”Därför säger också vi vårt Amen” – en predikan om trohet

18 dec ”Därför säger också vi vårt Amen” – en predikan om trohet

Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 18 december 2016
Fjärde söndagen i advent: Herrens moder

Jesaja 52:7–10
Härligt är att höra budbära­rens steg när han kom­mer över ber­gen, han som bär bud om se­ger, som ro­par ut go­da ny­he­ter, bär bud om rädd­ning och säger till Si­on: ”Din Gud är ko­nung!” Hör, di­na väkta­re ro­par och jub­lar. Med eg­na ögon ser de hur Her­ren vänder åter till Si­on. Brist ut i ju­bel, Je­ru­sa­lems ru­i­ner, Her­ren tröstar sitt folk och friköper Je­ru­sa­lem. Her­ren vi­sar sin makt och he­lig­het inför al­la folk, he­la jor­den skall se hur vår Gud räddar oss.

Psaltaren 145:8–13
Nådig och barmhärtig är Her­ren, sen till vre­de och rik på kärlek. Her­ren är god mot al­la, barmhärtig mot allt han har ska­pat. Her­re, allt du har ska­pat skall tac­ka dig, di­na trog­na skall lov­sjunga dig. De skall ta­la om ditt ri­kes ära och förkun­na din väldi­ga kraft, så att al­la lär känna din makt, ditt ri­kes ära och härlig­het. Ditt ri­ke står i al­la ti­der, ditt välde från släkte till släkte.

Andra Korinthierbrevet 1:17–22
Är jag så mänsk­ligt svag i mi­na be­slut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er in­te är både ja och nej. Guds son, Kristus Je­sus, som vi har förkun­nat bland er, jag och Sil­va­nus och Ti­mot­he­os, han var in­te både ja och nej, i ho­nom finns ba­ra ett ja. Ty al­la Guds löften har fått sitt ja ge­nom ho­nom. Därför säger vi också ge­nom ho­nom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt si­gill på oss och gett oss An­den som en bor­gen i våra hjärtan.

Lukasevangeliet 1:39–45
Några da­gar ef­ter ängelns besök gav sig Ma­ria i väg och skyn­da­de till en stad i Ju­da bergs­bygd; hon gick till Sa­ka­ri­as hus och sökte upp Eli­sa­bet. När Eli­sa­bet hörde Ma­ri­as häls­ning spar­ka­de bar­net till i hen­ne, och hon fyll­des av he­lig an­de. Hon ro­pa­de med hög röst: ”Välsig­nad är du mer än and­ra kvin­nor, och välsig­nat det barn du bär in­om dig. Hur kan det hända mig att min her­res mor kom­mer till mig? När mi­na öron hörde din häls­ning spar­ka­de bar­net till i mig av fröjd. Sa­lig hon som trod­de, ty det som Her­ren har låtit säga hen­ne skall gå i upp­fyl­lel­se.”

När ängeln Gabriel kom med bud till Maria att hon skulle föda Guds Messias, vad var det som gjorde att hon kunde säga: ”Ja”? Vad var det som gjorde att hon kunde säga till Gabriel: ”Jag är Herrens tjänarinna, låt det bli som du har sagt.”? Hur kom det sig att hon kunde säga sitt Amen, sitt ”sannerligen? Vad var det som gjorde att Maria kunde säga ”ja” och bli Herrens moder?

Jag tror att det var för att Guds eget ja redan hade förekommit Maria.

Guds ja hör oskiljaktigt samman med Guds nåd. Ängeln Gabriel hade berättat för Maria att hon hade funnit nåd hos Gud. I Gamla testamentets texter (som hon enligt evangelisten Lukas  var så väl förtrogen med så att hennes tal, liksom hennes tanke, var helt impregnerat av dem) betyder ”nåd” nästan alltid ”trohet och lojalitet mot ett ingånget förbund”.

Det är om denna Guds nåd – denna Guds förbundslojalitet – som Maria hemma hos sin släkting Elisabet sedan sjunger i sin berömda lovsång Magnificat:

Herren håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.

Och det är denna Guds nåd – denna Guds förbundstrohet – denna Guds totala frånvaro av svek – som det handlar om i dagens psaltarpsalm när psalmisten sjunger att Herren är nådig.

När Maria säger sitt ja och amen till att föda Guds Messias har detta ja alltså förekommits av erfarenheten av att hon redan befinner sig mitt i Guds förbundstrohet, mitt i Guds nåd.

Om Maria inte hade trott att Gud är trogen sitt förbund; om Maria inte hade trott att Gud är nådig; om Maria inte hade trott att Gud är lojal mot sina löften till sitt folk Israel, hade hon väl antagligen inte sagt ja. Men Guds nåd hade förekommit henne. Nåden – Guds förbundstrohet – fanns redan där. Hon befann sig inuti Guds förbundstrohet; hon var helt uppfylld av Guds förbundstrohet. Hon var uppfylld av detta att Gud står fast vid och evigt säger ja till sitt förbund och sina löften. Och därför kunde hon, i sin tur, säga sitt ja och amen till Gud.

