Vägen till Jerusalem – en predikan om tro, hopp och kärlek

12 feb Vägen till Jerusalem – en predikan om tro, hopp och kärlek

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 11 februari 2018
Fastlagssöndagen: Kärlekens väg

 

Lukasevangeliet 18:31–43
Jesus sam­la­de de tolv om­kring sig och sa­de till dem: ”Vi går nu upp till Je­ru­sa­lem, och allt som pro­fe­ter­na har skri­vit om Människo­so­nen skall gå i upp­fyl­lel­se. Han skall utlämnas åt hed­ning­ar­na, de skall håna och skym­fa ho­nom och spot­ta på ho­nom, och de skall pryg­la ho­nom och döda ho­nom, och på den tred­je da­gen skall han upp­stå.”Av det­ta be­grep lärjung­ar­na ingen­ting. Vad han me­na­de var fördolt för dem, och de kun­de in­te förstå vad han sa­de.

När Je­sus närma­de sig Je­ri­ko satt där en blind vid vägkan­ten och tigg­de. Han hörde en folk­hop kom­ma på vägen och fråga­de vad som stod på. Man ta­la­de om för ho­nom att Je­sus från Na­sa­ret gick förbi,och då ro­pa­de han: ”Je­sus, Da­vids son, förbar­ma dig över mig.” De som gick främst sa­de åt ho­nom att va­ra tyst, men han ro­pa­de ännu högre: ”Da­vids son, förbar­ma dig över mig.” Je­sus stan­na­de och sa­de till dem att le­da fram ho­nom, och då man­nen kom närma­re fråga­de Je­sus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han sva­ra­de: ”Her­re, gör så att jag kan se igen.” Je­sus sa­de: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Ge­nast kun­de han se, och han följ­de med Je­sus och pri­sa­de Gud. Och allt fol­ket som såg det sjöng Guds lov.

 

 

Nej, Jesus var ju inte precis den första människa som hade gått upp till Jerusalem. Redan i Första Moseboken kan vi läsa om hur Abraham – slutkörd efter att ha varit med och utkämpat ett långt och utdraget krig mot fientliga stammar i området – hade stannat till och pustat ut utanför staden Salem (som bibelläsaren gärna kan få tänka sig är just Jerusalem).

Salems prästkung Melkisedek hade kommit ut från staden och mött den uttröttade Abraham. Abraham hade gett Melkisedek en tiondel av sitt krigsbyte och Melkisedek hade i sin tur försett Abraham med bröd och vin och – inte minst – med Guds välsignelse (Första Moseboken 14:17–20).

Men traditionen har annars varit att gå upp till Jerusalem med fientligt sinnelag för att försöka inta Jerusalem med våld och vapen. Kung David hade erövrat staden från jevuseerna i en blodig attack, och Davids övertagande av herraväldet över Jerusalem blev en viktig pusselbit i den davidiska propagandan (Andra Samuelsboken 5:6–10).

Assyrier, babylonier, greker, romare, kristna korsfarare, turkar… Ja ända in i vår egen tid har folk gått upp mot staden med vapen i hand. Och med största sannolikhet tänkte nog Jesu lärjungar och efterföljare att Jesus skulle göra det samma. För sådan är ju traditionen: Jerusalem är en stad som alltsomoftast intas och erövras med vapen i hand.

Och nu tänkte jag inte att det här skulle bli en historielektion, och inte ens att vi skulle försöka reda ut den oerhört komplicerade Jerusalemfråga; frågan om Jerusalems status och vem eller vilka som har rätt till staden – vilket ju än i denna dag är en fråga som nästan hela det politiska världsläget påverkas av.

Istället tänker jag att vi lånar bilden av att gå upp till Jerusalem och låter den heliga staden få bli en symbol, eller ett slags sammanfattning, av målet för vår färd. Och så får du nu själv välja vad du tänker att det målet eller den längtan kan vara. Du kan ju tänka på ett rent personligt mål, men det skadar kanske inte att vi även försöker tänka kollektivt.

Senare idag kommer vi hålla församlingsmöte – den frikyrkliga gudstjänstform där församlingens medlemmar kommer samman för att i demokratisk ordning söka Kristi sinnelag för både kyrkans inre liv och hennes roll och uppgift i världen. Församlingsmötet är ett tillfälle då vi som lokal församling får fundera på vart vi är på väg som gemenskap. Men frågan handlar egentligen inte bara om vart vi är på väg, utan även hur, i vilken anda vi tillsammans vandrar mot målet: som erövrare eller som pilgrimer?

