Åsnor och herreskap – en predikan om att äga och förfoga

13 apr Åsnor och herreskap – en predikan om att äga och förfoga

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 13 april 2014
Palmsöndagen: Vägen till korset

Jesaja 50:5–10
När Her­ren Gud öpp­na­de mi­na öron gjor­de jag in­te motstånd, drog mig in­te un­dan. Jag lät dem pryg­la min rygg och sli­ta mig i skägget, jag gömde in­te an­sik­tet när de skym­fa­de mig och spot­ta­de på mig. Her­ren Gud hjälper mig, därför känner jag in­te skym­fen, därför gör jag mitt an­sik­te hårt som flin­ta, jag vet att jag in­te blir svi­ken. Han som skaf­far mig rätt är nära. Vem söker sak med mig? Låt oss mötas inför rätta. Vem vågar va­ra min mot­part? Må han sti­ga fram. Ja, Her­ren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld? De blir som ut­slit­na kläder, ma­len skall äta upp dem. Vem bland er fruk­tar Her­ren och lyss­nar på hans tjäna­re, som vand­rar i mörker ut­an en strim­ma av ljus men sätter sin lit till Her­rens namn och förtröstar på sin Gud?

Lukasevangeliet 19:28–40
Jesus gick framför dem upp mot Je­ru­sa­lem. När han närma­de sig Bet­fage och Be­ta­nia vid det berg som kal­las Oliv­ber­get, skic­ka­de han i väg två av lärjung­ar­na och sa­de: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kom­mer in i den skall ni fin­na en ungåsna som står bun­den där, en som ännu ing­en har sut­tit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni sva­ra: Her­ren behöver den.” De båda lärjung­ar­na gav sig i väg och fann allt va­ra som han ha­de sagt. När de skul­le ta åsnan sa­de de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De sva­ra­de: ”Her­ren behöver den.” Och de led­de den till Je­sus och la­de si­na mant­lar på den och hjälp­te ho­nom upp. Där han kom ri­dan­de bred­de folk ut si­na mant­lar på vägen.

Då han närma­de sig sta­den och var på väg ner från Oliv­ber­get börja­de he­la ska­ran av lärjung­ar i sin glädje ljud­ligt pri­sa Gud för al­la de un­der­verk de ha­de sett: ”Välsig­nad är han som kom­mer, ko­nung­en, i Her­rens namn. Fred i him­len och ära i höjden.” Några fa­ri­se­er i folk­mas­san sa­de då till ho­nom: ”Mästa­re, säg åt di­na lärjung­ar att slu­ta.” Han sva­ra­de: ”Jag säger er att om de ti­ger kom­mer ste­nar­na att ro­pa.”

I gudstjänsterna den här påsken läser vi i år passions- och påskberättelsen så som evangelisten Lukas återger den. Och jag tänkte att vi nu skulle stanna till vid en speciell ordvändning i dagens text från Lukasevangeliet. Det är när lärjungarna har tagit sig in i byn för att skaffa Jesus den där åsnan. Jesus hade ju sagt att de skulle ge ett särskilt svar om någon frågade varför de tog den. De skulle svara: ”Herren behöver den.”

Och mycket riktigt: ”När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ’Varför tar ni åsnan?’” Och lärjungarna svarar som Jesus lärt dem: ”Herren behöver den.” Men egentligen skriver Lukas så här:

När de skulle ta den sade åsnans herrar: ”Varför tar ni åsnan?”
De svarade: ”Herren behöver den.”

Jag tror att det är medvetet ordval från Lukas sida. Och jag tror att Lukas här inte bara är omåttligt intresserad av några åsneägare i en liten by vid Olivberget, utan att han vill utmana var och en av oss som läser hans berättelse.

Åsneägarna förfogade över sitt kreatur – de var så att säga åsnans herrar. Men också vi är herrar – om vi nu för en stund ursäktar det föråldrade, manliga språkbruket. Vi är herrar – vi äger och förfogar över… Över vad?

Ytterst få av oss förfogar visserligen över åsnor, men över en hel del annat: Tiden, livet, våra talanger, våra intressen och våra personligheter. Visst styrs vår tid och våra liv av en mängd olika faktorer – en del på grund av omständigheter vi faktiskt inte kan styra över; men en hel del också på grund av våra egna val. Men även om massor av olika omständigheter påverkar är livet ändå i grunden vårt eget, och den tid vi har är vår – vår att förvalta; vår att behärska. Vi är dess herrar.

Så kommer några av Jesu lärjungar till oss och säger att det vi är herrar över – just det behöver Herren. Just det som är vårt, just det som vi äger, just det behöver Herren. Det är faktiskt fräckt och arrogant. Åsnan, tiden, livet, har ju redan en herre: jag. Men nu kommer dessa Jesu lärjungar och säger att Herren behöver detta; alltså att någon annan vill göra anspråk att vara herre över det vi ju redan är herrar över. Vad gör vi då?

Det står oss ju förstås fritt att svara: ”Kära lärjungar. Det finns säkert hundra andra åsnor i den här byn. Den ni kallar Herren kan väl lika gärna ta någon av dem?” eller ”Det finns ju flera miljarder andra människor på den här planeten, han kan väl använda deras tid istället, han kan väl ta någon av deras liv, deras talanger, deras intressen, deras personligheter i anspråk?

Men när det så till sist står klart för mig att det är just min åsna, mitt liv, min talang, mina intressen, min personlighet han vill ta i anspråk och använda i sin tjänst då kommer den riktigt stora frågan. Den som avgör hela saken, nämligen: Är denna som utgör sig att vara Herre värd att kapitulera inför? Vore det gott att ge upp sitt eget herreskap inför honom?

Det finns ju miljontals av gudar och herrar i denna världen; det finns ju så många och så mycket som vill ta vår tid, våra liv i anspråk; så många och så mycket som vill ha inflytande över oss – så varför just denne? Varför skulle jag lita på honom?

Och det är en mycket viktig fråga. Än den ena, än den andra predikanten (och en del av dessa predikanter har haft andliga förtecken, andra inte – för det predikas många frälsningsbudskap i världen) har ju under tidens lopp uppmanat oss att ge upp oss själva och underkasta oss det de kallar Herren.

Men vad är det för en herre de har presenterat? Går det att lita på den de kallar herre? Vill han väl? Ibland har det som dessa predikanter sagt vara herre till och med presenterats som Jesus. Men är det en Jesus som vill dig väl?

Om den som predikas som herre inte vill väl, behåll då för Guds skull din åsna. Låt honom inte få ens det minsta lilla åsneborst.

Om det är en herre som förminskar livet – för det finns många herrar som gör just det, fly honom då för Guds skull.

Men om han vill väl… Om han är den som för oss genom död till liv, från mörker till ljus, från främlingskap till gemenskap och kärlek, ge honom då inte bara din åsna – utan dig själv.

Dagens gammaltestamentliga läsning från Jesajas bok om den lidande tjänaren avslutades med en fråga om vem som litar på den som vandrar i mörker utan en strimma av ljus. Vem är denne övergivne som vandrat in i det mörkaste mörkret? I kristen tradition har Jesajabokens sånger om den lidande tjänaren sedan tidig kristen tid tolkats som att att de handlar om Jesus – han som valde att vandra rätt in i mörkret – till döden på korset – för vår skull, för att han är kärlek, för att han vill älska oss tillbaka till livet; älska oss till Gud.

Är denna lidande tjänare värd att lita på? Är det värt att kalla en sådan tjänare för herre? Och är det för hans skull värt att ge upp ditt herreskap över ditt eget liv?

Den frågan kan ingen annan svara på än du.