02 mar Att hålla två tankar i huvudet samtidigt – en predikan om livets realiteter
Fritt efter en predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 26 februari 2023
Första söndagen i fastan: Prövningens stund
Markusevangeliet 1:12–13
Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
De korta rader som utgör dagens föreslagna evangelieläsning, i dag på första söndagen i fastan, är hämtade från Markusevangeliet. Mycket i den boken tyder på att den skrevs för en kristen församling som genomled en svår förföljelse. Eller snarare att boken författades precis efter förföljelsen.
Det var inte så att de kristna under de första århundradena förföljdes systematiskt av de romerska myndigheterna precis hela tiden. Däremot kunde, under en begränsad period och inom ett särskilt geografiskt område, de mest grymma förföljelser blossa upp. En sådan förföljelse mot de kristna skedde i imperiets huvudstad Rom på sextiotalet e.Kr.
Sommaren år 64 e.Kr. utbröt en förödande eldsvåda i Rom som ödelade stora delar av den väldiga huvudstaden. I jakten på syndabockar lade kejsaren Nero skulden på de kristna. Därmed startades en intensiv och grym förföljelse av de kristna i Rom. Många av dem fick sätta livet till inne på Roms cirkusar, där de inför en jublande publik blev sönderrivna och dödade av björnar och lejon. Det berättas även att kejsaren anordnade magnifika trädgårdsfester där de kristna användes som levande facklor som lyste upp den romerska natten. I vilket fall som helst var hatet och förföljelsen mot de kristna grym och blodig.
En vanlig uppfattning bland bibelforskarna är att Markusevangeliet författades i efterdyningarna av denna fruktansvärda förföljelse. Hur fortsätter man som trosgemenskap efter ett sådant ofattbart lidande? Vad finns det att tro på när precis allt i tillvaron talar mot tron och hoppet? Markus vill med sin bok ge vägledande undervisning för den spillra av församlingen som ännu fanns kvar.
I dag är inte forskarna lika säkra på att det är just efter Neros förföljelse i Rom som Markusevangeliet författades, men om inte efter just den, så med största sannolikhet i samband med en förföljelse av ungefär samma kaliber.
Med bara några korta rader beskriver Markus hur Jesus fick utstå prövningar i ödemarken. Markus berättar inte vad prövningarna bestod av, mer än att det var fienden som utsatte Jesus för dem. Kärt barn har många barn, och även om väl hin håle knappast är ett kärt barn, går mörkrets furste under många olika namn i bibeln. Här använder Markus det hebreiska ordet satan. Ordet betyder ”anklagare”.
I Markus berättelse om Jesu vistelse i ödemarken uppträder fienden alltså inte i första hand i egenskap av frestare (som i Matteus version av samma berättelse), utan som anklagare. Det är den där rösten som söker efter fel hos en; den anklagande rösten som får en att känna sig värdelös och oduglig, tappa modet och förtvivla.
Nog kan vi alla var och en spegla oss i den här scenen som Markus målar upp? Nog har vi alla åtminstone någon gång i våra liv ansatts av anklagelserna? Nog har också vi någon gång slagits hårt av tanken att vi är värdelösa, att allt är meningslöst och att det inte är någon idé att försöka? Församlingen Markus skrev till kunde definitivt känna igen sig i detta – dvs. den församlingsspillra som ännu fanns kvar efter den förödande förföljelsen där så många av församlingens medlemmar hade fått sätta livet till.
Markus skriver: ”Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.” Ryckta ur sitt sammanhang kan den meningen nästan tas för en paradisbeskrivning; som en beskrivning av människan i sitt naturliga, ursprungliga, paradisiska sammanhang i symbios med allt annat levande i skapelsen. Men Markus och hans adressaters associationer gick nog här inte till paradiset. Med de fruktansvärda, blodiga skådespelen på de romerska arenorna i färskt minne, där vilda djur hade slitit flera av församlingens medlemmar i stycken, gav nog Markus ord om de vilda djuren helt andra associationer än just paradiset. Snarare än att beskriva Jesus som den paradisiska människan, beskriver Markus här Jesus som den totalt utsatta människan och som ett offer för andras grymhet.
När Matteus berättar om Jesu vistelse i öknen avslutar han avsnittet med att skriva: ”Då lät djävulen honom vara.” Om detta säger Markus ingenting. Den sataniskt, anklagande rösten och de vilda bestarna som hetsar mot Jesus i vildmarken är i Markusevangeliet en del av Jesu livsvillkor. De utgör en realitet som hela tiden gör sig påmind ända fram till the bitter end, när de uppjagade människomassorna hetsar Pontius Pilatus att utlämna Jesus till att torteras och slutligen korsfästas.
Men att vara kristen är att hålla två tankar i huvudet (och hjärtat) samtidigt. Som kristna varken kan eller ska vi blunda för de bittra realiteterna, utan ta dem på största allvar. Vi varken kan eller ska sticka huvudet djupt ner i ökensanden och låtsas att allt är väl, när allt inte är väl.
Bara för att vi råkar vara kristna är vi för den skull inte immuna mot de anklagande rösterna. Och i den faktiska realitet som vi delar med allt och alla på jorden härjar alltjämt de blodtörstiga bestarna. De antar olika skepnader i olika tider och sammanhang, och utan att på något sätt förringa de fasor martyrerna utsattes för på de romerska arenorna, tvingas också vi att dagligen se bestarna i vitögat: allt det som trasar sönder vår tillvaro och hela skapelsen. Anklagaren har många namn, och de förödande bestarnas framfart är i vår värld ett tema med oändligt många variationer.
Men Markus korta berättelse om Jesu vistelse i ödemarken kan inspirera oss till att försöka hålla två tankar i huvudet (och hjärtat) samtidigt. För Markus skriver inte: ”Sedan försvann de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.” Nej, Jesus befann sig i världens kamp och prövning och ansattes av de nedslående anklagelserna, och samtidigt bars han av godhetens och kärlekens bevarande makter. ”Han levde bland de vilda djuren OCH änglarna betjänade honom.”
”Änglar…” Det grekiska ordet betyder ”budbärare”. Budbärare om vad? Bud om att allt i tillvaron inte är söndertrasande bestar som river och sliter sönder; bud om att alla röster i världen inte är anklagande röster. Det goda budskapet, ev-angeliet, om Gudsväldet – eller om vi så vill: det goda budskapet om kärleken, bekräftelsen, tillhörigheten, gemenskapen…
Denna andra tanke, detta trotsiga budskap, detta betjänande ord om livets meningsfullhet, skapar sällan några braskande rubriker på löpsedlarna, och genererar ytterst sällan pushnotiser i våra mobiler.
Om ”bestarna” hela tiden och överallt låter tala om sig, verkar de ”betjänande änglarna” vara desto mer försynta av sig. Men även om framträdandet är blygsamt kan det likväl utgöra en förvandlande, upplyftande kraft av rent himmelska proportioner: en varm blick, en varsam, hjälpande hand, ett vänligt (och ärligt menat) ord… Så simpelt. Knappt något att tala om.
Ändå kan detta, i all sin enkelhet, utgöra den avgörande skillnaden för såväl en enskild människa, som, i det långa loppet, för en hel gemenskap eller ett samhälle, mellan att gå under i förtvivlan eller att våga en förnyad tro på livet.
Och i de stunder och sammanhang när inga änglar syns till, utan bestarna verkar äga hela arenan, finns det kanske inget annat råd än att du och jag spelar änglarnas roll för varandra. Så att anklagaren inte får sista ordet.