Och nu tänkte jag att vi skulle ta hjälp av treenighetsläran en stund. Jag kan hålla med om att det här kan låta spekulativt, och faktum är ju att Gud är och förblir ett mysterium, men treenighetsläran kan väl – åtminstone i en kristen kyrka – få ses som en användbar modell när vi lite tafatt ändå ska försöka tala om Gud. Så när jag säger det ”är” på ett visst sätt, så är det utifrån tankebanorna i treenighetsläran, vilken jag ödmjukt visserligen bekänner mig till, men samtidigt i medvetenhet om att det är ett mänskligt språk för att försöka fånga något av mysteriet Gud.

I flera av Nya testamentets texter framkommer det att Guds ja är Guds av evighet och helt och odelade ja till sin enfödde Son. Detta Gud Faders ja till Sonen är så kraftfullt och orubbligt att det till och med förmår bryta igenom dödens mörker. Faderns ja till sin enfödde Son är så kraftfullt och stabilt att det till och med förmår överrösta dödens nej och uppväcka Kristus från de döda.

Faderns ja är ett så fullkomligt bekräftande av Sonen att Sonen själv rentav är och förblir Guds ja. Guds Son är och förblir Guds Ord – Guds enda Ord. Och i det Ordet finns liv. Allt vad liv heter finns i detta Guds Ord. Aposteln Paulus skriver i dagens epistel: ”I Kristus finns bara ett ja.” Och detta Guds ja träder i och med Jesus Kristus in i världen.

Men detta Guds ja, som är Guds evige Son, var inte något nytt yttrande från Gud, som om Gud liksom bara råkade hitta på det i stunden. Detta Guds ja, som är livets Ord, har yttrats av Gud i all evighet. Faderns ja till sin enfödde Son – Guds ja som är Guds enfödde Son – är ett ja som alltid har och alltid kommer att ljuda genom hela evigheten. Guds ja uppkom inte i stunden, det har uttalats av Fadern i all evighet.

Men det nya var att Guds ja nu skulle anta mänsklig natur. Det nya var att detta ja skulle träda in i tiden; att det skulle gå in under våra förutsättningar och livsvillkor.

Faderns eviga ja är alltså en fullkomlig bekräftelse och ett evigt ja till sin älskade, evige Son. Denna Guds ende Son träder så in i tiden; in i världen; in i skapelsen, och antar mänsklig natur. Och i och genom att Guds Son Jesus Kristus därmed blir oskiljaktigt delaktig i mänskligheten och hela skapelsen, kan nu Guds ja aldrig tänkas utan att detta ja också är ett ja till mänskligheten, och ett ja till skapelsen.

Genom att Guds Son blev människa genom den heliga Ande och föddes av Maria är Guds ja sedan dess och skall för all tid framgent vara oskiljbar från mänskligheten och Guds skapelse i stort. Och detta sker genom att en enda liten flicka från Nasaret hör och förstår Guds ja och själv låter detta ja få eka inom sig själv och blir Guds mor.

Anselm av Canterbury säger så här – i en passage som ärligt talat kan låta ganska främmande för protestantiska öron, men som det kanske ändå ligger något i:

Gud är alltså Fader till allt skapat, Maria är moder till allt återskapat. Gud är Fader till alltets tillblivelse, Maria är moder till alltets återställelse. Gud födde honom, genom vilken allt har blivit till; Maria födde honom, genom vilken allt har blivit frälst. Gud födde honom, utan vilken inget finns till; Maria födde honom, utan vilken inget är gott. Ja, Herren är sannerligen med dig, [Maria,] du som av Herren fått en sådan ställning att hela skapelsen tillsammans med honom har så mycket att tacka dig för!

Sedan kan vi förstås fundera på vad som hade hänt om Maria inte hade sagt sitt ja; om hon inte hade låtit Guds ja få eka i hennes liv. Tja, vem vet?! Som om inte den här predikan redan kan kännas spekulativ, så är det väl än mer spekulativt att fundera på ”om inte om…”

Däremot kan ju Marias ja visa vilka fantastiska frigörande och frälsande krafter som kan komma till stånd när en människa faktiskt säger ja till Gud; vilka ringar på vattnet det kan ge; vilka underbara konsekvenser det kan få långt utanför ens egna bygränser.

Men vad är det då att säga ja till Gud i vår tid? Vad är det att tro på en Gud som står fast vid sitt förbund och sina löften i vår tid – och att låta den tron få genomslag i mitt språk, i mina tankar och i mina handlingar? Vad innebär det att säga ja för oss som antagligen aldrig kommer att få något besök av ängeln Gabriel? Var i mitt eget liv och i vårt samhälle behöver jag säga ja till Gud för att förändring och välsignelse och frälsning ska kunna manifesteras? Eller för att citera dagens gammaltestamentliga läsning: för att människor ska kunna se ”med egna ögon … hur Gud vänder åter till Sion” Fundera gärna på det en stund!

…

”Alla Guds löften har fått sitt ja genom Kristus. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära” – och, kan vi gott lägga till: …Guds skapelse till befrielse och frälsning.