05 apr ”Älska inte med tomma ord” – en passionspredikan
Predikan av Elisabet Ravelojaona i Norrmalmskyrkan den 24 mars 2013
Palmsöndagen: Vägen till korset
Första Johannesbrevet 3:16-24
Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.
Jesus på väg mot påskens dramatik
Det är fest! Folket jublar, sjunger, lägger ut palmkvistar och kläder på marken. Mitt i allt uppståndelse finns Jesus. Han verkar helt lugn. Men jag tänker att skenet bedrar. Han rider där med vetskap om att den vecka som ligger framför honom är den svåraste veckan i hans liv. Han har försökt förbereda sina vänner och lärjungar på det som ska komma, men inser att de inte kan förstå vidden av det som väntar. De förstår inte konsekvenserna av de val Jesus gör. Och de vet heller inte vad det kommer att innebära för dem själva. Jesus sitter där på åsnan, till synes lugn, men jag tänker att inom honom rasar det stormar av känslor. En blandning av intensiv kärlek, rädsla, vånda och glädje. När han blir ombedd att säga till sina lärjungar att de ska sluta ropa och skrika, så svarar han från djupet av sitt inre: ”Om de tiger kommer stenarna att ropa.” Svaret speglar hans sinnesstämning. Han vet att nu har allt satts i rullning. Det finns snart ingen återvändo. Men ännu finns lite tid till reflektion, lite tid för att låta känslorna spela, lite tid för att hålla de svåra tankarna borta. Han vet också att det som sker nu handlar om kärlek.
Påskens budskap är det mest centrala i den kristna tron. Ändå är det så svårt att ta till sig. Teologer har skrivit hyllmetrar av litteratur i ämnet. Vad händer egentligen där på korset? Vart är Jesus på väg, denna Palmsöndag och varför måste han göra sin resa? Här i Norrmalmskyrkan inbjuds vi att följa med en bit på vägen. En resa som börjar här och nu, mitt i festen, bland jubelropen och sångerna. En resa som tar oss in i påskens dramatik som i så mycket handlar om passion. De två veckorna innan påsk har därför också kommit att kallas för passionstiden.
Passion är ett ord som beskriver en häftig förälskelse, en lidelse som drabbar så att livet ställs på ända. Passionen innehåller ytterligheter av både njutning och lidande och antyder vad som drev Jesus. En passionerad kärlek! Att älska gör oss sårbara. Vi kan bli mottagna eller avvisade. Få uppleva närhet och avstånd. Kärleken kan missbrukas – men när den vårdas vara så oerhört vacker, storslagen och mäktig. Kärlek berör.
Passionerad kärlek – på riktigt?!
Den kristna tron beskriver kärleken som mycket djupare än det vi kallar för förälskelse. Kärleken är ett aktivt val, ett sätt att leva. I Johannes första brev läser vi: Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.
Orden träffar mig djupt och inom mig ekar den debatt som pågår kring tiggarna i vår stad, gränspolisens agerande i tunnelbanan den senaste månaden och konsekvenserna av den utsatthet som vissa drabbas av på nätet. Att älska med handling och sanning innebär att inte blunda för den sammansatta verkligheten omkring oss. Livet är varken enkelt eller rättvist. Vi människor har både mörka och ljusa stråk inom oss. Vi kan säga en sak och göra en annan. Ändå uppmanas vi att älska både vår nästa och oss själva. Vi uppmanas att ta in hela människan, både det goda och det mörka.
Därför blir också det kristna evangeliet så starkt och faktiskt frånstötande, som Paulus uttrycker det ibland. Det är inget framgångsevangelium. Det är ingen mirakelkur. Tvärtom utmanar Jesus oss att se vår omvärld som den är, utan att fly. Och inte nog med det – han utmanar oss att våga älska fullt ut, att ge våra liv för kärlekens skull. Men allt börjar i att han först älskar oss. En detalj som gör skillnad. Att älska utan att först ha fått uppleva kärlek är svårt. Kärlek är knappast något vi kan läsa oss till kunskap om, den måste erfaras: känslan av att vara totalt accepterad och älskad precis som den jag är med både vackra och mindre vackra sidor.
Bli sedd – och älskad
Jag minns första gången jag skickades att handla själv, hur stolt jag gick iväg med portmonnän i hårt tryckt i handen. Men vägen hem kändes mycket längre än till affären. Påsen jag bar var tung. Flera gånger fick jag stanna och sätta ner den. Utan att veta hur det gått till så upptäckte jag att mjölkpaketet jag köpt börjat läcka. En svart känsla kom över mig. Jag kunde inte leva upp till förtroendet jag fått, utan skulle bokstavligen komma hem tomhänt. Mina steg blev ännu tyngre. Jag som känt mig så stor när jag gick hemifrån, var nu riktigt liten. Men när jag kom hem fanns där någon som uttryckte stolthet över vad jag gjort – trots att mjölkpaketet nu var i det närmaste tomt. En varm kram. Ett uttryck för kärlek.