Att låta Jerusalem få fungera som en symbol eller bild som ett mål att nå – ett mål som också ger tydning åt vilka vi är eller skulle vilja vara – är inte något som jag bara har valt lite på måfå.

I Lukasevangeliet säger Jesus att han gick upp till Jerusalem ”eftersom en profet inte får mista sitt liv någon annanstans än just där” (Lukasevangeliet 13:33). Här står det Jerusalem som Jesus gick upp till alltså för något större än bara staden i sig själv. Jerusalem blir också en bild eller tydning av vem Jesus är redan under hans vandring dit: Han är Guds profet och detta faktum definierar också vart han är på väg.

Eller i bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, där den heliga staden blir en bild för hela tillvarons slutmål, när det nya Jerusalem kommer ner från himlen redo som en brud, smyckad för sin man – staden där Gud själv ska torka alla tårar, folken ska leva i Guds ljus och folkens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, vars portar aldrig ska stängas (Uppenbarelseboken 22:2-4; 22–27).

Men, som sagt, det finns en djupt rotad tradition att gå upp mot Jerusalem bepansrad och beväpnad. Vi kan fundera på våra egen individuella eller vår gemensamma längtans mål, om vi försöker inta det målet bepansrade och beväpnade och med ett fientligt sinnelag mot dem vi möter på vägen dit.

Men det är inte Jesusvägen.

Ganska tidigt under Jesu vandring mot Jerusalem (vilken är en vandring som började flera kapitel tidigare än i det textavsnitt som vi läste ur Lukasevangeliet – faktum är att Jesus och lärjungarna traskar mot Jerusalem i större delen av Lukasevangeliet – det är ett fasligt traskande mot Jerusalem i Lukasevangeliet) behövde Jesus förklara för sina lärjungar att våld, hat eller förakt inte är det sätt han hade valt att ta sig till målet på.

När Jesus och hans lärjungar ganska tidigt på sin Jerusalemresa hade kommit till en by där invånarna inte var det minsta generösa eller gästfria, hade ett par av lärjungarna erbjudit sig att kalla ned eld från himlen för att förgöra byborna. Men då sa Jesus till dem på skarpen – alltså han sa inte till de ogästvänliga byborna på skarpen, utan sina egna lärjungar; och så fortsatte Jesus och lärjungarna till en annan by istället (Lukasevangeliet 9:51–56).

Nu skulle vi ju kunna dra slutsatsen av det här att Jesus var konflikträdd, men det verkar han inte ha varit – åtminstone inte enligt evangelisten Lukas. Jesus vet att han är ett tecken som väcker strid. Han vet att alla inte kommer att gilla vare sig honom själv eller det han säger eller gör. Han vet att det kommer att uppstå konflikter omkring honom och mot honom, men han vet också vart han är på väg och att han ska gå dit utan vapen.

Och då tänkte jag att vi ska stanna till en stund vid fastlagssöndagens epistel: Paulus lov till kärleken i Första Korinthierbrevets trettonde kapitel – den där texten som brukar läsas när det är bröllop, men som egentligen inte alls handlar om romantik utan om vad det innebär att vara en kristen gemenskap.

 

Första Korinthierbrevet 13:1–13
Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

Kärle­ken upphör ald­rig. Den pro­fe­tis­ka gåvan, den skall förgå. Tungo­ta­let, det skall tyst­na. Kun­ska­pen, den skall förgå. Ty vår kun­skap är be­gränsad, och den pro­fe­tis­ka gåvan är be­gränsad. Men när det full­kom­li­ga kom­mer skall det be­gränsa­de förgå.

När jag var barn ta­la­de jag som ett barn, förstod som ett barn och tänk­te som ett barn. Men se­dan jag blev vux­en har jag lagt bort det barns­li­ga. Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Ännu är min kun­skap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kun­skap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, des­sa tre, och störst av dem är kärle­ken.

