morgonen inför en ny dag, kanske vi även kan få tillåta oss en bön eller en förhoppning om att vi på något sätt ska få vara med och bidra till att någon människa ska finna soluppgången. Att vi på något sätt ska få medverka till att någon den här dagen ska få hjälp att se att allt inte är mörker och dödsskugga, utan att ljuset bryter igenom. Eller för att citera inledningen av Johannesevangeliet: att ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Johannesevangeliet 1:5).
Ja, jo det kan ju låta lite förmätet och stort att tro om sig själv att man skulle vara ”den Högstes profet”. Men om det är detta det innebär att vara den Högstes profeter: att bidra till att människor får syn på soluppgången, ljuset, att bidra till att människor kan ana närvaron av den som besöker sitt folk för att ge det frihet, ja då kanske vi, trots allt och om än så i det lilla, faktiskt är den Högstes profeter.
Men måste man inte ha en väldigt, väldigt stor, stark tro och övertygad och själv aldrig tvivla på att det över huvud taget finns en soluppgång? ”Måste och måste…” Det vet jag inte alls om man måste. Lukas berättar längre fram i sitt evangelium att självaste Johannes döparen, denne den Högstes profet, i slutet av sin levnad tvivlade på det mesta. Johannes döparen tvivlade på sitt uppdrag, och undrade om det han hade predikat och verkat för hela sitt liv var fel.
Lukas berättar att när Johannes satt i fängelse, nåddes den tidigare så store och högröstade predikanten av ryktet om att människor som mötte Jesus utropade ”Gud har besökt sitt folk!” Det skulle ju kunna ha fått Johannes att tänka: ”Yes, jag hade rätt!” Men icke. Johannes skickar i stället bud till Jesus med frågan: ”Är du den som ska komma, eller skall vi vänta på någon annan?”
Blir Jesus arg då? Tycker han att Johannes är värdelös och har misslyckat med sitt uppdrag att hjälpa människor att se soluppgången? Nej, Jesus prisar honom och säger att han är en profet, ja mer än en profet, han är Herrens budbärare och vägberedare. Jesus drämmer rentav till med att säga om denna tvivlare att ”ingen av kvinna född är större än Johannes”. Men så lägger Jesus till (och det kanske kan vara en tröst och en uppmuntran till oss andra att våga): ”men den minste i Guds rike är större än han”. (Lukasevangeliet 7:18–28)
Så om vi än så bara skulle räknas till de allra ”minsta” i Guds rike, och om det vi skulle kunna bidra med av hopp och tro på soluppgången skulle vara aldrig så enkelt och litet, kan det ju för någon människa ändå vara något otroligt betydelsefullt och i vissa fall rentav livsavgörande. Så får vi tillsammans uppmuntra och hjälpa varandra att vilja gå fredens väg.