10 okt De fyra varelserna – en predikan om jorden
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 9 oktober 2022
Tacksägelsedagen: Lovsång
Uppenbarelseboken 4:2–11
Jag, Johannes, kom i hänryckning, och se, en tron stod i himlen och någon satt på tronen och han som satt där syntes mig lik jaspis och karneol, och kring tronen var en regnbåge som var som smaragd. Och runt om tronen såg jag tjugofyra äldste, klädda i vita kläder och med kransar av guld på huvudet. Från tronen kom det blixtar och dån och åska, och sju facklor brann framför tronen, det är Guds sju andar, och framför tronen låg liksom ett hav av glas, som av kristall.
Mitt för tronen och runt om tronen var fyra varelser som hade fullt med ögon, både framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn. De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt: ”Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer.”
Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga: ”Du vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den.”
Kanske har du någon gång sett fyra sådana här figurer avbildade i en kyrka någonstans. De kan vara utformade på olika sätt, men de föreställer fyra bevingade figurer: en människa, ett lejon, en ungtjur och en örn.
De fyra bevingade varelserna är ett vanligt förekommande motiv i kyrkokonsten, och inte sällan finns de avbildade på predikstolar, eftersom de har kommit att bli symboler för de fyra evangelisterna – alltså de författare som har skrivit de fyra böcker i Nya testamentet som var och en berättar om Jesu liv, evangelierna.
Vi hörde om de fyra varelserna i dagens epistelläsning, vilken var hämtad från Johannes uppenbarelse. Men vad representerar de fyra varelserna i den texten? Det var nämligen först någon gång mot slutet av 200-talet som de fyra varelserna började tolkas som symboler för de fyra evangelisterna. Så vad kan Johannes själv ha menat?
Johannes uppenbarelse är en ganska knepig bok, utformad som en dröm eller en serie visioner. Det som gör att vi kan tycka att boken är knepig att förstå beror säkert på flera olika saker. Men bland annat av följande anledningar:
För det första är Uppenbarelseboken skriven i en stil som var mycket populär på Nya testamentets tid – inte minst bland judar och kristna. Det var en litterär genre inom vilken man använde sig mycket av symboler och bilder i berättandet. Genren kallas apokalyptik, efter ett grekiskt ord som betyder ”uppenbarelse” eller ”avslöjande”.
För det andra anspelar Johannes på en massa texter och berättelser från Gamla testamentet – texter och berättelser som de ursprungliga läsarna av hans bok var väl förtrogna med, men som vi i dag kanske inte har lika bra koll på som de hade.
Och för det tredje, vilket till stor del hänger ihop med de två andra orsakerna, ingick det i den apokalyptiska stilen att den, åtminstone delvis, skulle vara svår att förstå – åtminstone för utomstående. Johannes uppenbarelse tillkom under en tid när de kristna var förföljda, och boken innehåller därför en hel del kodat språk, för att budskapet inte skulle vara alltför tydligt ifall boken skulle hamna i orätta händer, det vill säga i den romerska polisens händer.
I dag har vi läst från ett avsnitt ur Uppenbarelseboken i vilket Johannes beskriver Guds himmelska tronsal. Johannes gör till och med ett tappert försök att beskriva självaste Gud (eller som Johannes skriver i detta avsnitt: ”någon”), men Johannes kommer inte längre i sin beskrivning av Gud än till att säga att Gud syntes honom lik jaspis och karneol, alltså som rödfärgad mineral, och det är ju i ärlighetens namn inte någon särskilt detaljerad beskrivning.
Johannes berättar att det runt Guds tron satt 24 kranskrönta äldste på varsina troner. Att Johannes kallar dem äldste behöver inte nödvändigtvis betyda att de var vansinnigt gamla. Termen ”äldste” betecknar i Nya testamentet ofta ett ledarkollegium av något slag. (På Uppenbarelsebokens originalspråk grekiska heter äldste presbyter, vilket har gett upphov till det svenska ordet ”präst”).
Inom apokalyptiken är det vanligt att olika tal symboliserar särskilda företeelser. Så är det också i Uppenbarelseboken. Talet 12 används ofta som en symbol för Guds folk (Israels folk bestod av tolv stammar; Kristus grundade sin församling på tolv apostlar). Att de äldste sägs vara 24 till antalet (dvs. 12×2), kan helt enkelt vara Johannes sätt att säga att det är ”jättemycket” Guds folk. Dessutom berättas det i bibeln att de präster och leviter som förrättade gudstjänsterna i Jerusalems tempel på Gamla testamentets tid var indelade i 24 avdelningar som turades om att tjänstgöra enligt ett löpande schema (Första Krönikeboken 24:1–19). De äldste kring Guds tron är troligen tänkt att uppfattas som en symbol för hela den gudstjänstfirande kyrkan.
Och när Johannes berättar att de äldste bar kronor av guld vill Johannes kanske stryka under att de troende tillsammans utgör ett rike av kungar och präster (Första Petrusbrevet 2:9; Uppenbarelseboken 5:10; 20:6). De kristna kanske inte känner sig som kungar och präster ens när de firar gudstjänst och kanske ännu mindre i det vanliga vardagslivet, men i Guds ögon är det just vad de är.
Men så var det då de fyra varelserna. Och här har Johannes skapat en kombo av två bibelsammanhang.
Det ena sammanhanget återfinns i profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.
I Jesajabokens sjätte kapitel berättar Jesaja hur det gick till när han upplevde att Gud kallade honom att bli profet. Jesaja befann sig då i Jerusalems tempel och kommer plötsligt i extas. Och i en syn förvandlas templet till Guds himmelska tronsal. Precis som Johannes i Uppenbarelseboken, gör också Jesaja ett tappert försök att beskriva Guds utseende, men han kommer inte längre än till att beskriva en bit av Guds mantel. Så inte heller Jesaja ger oss några särskilt avslöjande detaljer om hur Gud egentligen ser ut!
