12 feb Början på den nya dagen – en predikan om Guds nåd
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 12 februari 2017
Septuagesima: Nåd och tjänst
Du älskar allt som finns till, och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade.
(Ur dagens gammaltestamentliga läsning, Salomos vishet 11:22–26)
Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar.
(Ur dagens psaltarpsalm, Psaltaren 25:4–11)
Filipperbrevet 3:7–14
Allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.
Markusevangeliet 19:27–30
Petrus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.
En berättelse från den judiska chassidiska traditionen:
En rabbin fick en fråga av en av sina lärjungar: ”Hur kan man veta att en ny dag har börjat?” Rabbinen bollade tillbaka frågan till lärjungen: ”Säg själv hur man kan veta det!” Lärjungen gissade: ”Är det när tuppen gal?” ”Nej,” svarade rabbinen. ”Är det kanske när man kan urskilja konturerna av ett träd?” ”Nej,” sade rabbinen och fortsatte: ”Natten är över och en ny dag har börjat när du kan se in i en främlings ansikte, se den personen som är så olik dig, och känna igen denna främling som vore det ditt syskon. Så länge du ännu inte kan göra det förblir det alltid natt.”
Den här berättelsen dök upp för några dagar sedan på en facebooksida jag följer. Inlägget hade fått flera tusen likes, men så scrollade jag igenom några av kommentarerna till inlägget. Och ganska många kommentarer var i stil med: ”Just nu har vi väldigt långt till gryningen.” Eller: ”Vi befinner oss verkligen i natten.” Eller: ”Det ser inte ut att ljusna än på länge.” Alltså ganska uppgivna konstateranden.
Och visst är det så att jag kan hålla med om att det känns så. Det behövs ingen djupare analys av tillståndet i världen för att vi ska kunna se att mänskligheten befinner sig djupt inne i den natt som rabbinen talade om i berättelsen: Främlingsfientlighet, protektionism, rädsla för den andra…. Men när jag läste de där kommentarerna tänkte jag samtidigt: ”Men det är ju inga andra än vi själva som kan göra något åt det!” Istället för att bara konstatera att alla verkar bara tänka på sig själva och är livrädda för den andre, finns det ju i inga andra än vi själva som kan börja tänka på andra än oss själva.
På en annan facebooksida hittade jag en tänkt dialog mellan en annan rabbin, nämligen Jesus från Nasaret, och en lärjunge till honom:
”Love your neigbor as yourself”, he said. ”But that is hard”, I said. ”Yes, neighbor, I know”, he replied. (Han sade: ”Älska din nästa som dig själv.” Jag sade: ”Men det är svårt.” Han svarade mig: ”Ja, min nästa, jag vet det.”)
Och då är vi liksom vid kärnan av temat för den här gudstjänsten: ”Nåd och tjänst”. Och det är väl egentligen inte bara en sammanfattning av dagens gudstjänsttema, utan rentav temat för ett kristet liv i stort: Nåd och tjänst – och i den ordningen.
Det börjar med nåd. Det börjar med Guds kärlek till oss. Det börjar med Guds initiativ till gemenskap, kärlek, relation – Guds generösa initiativ, som när Mose berättade för israeliterna:
Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.
(Femte Moseboken 7:7–8)
Eller som Gud själv sade genom profeten Hesekiel till Jerusalem:
Du härstammar från kanaaneernas land, där föddes du. Din far var amoré och din mor en hettitisk kvinna. Så gick det till vid din födelse: när du föddes klippte ingen av din navelsträng, du tvättades inte ren med vatten, du gneds inte in med salt och blev inte lindad. Ingen förbarmade sig och gjorde något av detta för dig, ingen kände medlidande med dig. Med avsky kastade man ut dig på bara marken när du föddes. Jag gick där förbi och såg dig sprattla i ditt blod. ”Du skall leva”, sade jag till dig, där du låg i ditt blod. Jag lät dig växa upp som en blomma på marken. Du växte upp och blev stor, du blev strålande vacker.
(Hesekiel 16:3–7)
Eller som aposteln Paulus skrev om sig själv:
Allra sist visade sig Kristus också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är.
