21 okt Bilden på myntet – en predikan i gudstjänst för alla åldrar
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 21 oktober 2018
Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet: Samhällsansvar
Matteusevangeliet 22:15–22
Fariseerna gick bort och kom överens om att försöka få fast Jesus för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg.
Har du tänkt på att man kan fråga på olika sätt? Man kan fråga någon om något för att man faktiskt verkligen vill veta svaret. Man undrar kanske något; har ett problem som man inte riktigt vet hur man ska lösa. Och så går man och frågar någon som man tror vet svaret. Man vill ha ett bra svar helt enkelt. Så därför frågar man. Och får förhoppningsvis ett bra svar som hjälper en att lösa problemet.
Och sedan kan man ju fråga kanske inte så mycket för att man vill ha svar på ett problem, utan för att man är nyfiken på den andra personen. Man vill lära känna den andra personen ännu mer och ännu bättre. Man kanske tycker att den där personen verkar spännande, eller intressant, eller så kanske man rentav är kär i den, och vill verkligen få lära känna den personen ordentligt. Man vill få veta vad den personen har för intressen eller tycker om att hitta på, och för att man är riktigt nyfiken på hur den personen är eller tycker och tänker. Man vill helt enkelt lära känna den andra personen. Så därför frågar man.
Men sedan finns det kanske tillfällen då man mest frågar för att sätta dit den andra personen; hoppas att den ska försäga sig på något sätt. Och därför ställer man ganska så kluriga frågor. Och man ställer dessutom många, många frågor om nästan samma sak, så den som ska svara får verkligen tänka sig för och vara på sin vakt; försöka hålla tungan rätt i mun, för att inte råka säga något som den egentligen inte hade tänkt att säga eller berätta. Man frågar helt enkelt för att den andra ska bli avslöjad på något sätt.
En del människor har ju faktiskt sådana jobb som handlar om att fråga på det sättet: åklagare i domstolen, eller förhörsledare hos polisen, och en och annan grävande journalist. Och det är ju bra för att sanningen ska komma fram. Och det är verkligen bra att det finns sådana jobb, och att det finns de som jobbar med det.
Men det är nog inte så bra om vi alla vänjer oss vid att alltid ställa frågor på det sättet. För vad för slags samhälle får vi då?
Då finns ju risken att ingen riktigt vågar vara öppen och att ingen riktigt vågar lita på andra människor. För då går man ju runt och funderar: ”Vänta, när den personen frågar mig det här. Gör den det för att den verkligen vill veta svaret och lösningen på ett problem, eller gör den det för att den faktiskt är intresserad av mig och vem jag är? Eller gör den det för att kunna sätta dit mig? Och kanske även om frågan låter snäll, så kanske den där personen egentligen vill göra mig illa med sina frågor?”
Ett sådant samhälle, där man hela tiden måste gå runt och vara misstänksam mot allt och alla, blir ju ganska trist – och är väl egentligen inte ens ett sam-hälle. För samhälle betyder ju egentligen rätt och slätt att man håller samman!
Har du tänkt på att på att det finns en bild på våra enkronor? Kungens.
På den romerska kejsartiden för tvåtusen år sedan, när Jesus levde här på jorden, fanns det också en bild på mynten. Kejsarens. Och det betydde då att det där myntet egentligen tillhörde kejsaren. Så är det ju inte riktigt med våra enkronor, de tillhör ju egentligen inte kungen. Men mynten som hade en bild på kejsaren tillhörde egentligen kejsaren, eller åtminstone Rom.
De som försökte sätta dit Jesus i berättelsen vi just har läst, dem ville Jesus påminna att vi människor också bär på en bild. Det är inte en synlig bild på samma sätt som kejsarens bild var på mynten, men bilden kan vara sann och verklig ändå.
Egentligen visste nog de som Jesus pratade med att det var så för det hade de läst i Bibeln, och de här människorna hade läst Bibeln jättemycket och kunde den utantill. Men de verkade ha glömt det ändå eller tänkte åtminstone inte på det just där och då. Så vems bild var det då som Jesus påminde dem att alla människor bär på, även om man inte kan se den bilden med ögat och även om man kanske inte ens vet att den finns där i oss var och en?
Kejsarens bild? Nej, någon mycket större.
Snyggaste idolens bild? Nej, någon mycket vackrare.
Guds bild! En bild av Gud – i varje människa.
Och vi skulle ju kunna fundera på lite för oss själva, var och en, vad som skulle hända om vi verkligen trodde att det var så att Guds bild finns i varje människa; i oss själva och i alla andra.
Vi skulle ju kunna fundera på lite för oss själva, var och en, vad som skulle hände om vi verkligen trodde att Guds finns i dem vi tycker om, och i dem vi inte bryr oss så mycket om, och till och med i dem vi har lite eller mycket svårt för.
Ja, vi skulle ju kunna fundera på lite för oss själva, var och en, vad som skulle hända om vi verkligen trodde att det var så att varje människa bär på Guds bild.
Hur skulle vi behandla oss själva om vi trodde att det var så? Och hur skulle vi bemöta andra. Kort och gott – hur skulle vårt samhälle och vår värld kunna se ut i så fall?
”Men det är ju omöjligt, vi skulle aldrig kunna få med oss hela världen på den galna idén.”
Nej, det kanske vi inte skulle få. Men några skulle kanske kunna börja; kanske rentav några av oss.