Men Jesaja skriver att det runt Guds tron fanns bevingade varelser som ständigt prisade Gud och ropade till varandra:
Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.
(Jesaja 6:3)
Jesaja kallar dessa varelser för serafer – ett hebreiskt ord som egentligen betyder ”brinnande”. Profeten antyder alltså kanske att det rörde sig om något slags andar av eld. Men ordet används även i överförd mening om ormar (pga. ormars ”brinnande” gift). Så kanske menar Jesaja snarare att det handlade om något slags ormliknande väktarväsen.
Men i Uppenbarelseboken är det ju inte serafer som ropar ”helig, helig, helig”, utan fyra andra väsen. Och dessa beskriver Johannes på ett sätt som påminner om en text som finns i ett annat bibelsammanhang, nämligen i inledningen av profeten Hesekiels bok.
Även Hesekiel kom i hänryckning och upplevde en vision av Guds tronsal. Och precis som i Johannes uppenbarelse är baldakinen eller tronhimlen i Hesekiels vision utformad som en regnbåge. Dessutom skriver Hesekiel att det stod fyra bevingade varelser runt den gudomliga tronen. Varelserna (som Hesekiel längre fram i sin bok kallar keruber) är mycket märkligt beskrivna. Hesekiel ägnar stor möda åt att försöka beskriva varelsernas fortskaffningsmedel, som verkar vara något slags sinnrikt konstruerade wheel boards. Och Hesekiel skriver att de fyra varelserna hade fyra ansikten var: ett människoansikte; ett lejonansikte, ett tjuransikte och ett örnansikte (Hesekiel 1:10).
Jag sade här tidigare att inom apokalyptiken är det vanligt att tal ofta har en symbolisk betydelse. Så vad symboliserar då talet fyra?
Talet fyra brukar symbolisera jorden. (Än i dag kan vi tala om ”jordens fyra hörn”, trots att vi vet att jorden är ett synnerligen hörnlöst klot, men antagligen menar vi väl de fyra väderstrecken.) Så hur konstig, märklig och kanske totalt verklighetsfrämmande vi kan tycka att den här texten från Johannes uppenbarelsebok är, och trots att Johannes säger att han beskriver Guds tronsal i himlen, är det budskap han försöker förmedla till sina läsare, ett budskap om jorden!
De 24 äldste hyllar Gud för att han har skapat världen. Och redan i profeten Jesajas vision hörde vi hur seraferna hyllade Gud med ett trefaldigt helig och ropade att hela jorden är full av Guds härlighet.
Och vilka, eller vad, är då de fyra varelserna (som tillsammans alltså på något sätt representerar jorden)? Jag (och många bibelläsare med mig) tänker att de utgör en representation av allt levande på jorden:
Lejonet brukar ju kallas (de vilda) djurens konung. Oxen kan på liknande sätt uppfattas som en värdig representant för tamdjuren. Den majestätiska örnen representerar alla fåglar och flygfän. Och om vi vill kan vi ju ta med Jesajas serafer när vi ändå är i gång, så blir även reptiler och kräldjur representerade.
Och så: människan…
Ja, människan. Vad ska vi säga om henne? Redan på bibelns allra första sidor presenteras en berättelse i mytens form som kan tolkas som en berättelse om hur människan missbrukar naturen genom att utnyttja den på ett sätt som naturen inte håller för. Hennes ambition med detta överdrivna och gränslösa utnyttjande av jordens resurser är att försöka göra sig själv till Gud, men det som händer är att hon i stället blir en främling, i ständig rädsla, skam och fiendskap, inför för allt och alla: Skaparen, marken, växtligheten, djuren, medmänniskorna, ja, hon kom till och med att känna främlingskap och skam över sin egen kropp. (Första Moseboken 3:1–19)
Men i den vision Johannes målar upp sjunger människan i fullständig samstämmighet och harmoni med allt annat i skapelsen. Ingen dissonans. Människan sjunger i total samklang med allt annat levande på jorden. Och när de 24 äldste hör denna harmoniska musik från en förenad och samstämmig skapelse, faller de ner och hyllar Skapelsens Gud med lovsång och tillbedjan.
En ren utopi kan det tyckas. För så mycket talar ju för att människan inte på långa vägar är beredd att stå i harmoni med allt annat i skapelsen. I stället fortsätter hon sin rovdrift och bekräftar därmed sin ständiga hemlöshet, sin rotlöshet och sitt främlingskap.
Men otrolig utopi eller ej, tänker jag att det likväl är kyrkans uppdrag och kallelse att uppmärksamt lyssna efter den harmoni som uppstår när människan äntligen hittar hem – den hemkomst som kan bli verklighet först när människan har upphört med sitt förtryck av naturen och sina medvarelser.
Jag tänker att det är kyrkans kallelse att försöka uppfatta minsta lilla signal eller antydan på att människan är på väg att återvinna sin vänskap med den övriga skapelsen; att bejaka, vörda och uppmuntra och underblåsa sådana signaler (om de än är aldrig så små), liksom de 24 äldste lade sina kronor inför tronen i deras tillbedjan och lovsång av Skaparen i vördnad inför de fyra varelsernas samstämmiga sång.
Jag tror att en väsentlig del av kyrkans trotsiga uppgift, kallelse och mission är att i ord, bön och handling verka för att människan äntligen åter ska hitta tillbaka hem till en sant symbiotisk gemenskap med allt levande på jorden – hitta hem just här, i den värld och på den jord som blivit till och skapats genom ingen mindres vilja än Guds.