Är Gud en krokodil? – en predikan om gudsbilder

Är Gud en krokodil? – en predikan om gudsbilder

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 13 juli 2014
Fjärde söndagen efter trefaldighet: Att inte döma

 

Hesekiel 18:30–32
Jag skall döma er, is­ra­e­li­ter, var och en ef­ter hans gärning­ar, säger Her­ren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de in­te får er på fall. Slu­ta upp med al­la era brott mot mig. Ska­pa er ett nytt hjärta och en ny an­de. In­te vill ni väl dö, is­ra­e­li­ter? Jag öns­kar ing­ens död, säger Her­ren Gud. Vänd om, så får ni le­va.

 

Psaltaren 62:2–9
Ba­ra hos Gud fin­ner jag ro, från ho­nom kom­mer min rädd­ning. Han är klip­pan som räddar mig, min borg där jag står trygg. Hur länge skall ni ansätta mig, samfällt stor­ma an som mot en lu­tan­de vägg, en fallfärdig mur? De har enats om att störta ner mig. De äls­kar svek, med mun­nen välsig­nar de, men i sitt hjärta förban­nar de. Ba­ra hos Gud fin­ner jag ro, från ho­nom kom­mer mitt hopp. Han är klip­pan som räddar mig, min borg där jag står trygg. Från Gud kom­mer min hjälp och min ära, Gud är min till­flykt, min star­ka klip­pa. Sätt all­tid din lit till ho­nom, du folk, öpp­na ditt hjärta inför ho­nom. Gud är vår till­flykt.

 

Galaterbrevet 6:1–7
Om någon skul­le er­tap­pas med en över­trädel­se skall ni som är and­li­ga människor vi­sa ho­nom till rätta, men gör det med ödmjuk­het, och se till att du in­te själv blir fres­tad. Bär varand­ras bördor, så upp­fyl­ler ni Kristi lag. Den som me­nar sig va­ra något, fast han ingen­ting är, be­drar sig själv. Var och en skall pröva si­na hand­ling­ar och söka skäl till stolt­het en­bart hos sig själv och in­te hos and­ra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i or­det skall ha sam­ma del som sin vägle­da­re i allt som är gott. Låt in­te be­dra er, Gud lu­rar man in­te: vad man sår får man också skörda.

 

Lukasevangeliet 6:36–42
Jesus sade: ”Var barmhärti­ga, så som er fa­der är barmhärtig. Döm in­te, så skall ni in­te bli dömda. Förkla­ra ing­en skyl­dig, så skall ni in­te dömas skyl­di­ga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, pac­kat, ska­kat och rågat skall ni få i er man­tel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Han gav dem också en lik­nel­se: ”Kan väl en blind le­da en blind? Ram­lar in­te båda i gro­pen? Lärjung­en är in­te förmer än sin lära­re, men när han är fullärd blir han som sin lära­re. Varför ser du fli­san i din bro­ders öga när du in­te märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din bro­der: Låt mig ta bort fli­san ur ditt öga, när du in­te ser bjälken i ditt eget? Hyck­la­re, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort fli­san ur din bro­ders.

 

”Att inte döma” är temat för den här gudstjänsten. Då kan det ju kännas lite märkligt att en av gudstjänstens bibeltexter börjar med att Gud säger till israeliterna: ”Jag skall döma er”. Borde inte Gud föregå med gott exempel?

Bibeltexten, som är hämtat från profeten Hesekiels, bok har – precis som alla andra texter – en bakgrund och ett sammanhang. Och det direkta sammanhanget är det som står i versen precis före den här texten. I den versen möter vi en förtvivlad eller rentav frustrerad Gud som suckar över sitt folk och undrar vad det är de egentligen inte har fattat. Det här är det som Gud suckar över i den versen: ”’Det Herren gör är inte rätt’, säger man i Israel. Men är det jag som handlar orätt, israeliter? Är det inte ni?”

Och så fortsätter Gud sin suckan med orden som inleder dagens föreslagna gammaltestamentliga läsning: ”Alltså skall jag döma er.” 

När de här orden yttras befinner sig israeliterna i exil. Det är den babyloniska fångenskapen långt bort från hemlandet. Och där i fångenskapen försöker folket i sin exil skapa en förklaring för hur det kunde bli så här, en förklaring till den här situationen med fångenskap och exil. Det kunde ju knappast vara deras eget fel att de hade hamnat i den här soppan. Så uppstod ett ordspråk bland israeliterna:

”När fäderna äter surkart får barnen ont i tänderna.”

