15 jul Annorlunda – bibelreflektioner om helighet
Bibelreflektioner av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 juli 2012
Sjätte söndagen efter trefaldighet: Efterföljelse
Tredje Moseboken 19:1–2, 13–18
Herren talade till Mose:
Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.
Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren.
Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.
De här verserna från Tredje Moseboken är hämtade från ett ganska långt avsnitt som brukar kallas helighetslagen. I den bibliska berättelsen ingår helighetslagen i de instruktioner som Mose och israeliterna fick ta emot av Gud på Sinai berg.
Genom Mose hade Gud fört folket ut ur fångenskapen och slaveriet i Egypten och lett dem till Sinai berg. Där hade Gud ingått en pakt med dem, han hade slutit ett förbund med dem så att han skulle vara deras Gud och de skulle vara hans folk. Som tecken på detta förbund hade Gud gett dem sina instruktioner – och däribland helighetslagen.
Helighetslagen är en ganska brokig samling lagar och regler som här och där avbryts med orden ”Jag är Herren” eller ”Jag är Herren som helgar er.” Och dessutom säger Gud till folket: ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.”
Det där ordet ”helig” betyder ungefär något som är avskilt från resten. Att Gud är helig betyder att Gud är den helt annorlunda; Gud är upphöjd över världen och fri från dess ofullkomlighet. Men så säger Gud till sitt folk Israel: ”Ni ska vara heliga, ty jag är helig.” Guds egenskaper skulle avspeglas i Guds representanter på jorden; dem som han just hade befriat och fört ut ur fångenskapen och slaveri.
Och så följer en lång lista på hur folket skulle ge uttryck för denna helighet. För detta annorlundaskap. Hur Guds folk skulle återspegla Gud. Många regler blir det – en del kan även en nutidsmänniska förstå; andra är ganska konstiga, och så finns det en hel del som man kanske kan förstå, men undra vad just den regeln skulle vara bra för. Kanske var en hel del av dessa regler mer självklara och naturliga för en israelit på Gamla testamentets tid; på den tiden och i det sammanhanget.
Kanske skulle vi kunna vifta bort hela helighetslagen som något som hörde den tiden till, om det inte vore för att inledningsorden citeras även i Nya testamentet, som vi ska höra om en liten stund – och då inte bara till israeliterna utan till alla som vill ha med Gud att göra: ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig.” Så står det även i Nya testamentet.
Men hur då? Slår vi upp helighetslagen i Tredje Moseboken kan man ju verkligen undra. Att inte bära kläder sydda med olika material; att inte så två olika sädesslag på åkern; att inte tatuera sig; att inte äta viss sorts mat… Är detta helighet? Är jag en dålig representant i världen för Gud om jag äter blodpuddning? Eller om jag inte vore klädd på ett visst sätt?
Jesus lyfte en gång upp ett bud ur helighetslagen, och sa att det var det viktigaste budet, ja rentav det tillsammans med budet att älska Gud överallt rentav var det viktigaste av allt som överhuvudtaget stod skrivet i Bibeln. Och det var då inte det där med tatueringar, eller sädesslag eller kläder – nej, utan detta: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”
*******
Första Petrusbrevet 1:13–16
Var beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.
Vi har läst ett avsnitt ur Första Petrusbrevet. Det är ett brev som är fullspäckat med anspelningar på Gamla testamentets texter – inte minst på berättelsen om Guds befrielse av israeliterna ur fångenskapen i Egypten. Den berättelsen bildar liksom en fond till hela brevet, eller ligger som en grundton genom hela brevet. Och det är som om författaren – som vi för enkelhetens skull kan kalla Petrus, för så kallar han sig själv i detta brev… Det är som om Petrus säger till dem han skriver till att denna urgamla berättelse om befrielse nu liksom går igen i deras egna liv, eller att de liksom själva är en del av denna berättelse.
Det speciella är att brevets mottagare inte är israeliter. De har liksom inte ärvt den här berättelsen om befrielsen från slaveriet. Den var egentligen inte deras – den ingick inte i deras kultur. De hade alltså kunnat välja helt andra berättelser att tolka sitt liv med, men så var det ju det här med att de hade mötts av budskapet om Jesus Kristus och kommit till tro på honom. De hade valt att följa Kristus, och därmed blev hans berättelse och hans arv även deras berättelse och deras arv – berättelsen om den Gud som befriar.
I texten vi har läst fanns det ju rentav ett direkt bibelcitat från berättelsen om uttåget och vandringen till Kanaans land – det ord ur Tredje Moseboken som vi läste tidigare i gudstjänsten: ”Ni ska vara heliga, ty jag är helig.” Men redan i den här textens första mening finns det en anspelning på uttåget ur Egypten, även om det inte syns så tydligt i den svenska översättningen.
”Var beredda att bryta upp.” Egentligen står det: ”Omgjorda ert sinnes länder.” Det är ju ett jättekonstigt uttryck! Inte undra på att de svenska översättarna formulerat om det till något mer begripligt. Men i Gamla testamentet var detta att omgjorda sina länder ett uttryck för beredskap som finns redan i berättelsen om uttåget från slaveriet i Egypten.
