06 jan Betlehems stjärna och pannkaksylten – en predikan om vi och dom
Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 6 januari 2017
Trettondedag jul (epifania): Guds härlighet i Kristus
Epistel: Efesierbrevet 2:17–19
Kristus Jesus har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud.
Evangelium: Matteusevangeliet 2:1–12
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: ’Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Det lilla enkla huset i Betlehem var knappast något som de österländska stjärntydarna själva skulle ha valt att besöka. Men inte desto mindre: Hit, till denna osannolika plats, hade stjärnan lett dem. En och annan av oss kan säkert ärligt talat fundera på vad det är för en märklig stjärna som har den högst besynnerliga egenskapen att kunna röra sig på det sättet som Matteus skriver, och stanna så exakt. Men dessa astronomiska egenheter verkar inte bekymra vare sig den förvetenskapliga författaren Matteus eller berättelsens stjärntydare det allra minsta.
Och om vi tillåter oss att själva kliva in i berättelsen en stund, upptäcker vi kanske att det inte är att stjärnan flyttade sig och sedan med ens stannade på en exakt punkt som är det märkliga. Det som inom berättelsens ram väcker förundran är väl snarare att stjärnan stannade just där – över ett sådant hus; ett hus som antagligen inte såg särskilt mycket ut för världen – åtminstone inte i jämförelse med andra hus, som t.ex. Herodes palats.
Och ändå var nu stjärntydarna säkra på sin sak. Det var hit, till just detta hus, som stjärnan hade lett dem, och – framför allt – till Jesus; till barnet i sin moders famn. Här var de framme. Här föll pusselbitarna på plats. Kanske förstod de det först när de kom dit och fick se det med egna ögon.
”Kristus Jesus har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära,” står det i trettondedagens episteltext från Efesierbrevet. Och det budskapet är inte bara ord om vad fred skulle kunna vara, eller ord om hur freden skulle kunna uppnås. På ett annat ställe i samma brev står det att Kristus är vår fred (Efesierbrevet 2:14).
Fredsordet har blivit kött. Fredsordet har blivit kropp och blod, utgiven och utgjutet för oss – ja, också för oss som liksom stjärntydarna har varit långt borta – eller med Efesierbrevets ord: för oss som har varit ”utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud” (Efesierbrevet 2:13).
I vår egen tid, precis som i alla tider i mänsklighetens historia, står konflikterna och oförsonligheterna som spön i backen. Men kanske har ändå vi-och-dom-tänkandet bland jordens länder och nationer fått ny vind i seglen. Det är murarnas och gränskontrollernas tidevarv. Rätt in i de beslutande folkförsamlingarna och de demokratiska finrummen har dessutom en nyväckt nationalism och populism smällt upp sina plattformar. Men allt detta har också letat sig in i våra fikarum och på våra insändarsidor där vi dagligen tvingas stå ut med att höra och läsa rena och skära dumheter, som t.ex. att vi inte har råd att ge våra gamla sylt till pannkakorna eftersom alla pengar går till flyktingarna, vilka – antagligen till skillnad från ”våra gamla” – då alltså inte är ”våra flyktingar”.
Men som kristna bekänner vi oss ju faktiskt till en Messias som har kommit med budskap om fred för alla som var långt borta likaväl som med fred för dem som var nära. Vi bekänner oss till en Messias som ”med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen” (Efesierbrevet 2:14).
För Efesierbrevets författare var de som ”var nära” självklart de omskurna, dvs. judarna; och de som ”var långt borta” var de o-omskurna, dvs. hedningarna (alltså icke-judarna). Men vi bekänner oss till en Messias som inbjuder alla till sitt hus, och som dessutom (du får ursäkta; det blir mycket Efesierbrevet idag) vill göra oss till sitt hus:
Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud [eller ordagrant: ”ni är Guds hushåll”; dvs.: ”ni är Guds storfamilj”]. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. (Efesierbrevet 2:20–22)
Vad författaren säger är alltså att vi inte bara som stjärntydarna, på olika vägar, har blivit ledda fram till huset där Jesus befinner sig, utan att vi tillsammans blir det huset: Guds församling – fredshuset i världen.
Kristus är vår fred, och Kristi församling är Guds fredsprojekt i världen. Så verkar Guds hemlighet vara utformad åtminstone om vi ska tro Efesierbrevets författare. Och det låter ju grandiost. Vi kan väl räkna upp otaliga exempel då den kristna församlingen inte har varit ens i närheten av att vara fredsprojekt. Vi kan räkna upp otaliga exempel då kyrkan inte har varit något vidare fredsprojekt internt och än mindre för att bidra till enhet och försoning mellan folken i världen. Och när vi gör den uppräkningen kan vi ju antingen ge upp och tappa sugen totalt, eller så kan vi välja att sätta vårt hopp till att Gud inte tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse.
”Kristus Jesus har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan vi nalkas Fadern, i en enda Ande.” Och här, i Jesu hus, står det också några rejäla vandringskängor och bara väntar på att vi ska dra på oss dem. Eller som författaren skriver: ”Ta som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred.” (Efesierbrevet 6:24). För någon enstaka av oss handlar det om att traska in i något storstilat diplomatiskt toppuppdrag; för de flesta andra av oss handlar det kanske bara om så enkla vardagssaker som att säga ifrån på skarpen nästa gång någon ställer internationell bistånds- och flyktingbudget i motsatsförhållande till omsorgen om ”våra gamla” – som om inte alla människor skulle vara just ”våra”.