24 maj Mellanrummet – en predikan om livets tysta tider
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 21 maj 2023
Söndagen före pingst: ”Hjälparen kommer”
Johannesevangeliet 16:12–15
Jesus sade till lärjungarna: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.
Apostlagärningarna 1:12–14
När Jesus hade farit upp till himlen återvände lärjungarna till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.
Evangelisten Lukas berättar i sina båda böcker, Lukasevangeliet och Apostlagärningarna, att Jesus efter sin uppståndelse från de döda hade umgåtts med sina lärjungar, delat måltidsgemenskap med dem och undervisat dem. Men efter en tid hade han tagit med lärjungarna till Olivberget strax utanför Jerusalem. Där hade han sagt till dem att när han hade försvunnit från deras åsyn skulle de återvända till staden och invänta kraften från höjden: den heliga Anden.
I Johannesevangliet kallar Jesus den utlovade Anden för Hjälparen, eller, i den grekiska originaltexten: parakleten.
Under antiken hade en person som stod anklagad rätt att kalla in (grekiska: parakaleo) en nära släkting eller mycket god vän att vittna för domstolen om ens alla förtjänster. Syftet var förstås att parakleten skulle få domstolen att frikänna den anklagade. Det är alltså en sådan hjälpare Jesus i Johannesevangeliet lovar sina lärjungar: Den heliga Anden är som en nära släkting eller mycket god vän som alltid är beredd att ta oss i försvar mot alla anklagande röster.
Den stora skillnaden mellan den heliga Anden och övriga parakleter är möjligen den att Anden har en enastående förmåga att byta samtalsämne. Anden är nämligen mest bara intresserad av att prata om Jesus och vår tillhörighet med honom. När det börjar hetta till rejält om öronen och anklagelserna haglar som värst mot oss vittnar den heliga Anden om Jesu vishet, godhet, seger, beskydd och vår förening med honom, så att både vi som står anklagade och våra anklagare blir alldeles bortkollrade, domstolsförhandlingarna kommer av sig, vi får resa oss upp, gå därifrån och fortsätta med våra liv i stället för att bara snällt sitta kvar på de anklagades bänk.
Nåväl, vi har just läst här ur Apostlagärningarna om hur lärjungarna efter Kristi himmelsfärd var samlade till ett nio dagar långt bönemöte i väntan och förväntan på det som Jesus hade lovat dem: den heliga Anden. Men jag tänkte att jag även skulle läsa några rader ur bibelns avslutande bok: Uppenbarelseboken.
Uppenbarelseboken beskriver ett slags dröm eller vision av Johannes, som gissningsvis var pastor eller kyrkoledare för ett antal församlingar i Mindre Asien i slutet av det första århundrandet. Och det är ju så med drömmar att där upphör logik och konsekventa sammanhang att gälla. Det har vi nog alla märkt någon gång när vi vaknat på morgonen och drömmen vi drömt fortfarande känns verklig. När man ännu är yrvaken, känns det man drömt helt möjligt och sammanhängande, men ju mer man funderar på vad man drömt, och ju mer man vaknar till, inser man att det är ganska absurt och att det bara var just en dröm.
Men även om drömmar kan vara absurda och inte alltid följer logikens lagar, fyller de ändå en viktig funktion. I drömmen bearbetas och sorteras våra upplevelser, erfarenheter och angelägenheter vi har varit med om.
Och ungefär så kanske vi också kan förstå Uppenbarelseboken: i denna dröm eller extatiska transtillstånd bearbetar och sorterar Johannes upplevelserna av den kritiska period och de svåra förhållanden som han och de andra kristna i Mindre Asien fick utstå under den svåra, vedervärdiga och blodiga förföljelse som rasade mot kyrkan under kejsar Domitianus regering på 90-talet e.Kr.
Berättelsen/drömmen i Uppenbarelseboken kretsar i långa stycken kring en bokrulle som är helt fulltecknad med skrift. Bokrullen symboliserar allt som har varit, är och ska komma – alltså hela världsförloppet.
Problemet är dock att bokrullen är ordentligt förseglad med inte mindre än sju sigill. Och ingen i hela världen har tillräckligt stor makt eller värdighet för att bryta sigillen och läsa boken. Det vill säga: ingen i hela världen verkar ha kontroll över tillvaron. Inte ens kejsaren har den yttersta kontrollen över världsförloppet, trots att han ansågs vara en gud och kallades för kungars kung och herrars herre.
Men så träder en gestalt fram som kallas Lammet (Spoiler alert: det är i själva verket Jesus). Och Lammet är värdigt att bryta sigillen, öppna boken och läsa den.
Och så berättas det i Uppenbarelseboken hur Lammet bryter vart och ett av sigillen och vilka omvälvande förändringar i världsförloppet detta uppenbararar. Så bryter Lammet det sjunde och sista inseglet:
Uppenbarelseboken 8:1–4
När Lammet bröt det sjunde sigillet, blev det tyst i himlen i kanske en halv timme. Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud, och åt dem gavs sju basuner. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret inför tronen. Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med” de heligas böner.