Det var så hebreerna skulle äta påskmåltiden den där sista natten i Egypten för att vara beredda den natt då Gud skulle befria dem. Så står det i Andra Moseboken:
”Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa [eller ordagrant: ni skall vara omgjordade kring era länder”], skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk.”
Man skulle alltså ha kläderna uppfästa (eller ordagrant: man skulle vara omgjordade kring sina länder), dvs. man skulle ha fäst upp sin långa klädedräkt med ett bälte så att man snabbt skulle kunna ge sig av i natten när befrielsens stund plötsligt äntligen var inne, utan risk att snava, och så kunna följa Gud som skulle gå framför dem och leda dem till befrielsen som en eldpelare i natten och under dagen som en molnpelare.
På samma sätt skriver nu Petrus till sina läsare att de ska omgjorda sina sinnes länder. Författaren utvecklar alltså bilden från berättelsen om uttåget och säger att de inte i första hand ska binda upp sin fotsida dräkt, utan att de ska binda fast sitt sinne, sitt hjärta, sina tankar; för det finns ju annat än långa kläder man kan snava på i nattens mörker.
Han skriver om begären. Och återigen befinner vi oss i berättelsen om uttåget, då Gud gav Israel de tio budorden där det bland annat heter:
Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
(Andra Moseboken 20:17)
Vad som är begär kan förstås skifta från tid till tid, och vi kan och bör reagera på att människor i de tio budorden omtalas som en mans ägodelar – men även om vi inte delar den uppfattningen så kanske vi ändå kan lyssna och ta till oss budordena andemening: ”Du skall inte ha begär till något som tillhör din nästa.”
Och Petrus uppmanar sina läsare att ”leva ett alltigenom heligt liv”, eller som det står ordagrant i grundtexten: ”bli också ni heliga i all er umgängelse”; dvs. det handlar inte om att de ska dra sig undan från andra människor och vara heliga i något låst rum någonstans. Det är inte i första hand i någon kyrka, eller i något kloster, eller på någon lägergård eller konferens de ska vara heliga; utan mitt i vardagen, bland människor som inte delar deras tro; på torget, i hemmen, på arbetet… Det är där de ska var heliga, liksom Gud som kallat dem är helig. Det är där de ska efterlikna Gud.
*******
Matteusevangeliet 5:20–26
Jesus sade: ”Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.
Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.”
Vad skarp Jesus är när han i sin bergspredikan utlägger budorden för dem som vill vara hans efterföljare. ”Den som förbannar sin broder undgår inte helvetets eld.” Och i grundtexten står det egentligen: ”Den som kallar sin broder för mårós...”
Det där grekiska ordet mårós brukar översättas med ”dåre”. Kan det verkligen vara så farligt att kalla någon för dåre?
Ordet mårós används på andra ställen i Matteusevangeliet om människor som står utanför himmelriket. Att alltså kalla en medmänniska för ”dåre” är i Matteusevangeliets språkbruk att säga att det som jag har fått som gåva, nämligen himmelriket, det vill jag förneka andra. Jag vill gärna själv få tillhöra himmelriket, men jag vill samtidigt förvägra andra att göra detsamma. Och då blir det ju ganska allvarligt.
Förbudet mot att dräpa motiveras i Bibeln av att varje människa är skapad till Guds avbild (Första Moseboken 9:6). Att dräpa är alltså i grunden en hädelse mot den Gud man ändå säger sig tro på och följa. Och här säger Jesus att det inte är tillräckligt att endast undvika att begå själva mordhandlingen, utan att man behöver gå till rätta med de företeelser som dråp är den yttersta konsekvensen av, nämligen vreden och oförsonligheten. Det var ju något liknande som Petrus skrev: att omgärda sitt sinnes länder; att binda fast sitt sinne, sitt hjärta, sina tankar så att man inte snavar.
Om det då är sant att varje människa är skapad till Guds avbild, hur kan jag då inte vilja försonas med henne? Nu tror jag inte att Kristus bara har kallat mig till gemenskap med sig? Men om jag inte tror att Kristus bara kallar mig till gemenskap med sig – utan varje människa – hur kan jag då säga till dem att de inte är ämnade för himmelriket?
Det är detta som gör saken så angelägen i den här texten. Det är därför som Jesus uppmanar sina åhörare att till varje pris söka försoning med andra utan att ägna allt för mycket tid eller kraft åt att reda ut vems felet till konflikten var från början. Av den enkla anledningen att denna andra människa, även om det är min fiende, ändå liksom jag själv är en Guds avbild, älskad av Gud och kallad att säga ”ja” till erbjudandet om gemenskap med Gud och Guds heliga folk och välkomnas in i himmelriket.
Det är grundhållningen. Sedan kan man fundera på om detta förhållningssätt är vare sig rimligt eller rättfärdigt när det har begåtts en djup och ytterst grym kränkning. Den misshandlade hustrun, ska hon verkligen söka försoning till vilket pris som helst? Nej, för resultatet av ett sådant sökande skulle ändå inte bli försoning, utan medberoende. Men troligtvis är vi alla med om kanske hundratals andra tillfällen i livet där vi har ett val; där vi kan välja att vandra försoningens och kärlekens väg och älska medmänniskan som sig själv – om vi vill. Och min fråga till mig själv är: ”Vill jag vandra den?”