 

I kärlekens lov nämner Paulus några verksamheter, tjänster och nådegåvor som fanns i just den församling han skriver till. Han nämner alltså sådant som just den församlingen – församlingen i Korinth – kände till. Om någon i den där kristna gruppen i Korinth skulle bli tillfrågad att beskriva sin församling: så skulle den personen kanske säga:

”Ja, vi har de här tjänsterna och verksamheterna och de här gåvorna.”

Men Paulus kanske skulle svara:

”Jo, fast nu har du egentligen inte beskrivit er församling alls. För det enda intressanta är om de här tjänsterna, verksamheterna och gåvorna som du nu har räknat upp hjälper er att nå målet – och nå det i kärlek. För det är jättefina tjänster, verksamheter och gåvor ni har – men saknar ni kärlek är allt det där ändå helt värdelöst. Ni kommer ändå inte komma fram hur mycket mer ni än brassar på med de här tjänsterna, verksamheterna och gåvorna, om kärleken saknas.”

”Men Paulus, det var inte snällt sagt.” – ”Nej det kanske inte var snällt, men jag tror att det är sant. Inget av det där har nämligen något egenvärde. Det enda som har ett värde i sig själv är kärleken.”

Och så nystar Paulus i Första Korinthierbrevet i de där tjänsterna, verksamheterna och gåvorna, och fram träder en bild där de tjänsterna, verksamheterna och gåvorna – som alla var givna och inrättade till att göra gemenskapen djupare, tron klarare och hoppet mer bärande för dem alla tillsammans – men där de här tjänsterna, verksamheterna och gåvorna hade kommit att användas som vapen i ett ställningskrig:

Vem kunde prestera mest? Vilka borde man hålla på? Vilka kunde man anse sig ha rätt att förakta och se ned på. Vems eller vilkas tjänster, verksamheter eller gåvor var mest populära och till synes mest framgångsrika? Det var nog ingen i församlingen som hade något emot kärlek i sig eller i princip. Men kärleken blev väl liksom mest en i raden av andra verksamhetsgrenar, och just nu var det ingen som hade möjlighet att prioritera just den verksamheten – alltså kärleken.

Och då är det som om Paulus säger:

”Backa, backa! Kärleken är inget som ska läggas till allt det andra om ni har tid eller kraft eller ekonomi över. Kärleken är inte en verksamhet i raden av andra. Nej, ska ni över huvud taget komma fram, ska ni nå målet; själva syftet med församlingen över huvud taget, behöver ni backa tillbaka till kärleken.”

För kärleken, vilken är ”en väg som är överlägsen alla andra” (Första Korinthierbrevet 12:31), är både utgångspunkten, färden och målet.

Det kan ju kännas som att det liksom var kört för församlingen i Korinth, men om Paulus hade trott att det var kört han väl inte bemödat sig att skriva den här texten.

”Sträva efter kärleken” skriver Paulus i Första Korinthierbrevet 14:1, och jag tänker mig att den strävan skiljer sig från all annan strävan eftersom det mer handlar om att inte sträva, utan istället öppna sig och ta emot kärleken från Gud. Det första är inte alltså ens att jag ska försöka älska – utan att jag ska försöka förstå att Gud älskar mig. För vi har liksom ingen annan kärlek att älska med än med Guds kärlek till oss.

Och i den kärleken – som alltså inte är något konstgjort, påklistrat eller framtvingat, utan endast en återspegling av Guds gränslösa och eviga kärlek till oss – kan vi förhoppningsvis även anse oss ha råd med en lyhördhet och en öppenhet för varandra och för andra – en lyhördhet så att vi inte bara förutsätter att alla andras kärleksbehov tar sig exakt samma uttryck som mitt eget kärleksbehov gör.

Som när Jesus på sin vandring mot Jerusalem stannade till vid den blinde tiggaren och lät honom själv få formulera sitt behov och sin innersta längtan när Jesus frågade honom: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Jag tänker mig att den mest kärleksfulla handlingen i den bibelberättelsen kanske egentligen inte är själva miraklet i sig, det där att Jesus gjorde så att tiggaren genast kunde se. Den mest kärleksfulla handlingen var kanske att Jesus över huvud taget ställde frågan: ”Vad vill du?”

Och också när vi vet att våra möjligheter och resurser är begränsade; när vi vet att vi aldrig kommer att kunna tillfredsställa allas önskemål och behov, kan det likväl finnas kärlek i att ändå bara ställa frågan: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”