21 mar Den 1 april (måndag i fjärde fasteveckan) ”En våg på havet”
Den 1 april (måndag i fjärde fasteveckan)
En våg på havet
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Denna vecka bygger andakterna på Jakobsbrevet. Där får vi ta del av ett stycke urkyrklig undervisning, men från ett annat sammanhang och med delvis andra perspektiv än i Pauluslitteraturen. Både till språk och tankegångar befinner sig Jakobsbrevet snarare i samma fålla som Matteusevangeliet (inte minst den del av Matteusevangeliet som kallas Bergspredikan) och Gamla testamentets vishetslitteratur.
Jakobsbrevet togs in relativt sent i den samling av kyrkans auktoritativa skrifter som vi kallar Nya testamentet – inte för att det fanns tveksamheter inför det teologiska innehållet (brevet var tidigt spritt, läst och brukat i de kristna församlingarna, åtminstone i öster), utan för att man inte var säker på vem som hade skrivit det. Brevförfattaren kallar sig ”Jakob, Guds och herren Jesu Kristi tjänare”. Men vem var han?
Bland evangeliernas listor på Jesu tolv apostlar finns det två personer med namnet Jakob, men det är knappast någon av dem som har skrivit brevet. Det har istället traditionellt förknippats med den Jakob som Paulus omnämner i Galaterbrevet som ”Herrens bror”, och som tillsammans med Petrus och Johannes kallas Jerusalemförsamlingens ”pelare”. Även evangelierna nämner att Jesus hade en bror som hette Jakob. Denne kan alltså senare ha kommit att bli en av ledarna för urkyrkan i Jerusalem, och kanske till och med dess föreståndare eller ”biskop”. Om det är denne Jakob som har skrivit brevet, kan det vara den äldsta skriften i Nya testamentet.
Något som dock talar emot att Jesu bror är författaren, är att brevet är skrivit på avancerad och vårdad grekiska. Det skulle en oskolad person från Galileen med arameiska som modersmål knappast kunna göra. Brevet verkar dessutom ha varit skrivet på grekiska från början, och är alltså inte någon översättning från arameiskan. Möjligen skulle ju Jakob ha kunnat ta hjälp av en sekreterare. Eller så får vi helt enkelt nöja oss med att vi inte vet vem som skrivit brevet. Däremot står det ganska klart att brevet har kommit till i Jesustrons ursprungsmiljö, alltså i ett judekristet sammanhang.
Jakobsbrevet ingår i den del av Nya testamentets skrifter som brukar kallas ”de katolska [dvs. ”allmänna”] breven” – de brev som inte vänder sig till någon specifik person eller församling utan allmänt till hela kyrkan (vilket är en sanning med modifikation; några av breven har faktiskt specifika adressater, och frågan är även hur pass ”allmänna” ens de brev som saknar adressat egentligen är).
De katolska breven är placerade så att de motsvarar den ordning Paulus använder i Galaterbrevet när han räknar upp kyrkans tre ”pelare”: Jakobsbrevet, Petrusbreven och Johannesbreven (följt av Judasbrevet). I äldre svenska bibelutgåvor har dock Jakobsbrevet ofta varit placerat längre bak. Anledningen till det var att Martin Luther var tveksam till brevets teologi, då han ansåg att brevet inte stämde med läran om rättfärdighet genom tro och att brevet hade en alltför positiv syn på Mose lag. När Luther översatte Nya testamentet till tyska flyttade han helt enkelt på Jakobsbrevet så att det inte skulle ha en så framträdande plats, och de svenska översättarna följde Luthres exempel. Från och med 1981 års svenska översättning har Jakobsbrevet dock fått tillbaka sin gamla plats och står åter först av de katolska breven.
—
Jakobsbrevet är skrivet ”till de tolv stammarna i förskingringen”. Uttrycket är en anspelning på ”Israels tolv stammar. Allt sedan 500-talet f. Kr. hade de flesta av dessa stammar varit bortdrivna eller förskingrade från Israels land och den heliga staden Jerusalem. Egentligen var det bara Juda stam som i större utsträckning hade fått återvända hem.
Också för de judar som var jesustroende var förskingringen en realitet. När Jakobsbrevet skrevs var ju Jesusrörelsen (”kyrkan”) till största delen en inomjudisk företeelse. Även när denna rörelse började spridas utanför Israels land skedde det ju till en början i första hand bland judiska grupper och synagogor i förskingringen (”diasporan”). Enligt Apostlagärningarna hade dessutom många av urförsamlingens första medlemmar tvingats bort från Jerusalem på grund av förföljelse mot dem.
Att Gudsfolkets nuvarande, provisoriska villkor är en tillvaro i (bokstavlig och/eller bildlig) exil, utgör den givna premissen för undervisningen i Jakobsbrevet. Om Jakob är läraren och kyrkans medlemmar eleverna, kanske skulle vi kunna säga att exilen är det klassrum i vilket undervisningen bedrivs.
Redan i inledningen berör Jakob några av de teman som han kommer att utveckla i brevet: tro och tvivel; fattiga och rika; evigt och förgängligt; vishet och dårskap, bön…
Bilden av den tvivlande människan som ”en våg på havet som drivs och jagas av vinden” kan kännas väldigt skarp – nästintill arrogant. Har inte tvivlet en viktig funktion att fylla också (eller inte minst) i en troendes liv?
Det tvivel Jakob skriver om är den totala tvehågsenheten hos en människa som har två helt motsatta och oförenliga mål med sitt liv. Längre fram i brevet poängterar Jakob att en persons tro eller tvivel visar sig i personens handlingar: Där visar det sig vad en människa verkligen tro på (eller inte tror på).
Tro och tvivel är för Jakob alltså inte i först hand intellektuella aktiviteter, utan konkreta handlingssätt. På samma sätt är det med visheten som han skriver om precis i början brevet:
Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser.
För Jakob – som är väl rotad i Gamla testamentets vishetstradition, vilken bland annat Ordspråksboken är ett uttryck för – handlar vishet betydligt mer om hur man ska handla rätt och riktigt i konkreta situationer än om djupsinniga filosofiska resonemang.
Och vidare: För Jakob är tro och tvivel därför inte heller vars och ens ensak, eftersom tron för Jakob i stor utsträckning handlar om hur man förhåller sig och beter sig mot andra människor (framför allt, men inte enbart, mot trossyskonen i församlingen).
Om det alltså är så, att dem Jakob skriver till i sitt brev, är människor som på något sätt (bokstavligt och/eller bildligt) befinner sig i ”exil” utan någon varaktig stad; utan någon given och säker hemvist på jorden – den enda trygghet de har i jordelivets otrygga tillvaro är varandra – då är det kanske inte så svårt att förstå att om någon av dem väljer att slå in på den ovishetens/dåraktighetens och tvivlets/otrons väg, vilken alltså bl.a. innebär att hen beter sig felaktigt och föraktfullt mot de andra (och enligt Jakob är det framför allt de rika som behöver se upp så de inte hamnar på den vägen), kommer den personen förr eller senare faktiskt att bli en väldigt isolerad och ensam människa – ”en våg på havet som drivs och jagas av vinden”.
Fundera vidare
Finns det områden i ditt liv där du har ”motsatta och oförenliga mål” med ditt liv?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om ”uthållighet” i ”prövningar av olika slag”
För samhället och världen: För alla som är fördrivna eller tvingats på flykt från sina hem.
För mig själv och mina nära: Om ”vishet”.