Det är inte alla förunnat att få bära med sig sådana upplevelser hemifrån. Men kanske finns där andra människor som har sett och bekräftat? Som med sitt agerande har visat kärlek?
Och om ingen annan har sett, så har Gud gjort det. Men det räcker inte med att någon ser på avstånd. Det räcker inte att någon förstår. Vi behöver också få känna, se och höra det! Därför valde Gud att bli människa. Jesus blir människa för att själv veta vad det innebär. Han blir människa för att kunna tala vårt språk. Genom hela sitt aktiva liv tillsammans med sina lärjungar söker han ständigt upp människor som finns i marginalerna. Söker upp dem för att röra vid kroppar som bokstavligen stinker, människor som ingen annan vill ta i med tång för att de betraktas som svikare och profitörer. Jesus rör vid dem, talar med dem och lyssnar till deras behov. Jesus visar sin kärlek på ett starkare sätt än vad ord kan göra, han älskar genom handling och sanning. Han gjorde det då och han gör det i dag. Jesus söker din gemenskap för att han älskar dig, villkorslöst.
Dopet är ett oerhört starkt uttryck för detta. Vid varje människas dop uttalas samma ord som vid Jesus dop: Du är min älskade son/dotter, du är min utvalde. Samma budskap riktas till oss varje dag, varje stund: Du är min älskade.
Min tur att älska, utan att döma
Det är med avstamp i en sådan erfarenhet som vi uppmanas att i vår tur älska varandra. Detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Därför skriver också Johannes: låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.
Men han skriver också något mer. Ord som riktas till sådana som jag, som gått iväg stolt för att utföra ett uppdrag, men tvingas komma tillbaka utan att ha lyckats med det jag tänkt. Sådana som jag, som känner att vi inte alltid räcker till som vi skulle vilja. Till oss, och säkert också till sig själv, skriver Johannes: om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Gud ser och förstår. Gud älskar oss bortanför allt som heter prestation och profession, långt bortom yta och åtrå. Och i mötet med Gud får vi också lära oss att älska oss själva, att acceptera vilka vi är och hur vår historia ser ut. Genom att lära känna oss själva tror jag att vi blir mer ödmjuka, också mot andra. Johannes uttrycker det på sitt sätt genom att säga: Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. När vi slutar att döma, både oss själva och andra, blir vi också fria att ta emot Gud på ett annat sätt. Fria att älska andra. Ofta skymmer våra egna tankar kring hur vi ska leva rätt, det som är verkligt viktigt. Vi blir så upptagna av vad andra tänker och tycker, att vi inte hör när Gud försöker tala till oss: Du är min älskade son/dotter. Du är min utvalde.
Kärlek som glödande passion – och vardag
De stora frågorna kring flyktingpolitik och människors utsatthet kan kännas övermäktiga. Jag tror att vi behöver börja i det lilla och utföra kärlekshandlingar i vardagen. Det handlar om hur vi talar till och ser på varandra, om våra attityder. Att lyfta det som är bra och våga säga ifrån till det som är dåligt, på ett konstruktivt sätt. Att inte tala illa om varandra, utan lyfta och stötta. Så enkelt och ändå så svårt ibland. Väljer vi kärleken som livsstil kommer vi också märka hur det ger ringar på vattnet. Människor i vår omgivning påverkas och jag är övertygad om att det också ger effekter i de stora skeendena, också i världspolitiken. Men jag inser att kärleken kan kosta på. När Jesus uppmanar sina lärjungar, dig och mig, att älska varandra så handlar det om att både få ta emot och att ge. Om glödande passion och vardagligt tålamod. Att följa kärlekens väg kan ibland innebära lidande, med också en stor glädje, för kärlek smittar.
Ett uttryck för det är den sång vi nu ska få höra Vox Nova sjunga. Sången är skriven av en man, tvåbarnspappa i min egen ålder, under förra året, då han brottades med en svår sjukdom. Texten andas en kärlek till livet och en förtröstan på Gud vad som än händer. För någon månad sedan avled Oskar Garnestål och hans sång får leva kvar som en hälsning till oss alla, om att kärlek gör skillnad och att vi får bäras av ordet vi hört, löftet vi fått om Guds rike inom oss.
Jesus sa: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Där två eller tre är samlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem.
Inom mig
Jag känner hjärtat slå inom mig. Tänk att jag finns till mitt i livet som pulserar!
Liv av liv, på kraft av kraft, jag bär på ljus inom. Jag bärs av ordet som jag hört, jag bärs av löftet som jag fått om Guds rike inom mig.
Jag törstar efter kraft, efter tro som förflyttar berg, efter ljuset i mörkret. Liv av liv…
Jag sluter ögonen, fylls av ljus. Här får själen ro. Mitt i ljuset vilar nuet. Liv av liv…
Jag möter evighet djupt inom, bortom tid och rum. Djupt inom mej hör jag rösten: Liv av liv…
Text och musik: Oskar Garnestål