06 nov Minnen som skaver – en predikan på alla själars dag
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 6 november 2022
Alla själars dag: Vårt evighetshopp
Johannesevangeliet 6:37–40
Jesus sade: ”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”
”Den som kommer till mig skall jag inte visa bort.” Jesus hade just mättat en stor folkmassa på flera tusen personer, med bröd. Och när alla hade känt sig mätta och belåtna hade han börjat predika om ett annat slags bröd, livets bröd, som inte bara mättar magen utan ger mening, tydning och sammanhang åt hela ens liv.
Först hade Jesu predikan flutit på ganska bra, och han hade då bland annat sagt: ”Den som kommer till mig skall jag inte visa bort.” Folket hade ställt frågor och han hade svarat. De hade alla deltagit i ett samtal. Det var ett sådant där samtal som inte bara artigt och belevat rör sig på ytan, utan som berör ens innersta.
Ja, först hade det flutit på ganska bra. Men någonting händer…
Det uppstår missförstånd och motsättningar. Den tidigare så tillitsfulla atmosfären är som bortblåst. Och samtalet blir kärvt och konfliktfyllt.
Det är väl så här i efterhand svårt att säga när exakt respekten och tilliten började krackelera och om något hade kunnat ha gjorts annorlunda för att undvika brytningen. Men fler och fler i den stora folkskaran bryter upp från samtalet och går sårade och besvikna därifrån. Till och med många av de som alltid hade beundrat Jesus och sett upp honom lämnar honom. Till slut är bara de sista tolv entusiasterna kvar.
Och Jesus ser på de tolv, och jag tänker mig att det är med en vädjande och ganska osäker blick, och frågar dem: ”Inte vill väl ni också gå?”
I början av det här samtalet eller predikan hade Jesus frimodigt sagt till hela den stora tusenhövdade människoskaran som han just hade mättat: ”Den som kommer till mig skall jag inte visa bort.” Men nu är han inte säker på om ens de han uppfattade vara hans mest nära och kära ville ha med honom att göra, eller om också de skulle avvisa honom.
Nu blir det inte så illa, utan de säger till honom: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” Men jag tror att många av oss har upplevt något liknande i våra relationer med andra (och kanske också i relationer med människor som står eller har stått oss nära), hur något hänt på vägen som förändrat relationen: ett missförstånd, en motsättning, en tystnad eller något annat som gjort relationen en svårhanterlig och komplicerad.
Jag tänkte nu bli lite mer personlig än vad som vanligtvis anses helt lämpligt i en offentlig predikan. Men så här i allhelgonatid, när vi minns och tänker på våra nära och kära som lämnat jordelivet, tänker jag inte minst på min pappa som gick bort för ett antal år sedan.
Jag tyckte om min fina pappa, men vi förstod nog inte alltid oss på varandra. Jag kan i ärlighetens namn inte säga riktigt vad det berodde på, men det fanns områden där vi inte förstod oss riktigt på varandra. Det fanns områden där vi tänkte olika, agerade olika och fattade olika beslut.
Vi hade inget otalt med varandra, och vi fick ett fint avsked. Nej, det var inte det att vi hade något otalt med varandra. Visst, vi kunde bli både irriterade och besvikna och ledsna på varandra, men det fanns, vad jag vet eller minns, inte direkt någon underliggande konflikt. Det var nog helt enkelt mest bara det att vi inte riktigt förstod oss på varandra.
Men allt mer tiden har gått, och så här, många år efter pappas bortgång, har jag mer och mer upptäckt hur mycket av min pappas drag och personlighet jag själv har. Kanske kan man rentav säga att min relation till pappa har fortsatt att utvecklats och fördjupats, allteftersom jag upptäckt hur mycket av en hel del av de drag som pappa hade och som jag tidigare inte förstod mig på, är drag som finns faktiskt också i mig själv. Med åren har jag upptäckt och insett hur lika vi ändå var på så många sätt.
”Dags att upptäcka det först nu,” kan man tänka, ”nu när det är för sent.”
Nej, det är inte för sent!
Visst, det är sent, det tycker också jag, men det är inte för sent.
Det är inte för sent. Jag vill tro att det aldrig är för sent, om nu Jesus hade rätt när han en gång sade att för Gud är alla levande. Det står så i evangelierna, att Jesus sa: ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för Gud är alla levande.”
I Guds eviga blick och i Guds eviga famn är i så fall inte döden den obönhörliga och definitiva gräns som den ter sig för oss härifrån som betraktar den från vårt tidsbundna perspektiv. Jag vill tro att i Guds tanke, kärlek och vilja kan också våra mellanmänskliga relationer fortgå och utvecklas. Och i så fall är det ju aldrig för sent, eftersom allt finns i Guds eviga nu av kärlek.
Allhelgonatiden är en tid för minnen. Vi får i tacksamhet minnas nära och kära som har betytt mycket för oss och som vi saknar. Men den här tiden kan för en del av oss ju också vara smärtsam, med minnen som skaver. Så just nu vill jag vända mig till dig som upplever och grämer dig över det där som aldrig blev sagt eller utrett eller uppklarat med den närstående anhöriga eller vännen som hann dö utan att ni fick tillfälle att få ett bra avslut.
Jag vill just nu särskilt vända mig till dig som mist någon som, får vi tro, vilar i frid, men du har inte frid över hur det blev eller inte blev.
Till vem ska du gå med det som inte blev uppklarat eller som aldrig lades till rätta? Till vem när det nu inte finns någon längre att gå till eftersom den personen redan har gått ur tiden? Till vem ska du gå?
Jo till den som har det eviga livets ord och är vägvisaren till livet. Du får gå till den som döden inte kunde behålla i sitt grepp och som därför fritt och obehindrat rör sig över livets och dödens gräns och river ner skiljemuren. Till den som inte visar bort någon. Till Kristus, den Kristus som säger att för Gud är alla levande.
Det står på ett ställe i Nya testamentet att Gud har beslutat att sammanfatta allt i Kristus, allt i himlen och på jorden.
Allt! Det måste även ju betyda våra mellanmänskliga relationer: sammanfattade och omslutna och vidareutvecklade av den gudomliga kärleken i den aldrig avvisande Kristus Jesus.