Med andra ord: Felet var inte deras, nej det var tidigare generationers synder och brott som hade gjort att Gud hade straffat dem. Det var alltså egentligen några andras fel att det hade blivit som det hade blivit. Det var tidigare generationers synder som hade skapat den här situationen. Själva var däremot de så fina och snälla och skötsamma så. Eller njae det kanske de inte var… När ingen annan hörde på kunde nog var och en erkänna lite för sig själv att de inte spelade ett helt rent spel i livet, men en måste ju för Guds skull skilja på den nakna sanningen om sig själv och den offentliga, representativa och anständiga beskrivningen av sig själv.

Och förresten kunde det ju kvitta om en spelade ett helt rent spel, när en nu ändå redan var dömd av Gud för tidigare generationers felsteg.

Så vad var det då för bild de hade skapat av Gud? Kanske var den inte helt olik den som finns i den här lilla berättelsen av Willy Kyrklund:

En afton i maj blev jag ganska oförmodat inbjuden på te hos Gud. Jag kände mig självfallet mycket hedrad och infann mig punktligt. Gud hade vid tillfället iklätt sig skepnaden av en krokodil. Jag dristade mig att fråga varför och Gud svarade: ”Eftersom det bäst motsvarar din uppfattning om mig.”

”Jag önskar ingens död”, sa Gud till sitt folk.

”Gud är en krokodil”, sa folket.

”Gud är en krokodil, och det är omöjligt att räkna ut på förhand när eller kring vem Guds krokodilkäftar slår igen. Nästa offer för Guds oberäkneliga krokodilkäft kan ju vara jag. Så här gäller det att överlista Gud eller ödet eller vad en nu kallar det, och se till att någon annan hamnar i gapet. Nu ska vi se vem vi kan peka ut som syndabock. Ja men ser man på! Den där, fy vilken vidrig människa! Må krokodilen ta den personen – det vore inte mer än rätt… Den personen får bli nästa offer, den personens felsteg drar vi fram i ljuset, så kan vi själva gömma oss för Gud här i vårt dunkel.”

Men tänk om Gud nu inte är en krokodil! Tänk om det istället faktiskt är just så som Jesus säger: att Gud är barmhärtig; att Gud möter oss med barmhärtighet och generositet.

Och tänk om det är av barmhärtighet Guds ord inte håller tyst utan låter ljuset faller på den där bjälken i ögat som Jesus talar om i sin komiska och absurda liknelse. Inte för att Gud är en krokodil, utan för att Gud i sin barmhärtighet inser att det måste göra fruktansvärt ont i både kroppen och själen att gå omkring med en bjälke i ögat, och att det vore obarmhärtigt att inte ge mig chansen att få den avlägsnad.

Så ska vi då strunta i alla andras brott och fel, våld och förtryck? Ska vi strunta i de där flisorna som de andra har i sina ögon? Ska vi bara strunta i andras brott och synder och låta var och en sköta sig själv?

Det är knappast det Jesus säger, och det vore inte särskilt barmhärtigt mot någon. För innerst inne kan vi kan nog alla ana hur stor skada en endaste liten flisa kan göra i ett öga.

Men när jag väl ska ta itu med att få ut flisorna från de andras ögon, kommer jag då med fördömelse, eller kommer jag med frälsning? Är jag ute efter att trycka in den där flisan ännu djupare i ögat, eller är jag ute efter att göra den här världen friskare? Är min inriktning och vilja att ge världen hopp, erbjuda världen den bergfasta klippan att ställa sig på, eller har jag inga större ambitioner än att störta ner allt och alla som en fallfärdig mur?

Både Jesus och Paulus talar i dagens texter om vägledning. Jesus varnar för vägledning i blindo där både den som leder och den som låter sig ledas – eller kanske snarare för-ledas – hamnar i gropen. Paulus skriver istället om vägledning i ljuset av Guds ord, där både den som leder och den som låter sig ledas får del i allt som är gott.

Så vad tror vi då att den Gud är som har gett oss sitt ord till vägledning? I inledningen av dagens evangelieläsning uppmanar ju Jesus sina åhörare att vara mot andra som Gud är mot dem. Så vad är då den Gud som möter oss, talar till oss genom sitt ord, lever med oss och som vi tror och förkunnar i församlingen? Är vi förblindade av rädslan att Gud kanske trots allt är en krokodil?

Eller kan vi tro det ofattbara, att tillvarons klippgrund är barmhärtighet?

Jag började den här bibelreflektionen med att fråga: Borde inte Gud föregå med gott exempel? Men kanske är det just det Gud gör. Frågan är bara: Vågar vi tro på Guds exempel, både för egen del och i vårt bemötande av andra? Vågar vi tro på Guds exempel, som stavas: barmhärtighet.