(Första Korinthierbrevet 15:8–10)
Eller som Johannes sammanfattar det i sitt första brev:
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
(Första Johannesbrevet 4:10)
Där börjar livet med Jesus: i nåden. Det börjar med att jag är främlingen som Gud av outgrundlig anledning valde att vända sitt ansikte mot medan det ännu var natt och långt till gryning. Gud valde – fråga mig inte varför – att låta sitt eget välsignande ansikte lysa mot mig.
Det börjar med att jag ligger nedslagen av rövare, vid vägkanten i vildmarken, och någon som borde vara en främling för mig, någon som alltså egentligen inte har några formella förpliktelser mot mig – snarare tvärtom – men som ändå ser mig, fylls av medlidande och ger mig den omsorg jag behöver.
Det börjar med att Gud i sin ofattbara kärlek valde att skapa mig, trots att han verkligen inte hade behövt göra det, men som ändå valde att skapa mig och valde att låta sig bli min Gud.
Det börjar med att Gud i Jesus Kristus ger upp alla sina gudomliga privilegier för min skull.
Det börjar helt enkelt med att jag inte behöver bevisa någonting!
Nåd!
Det är mot den bakgrunden– nåden – (och jag skulle vilja säga bara mot den bakgrunden) som vi kan försöka ta till oss Paulus radikala ord i Filipperbrevet när han skriver: ”Allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. För Jesu skull kastar jag det på sophögen.” Eller Petrus ord i Matteusevangeliet när han säger till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig … Hus, bröder, systrar, far, mor, barn, åkrar.”
Det Paulus väljer att kasta på sophögen är sådant i hans liv som han hade satt sin stolthet i – främst sådant som befäste hans tidigare uppfattning att han som israelit var mer älskad av Gud än människor av annan härkomst. Så kan han inte längre tycka. Nu när Jesus har öppnat sin famn för honom kan han inte göra annat än att själv börja öppna sin famn för andra – eller åtminstone att med sina ord och sina handlingar – kort sagt: med sitt liv – försöka visa att Kristi famn är öppen för alla.
Och Matteusevangeliets ord om att till och med lämna sin familj och sina barn för Jesu skull kan ju låta fullkomligt hänsynslösa om vi inte förstår dem utifrån sitt sammanhang. Och sammanhanget är dåtidens klansamhälle som var djupt rotad i en skam-hederskultur. Jag skulle gissa att flertalet av oss som är här idag inte har upplevt något som är ens tillnärmelsevis likt en sådan hårt socialt kontrollerad hederskultur, än mindre vad det skulle innebära att försöka bryta upp från den kulturen, men säkert har vi ändå alla upplevt att människor i ens närmaste närhet kan bli frågande, visa misstro och ibland kanske till och med bli fientligt sinnade mot oss om vi skulle börja gå en annan väg än den förväntade.
Och Jesusvägen är sällan den förväntade vägen: att vända andra kinden till; att gå en extra mil; att älska sin nästa om det så även är ens fiende, eller ens klans fiender, ens sociala sammanhangs fiender, ens lands fiender – och därmed kanske bli stämplad som svikare. Men det är nu det som är tjänsten som nåden kallar oss till. Eller kanske ska vi snarare säga: det är nådens gensvar; det gensvar vi får ge på den nåd och kärlek Gud har visat och ständigt visar oss.
Och visst – det är svårt! Det är vansinnigt svårt, och vi får väl vara glad för de gånger då vi nästan lyckas gå i den riktningen, istället för att gräma sig över alla de gånger vi misslyckas uppbringa något som ens mycket fantasi skulle kunna liknas med den nåd och kärlek vi själv får av Gud.
En liten hint om var vi kan få hjälp och stöttning i detta företag får vi i dagens evangelietext från Matteusevangeliet, nämligen i det faktum att det inte bara var en enstaka lärjunge som försökte gå Jesusvägen. De var flera, och liksom Jesus säger att det inte är någon av dem som ska härska ensam – då vid världens återfödelse – så får vi väl anta att han menade att ingen av dem skulle behöva vandra Jesusvägen dit ensam heller. Lärjungarna fick stötta varandra i tjänsten. De fick uppmuntra varandra, och hjälpa varandra att älska sina medmänniskor, inte minst i de stunder då dessa medmänniskor skulle visa dem ett fientligt sinnelag.
Men visst är det svårt – vansinnigt svårt. Men vad är alternativet? Jo, att det bara fortsätter och fortsätter att vara natt i världen.