”Det blev tyst i himlen i kanske en halv timme…” Har vi inte alla, åtminstone någon gång i våra liv, upplevt en sådan halvtimme, befunnit oss i ett sådant mellanrum, erfarit en sådan övergångstid? Inseglet har redan brutits, men konsekvenserna har ännu inte trätt i kraft. Vi har lämnat något, eller vi har fattat ett avgörande beslut, eller vi har brutit upp från någon eller något, och är oåterkalleligt på väg in i något nytt som ännu inte har kommit till stånd.
Det är som när man sitter i en teatersalong. Ljuset har precis släckts i salongen och det är det där ögonblicket, kanske bara någon sekund, innan ridån går upp. Det råder egentligen ingen tvekan om huruvida ridån ska gå upp och skådespelet dra i gång eller inte. Ljuset i salongen har ju redan släckts. Men det är den där sekunden då egentligen inget händer. ”Mellanrummet.”
Ingenting händer, men hela salongen är liksom laddad med lägesenergi som bara väntar på att frigöras.
I samband med när jag kom ut som gay offentligt (då var jag redan en bit över fyrtio år) fanns ett sådant mellanrum. Jag hade skrivit ett inlägg på Facebook där jag berättade att jag nu steg ut ur garderoben. Jag tänkte att det var ganska praktiskt: formulera ett inlägg och sedan bara trycka på Enter och snart skulle vänner, släktingar, kolleger och församlingsmedlemmar veta.
Så jag skrev mitt inlägg och tryckte på Enter. Sedan loggade jag ut och stängde av datorn så snabbt jag kunde. Och jag vågade inte öppna den igen på ett par timmar.
De timmarna var väl ett sådant mellanrum, en ”tyst halvtimme”, sekunden i den nedsläckta teatersalongens precis innan ridån går upp, laddat med lägesenergi som bara väntade på att frigöras. Just då, i mellanrummet, fanns det ingenting jag kunde göra. Mer än att vara. Och vänta. Sigillet var brutet och det blev tyst i kanske en halv timme…
I dagens bibelberättelse från Apostlagärningarna läste vi om ytterligare ett sådant mellanrum. Jesu lärjungar hade tagit emot Jesu löfte om att de om bara några dagar skulle bli rustade med kraft från höjden så att de kunde vittna om honom till jordens yttersta gräns. Sedan hade de sett hur han togs upp i höjden, och nu kunde de inte göra något annat än bara vänta. Jo, som de fromma judar de var fyllde de mellanrummet med bön. Kanske bad de speciellt om den heliga Anden, eller så reciterade de helt enkelt bara psaltarpsalmerna eller andra traditionella böner ur Israels andliga skattkammare. Men oavsett: löftet från Jesus om kraft från höjden var dem redan givet och det var bara en tidsfråga innan det löftet skulle träda i kraft i faktisk verklighet.
Låt mig få återvända till min komma ut-berättelse. Faktum är att även det där tillfället, när jag gjorde slag i saken och postade mitt inlägg på Facebook, hade föregåtts av ett tyst mellanrum. Och i det mellanrummet ägnade jag mig faktiskt åt en aktivitet, även om jag kanske inte ens var helt medveten om att det var det jag gjorde: Jag scannade av min bekantskapskrets. Jag sökte, undersökte och försökte försäkra mig om att det fanns människor i min närhet som jag förstod inte skulle överge mig, vända mig ryggen eller lämna mig åt mitt öde när jag väl kom ut. Jag försökte, så gott jag kunde, försäkra mig om att det fanns människor som skulle finnas kvar hos mig med vänskap och uppbackning. Alla har tyvärr inte ens någon sådan person i sin närhet men tar steget ut ur garderoben i alla fall. Men jag hade det och det är jag tacksam för.
Och det är något av det som händer också i lärjungarnas ”mellanrum” i Apostlagärningarna, även om de kanske inte ens var medvetna om det. För Lukas berättar att när apostlarna och de andra i lärjungakretsen samlades i det där ”rummet på övervåningen” hade de börjat umgås med en grupp människor som de väl tidigare inte hade tänkt att de hade så mycket gemensamt med: nämligen med medlemmar i Jesu biologiska familj: ”Mara, Jesu mor, och hans bröder.”
Av vad Lukas har berättat tidigare har man snarare kunnat ana att det hade funnits en en spänning eller åtminstone försiktig osäkerhet mellan Jesuskretsen och Jesu biologiska familj. Men nu, här, i mellanrummet, hittar man varandra; upprättar ett slags osannolik allians med varandra; förstår att man har några att hålla ihop med (och kanske de rentav blev överraskade att det var just dessa, av alla människor, som var att lita på), så vad som än händer efter mellanrummet, och vilka reaktioner man än kommer möta från andra när man väl har kommit ut, har man åtminstone varandra att ta rygg på.
Men själva vitsen med mellanrummet är att det är just ett mellanrum, en passage som leder från en punkt till en annan. Mellanrummet är en korridor att gå igenom och inte en bosättningsplats. Förblir vi för länge i mellanrummet förtvinar vi.
I mellanrummet mellan Kristi himmelsfärd och pingst gjordes Jesu lärjungar redo att kliva ut genom den av Anden uppslagna dörren. Och som de klev ut! Men det får vi ännu vackert vänta på till nästa söndag att få höra om.