13 apr Åsnor och herreskap – en predikan om att äga och förfoga
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 13 april 2014
Palmsöndagen: Vägen till korset
Jesaja 50:5–10
När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen, därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta, jag vet att jag inte blir sviken. Han som skaffar mig rätt är nära. Vem söker sak med mig? Låt oss mötas inför rätta. Vem vågar vara min motpart? Må han stiga fram. Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld? De blir som utslitna kläder, malen skall äta upp dem. Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare, som vandrar i mörker utan en strimma av ljus men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud?
Lukasevangeliet 19:28–40
Jesus gick framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
I gudstjänsterna den här påsken läser vi i år passions- och påskberättelsen så som evangelisten Lukas återger den. Och jag tänkte att vi nu skulle stanna till vid en speciell ordvändning i dagens text från Lukasevangeliet. Det är när lärjungarna har tagit sig in i byn för att skaffa Jesus den där åsnan. Jesus hade ju sagt att de skulle ge ett särskilt svar om någon frågade varför de tog den. De skulle svara: ”Herren behöver den.”
Och mycket riktigt: ”När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ’Varför tar ni åsnan?’” Och lärjungarna svarar som Jesus lärt dem: ”Herren behöver den.” Men egentligen skriver Lukas så här:
När de skulle ta den sade åsnans herrar: ”Varför tar ni åsnan?”
De svarade: ”Herren behöver den.”
Jag tror att det är medvetet ordval från Lukas sida. Och jag tror att Lukas här inte bara är omåttligt intresserad av några åsneägare i en liten by vid Olivberget, utan att han vill utmana var och en av oss som läser hans berättelse.
Åsneägarna förfogade över sitt kreatur – de var så att säga åsnans herrar. Men också vi är herrar – om vi nu för en stund ursäktar det föråldrade, manliga språkbruket. Vi är herrar – vi äger och förfogar över… Över vad?
Ytterst få av oss förfogar visserligen över åsnor, men över en hel del annat: Tiden, livet, våra talanger, våra intressen och våra personligheter. Visst styrs vår tid och våra liv av en mängd olika faktorer – en del på grund av omständigheter vi faktiskt inte kan styra över; men en hel del också på grund av våra egna val. Men även om massor av olika omständigheter påverkar är livet ändå i grunden vårt eget, och den tid vi har är vår – vår att förvalta; vår att behärska. Vi är dess herrar.
Så kommer några av Jesu lärjungar till oss och säger att det vi är herrar över – just det behöver Herren. Just det som är vårt, just det som vi äger, just det behöver Herren. Det är faktiskt fräckt och arrogant. Åsnan, tiden, livet, har ju redan en herre: jag. Men nu kommer dessa Jesu lärjungar och säger att Herren behöver detta; alltså att någon annan vill göra anspråk att vara herre över det vi ju redan är herrar över. Vad gör vi då?
Det står oss ju förstås fritt att svara: ”Kära lärjungar. Det finns säkert hundra andra åsnor i den här byn. Den ni kallar Herren kan väl lika gärna ta någon av dem?” eller ”Det finns ju flera miljarder andra människor på den här planeten, han kan väl använda deras tid istället, han kan väl ta någon av deras liv, deras talanger, deras intressen, deras personligheter i anspråk?
Men när det så till sist står klart för mig att det är just min åsna, mitt liv, min talang, mina intressen, min personlighet han vill ta i anspråk och använda i sin tjänst då kommer den riktigt stora frågan. Den som avgör hela saken, nämligen: Är denna som utgör sig att vara Herre värd att kapitulera inför? Vore det gott att ge upp sitt eget herreskap inför honom?
Det finns ju miljontals av gudar och herrar i denna världen; det finns ju så många och så mycket som vill ta vår tid, våra liv i anspråk; så många och så mycket som vill ha inflytande över oss – så varför just denne? Varför skulle jag lita på honom?
Och det är en mycket viktig fråga. Än den ena, än den andra predikanten (och en del av dessa predikanter har haft andliga förtecken, andra inte – för det predikas många frälsningsbudskap i världen) har ju under tidens lopp uppmanat oss att ge upp oss själva och underkasta oss det de kallar Herren.
Men vad är det för en herre de har presenterat? Går det att lita på den de kallar herre? Vill han väl? Ibland har det som dessa predikanter sagt vara herre till och med presenterats som Jesus. Men är det en Jesus som vill dig väl?
Om den som predikas som herre inte vill väl, behåll då för Guds skull din åsna. Låt honom inte få ens det minsta lilla åsneborst.
Om det är en herre som förminskar livet – för det finns många herrar som gör just det, fly honom då för Guds skull.
Men om han vill väl… Om han är den som för oss genom död till liv, från mörker till ljus, från främlingskap till gemenskap och kärlek, ge honom då inte bara din åsna – utan dig själv.
Dagens gammaltestamentliga läsning från Jesajas bok om den lidande tjänaren avslutades med en fråga om vem som litar på den som vandrar i mörker utan en strimma av ljus. Vem är denne övergivne som vandrat in i det mörkaste mörkret? I kristen tradition har Jesajabokens sånger om den lidande tjänaren sedan tidig kristen tid tolkats som att att de handlar om Jesus – han som valde att vandra rätt in i mörkret – till döden på korset – för vår skull, för att han är kärlek, för att han vill älska oss tillbaka till livet; älska oss till Gud.
Är denna lidande tjänare värd att lita på? Är det värt att kalla en sådan tjänare för herre? Och är det för hans skull värt att ge upp ditt herreskap över ditt eget liv?
Den frågan kan ingen annan svara på än du.