Den 1 december (första söndagen i advent): ”Ett nådens år”

Den 1 december (första söndagen i advent): ”Ett nådens år”

Den 1 december (första söndagen i advent)
Ett nådens år

Sakarja 9:9–10
Ro­pa ut din glädje, dot­ter Si­on, jub­la, dot­ter Je­ru­sa­lem! Se, din ko­nung kom­mer till dig. Rätt­färdig är han, se­ger är ho­nom gi­ven. I ring­het kom­mer han, ri­dan­de på en åsna, på en ung åsne­hingst. Jag skall förin­ta al­la strids­vag­nar i Efraim, al­la häs­tar i Je­ru­sa­lem. Kri­­gets va­pen skall förin­tas. Han skall förkun­na fred för fol­ken, och hans välde skall nå från hav till hav, från flo­den till värl­dens ände.

Psaltaren 24
Jor­den är Her­rens med allt den rym­mer, värl­den och al­la som bor i den. Det är han som har lagt dess grund i ha­vet och fäst den över de strömman­de vatt­nen. Vem får gå upp till Her­rens berg, vem får gå in i hans tem­pel? Den som har skuld­lösa händer och rent hjärta, som in­te håller sig till fals­ka gu­dar och ald­rig har svu­rit falskt. Han får välsig­nel­se av Her­ren och rik­lig lön av Gud, sin rädda­re. Här är det släkte som sökt sig till Her­­ren, som träder fram inför ditt an­sik­te, du Ja­kobs Gud. Por­tar, öpp­na er vi­da! Höj er, uråld­ri­ga dörrar! Låt ärans ko­nung dra­ga in! Vem är då ärans ko­nung? Det är Her­ren, den väldi­ge hjälten, Her­ren, väl­dig i strid. Por­tar, öpp­na er vi­da! Höj er, uråld­ri­ga dörrar! Låt ärans ko­nung dra­ga in! Vem är han, ärans ko­nung? Det är Her­ren Se­ba­ot, han är ärans ko­nung.

Uppenbarelseboken 5:1–5
Jag såg i högra han­den på ho­nom som satt på tro­nen en bokrul­le med skrift på både fram­­si­dan och bak­si­dan och förseg­lad med sju si­gill. Och jag såg en väldig äng­el som ro­­pa­de ut med hög röst: ”Vem är värdig att öpp­na boken och bry­ta si­­gil­len?” Men ing­en i him­len el­ler på jor­den el­ler un­der jor­den kun­de öpp­na bo­ken och se i den. Och jag grät häftigt över att det in­te fanns någon som var värdig att öpp­na boken och se i den. Men en av de älds­te sa­de till mig: ”Gråt in­te. Se, han har seg­rat, le­jo­net av Ju­da stam, skot­tet från Da­vids rot. Han kan öpp­na bo­ken med dess sju si­gill.”

Matteusevangeliet 21:1–9
När Jesus och hans lärjungar närma­de sig Je­ru­sa­lem och kom till Bet­fage vid Oliv­ber­­get skic­ka­de Je­sus i väg två lärjung­ar och sa­de till dem: ”Gå bort till byn där fram­­me, så hit­­tar ni ge­­nast ett åsnesto som står bun­det med ett föl bred­vid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni sva­ra: Her­ren behöver dem, men han skall strax skic­ka till­ba­ka dem.” Det­ta hände för att det som sagts ge­­nom pro­fe­ten skul­­le upp­fyl­las: Säg till dot­ter Si­on: Se, din ko­nung kom­mer till dig, öd­mjuk och ri­dan­de på en åsna och på ett föl, ett last­djurs föl. Lärjung­ar­na gick bort och gjor­de så som Je­sus ha­de sagt åt dem. De hämta­de åsnan och fölet och la­de si­na mant­lar på dem, och han satt upp. Många i folk­mas­san bred­de ut si­na mant­lar på vägen, and­ra skar kvis­tar från träden och strödde dem på vägen. Och fol­ket, både de som gick före och de som följ­de ef­ter, ro­­pa­de: ”Ho­si­an­na Da­vids son! Välsig­nad är han som kom­­mer i Her­rens namn. Ho­si­an­na i höjden!”

 

Studium och reflektion

Allt var egentligen redan klart. En ny kung var redan installerad. Den gamle kungen – kung David – låg gammal och trött på dödsbädden – och det var dags för någon av hans söner att ta över makten. En av Davids söner hette Adonia. Och han hade redan samlat armén omkring sig, och under pompa och ståt låtit sig ut­ro­pas till ny kung.

Men Adonia hade en halvbror som hette Salomo. Kung Davids andliga rådgivare, profeten Natan, hade redan många år tidigare profeterat att Salomo var den av prinsarna som var ut­sedd av Gud att ta över tronen efter David. Så trots att Adonia redan var ny kung, erkänd av armén och installerad, red Salomo in i Jerusalem på sin fader Davids mulåsna. Och prästen Sadok och profeten Natan och en stor del av folket möt­te upp Salomo under jubel, och så smordes Salomo till kung över Juda och Israel – trots att tronen egentligen redan var upptagen av Adonia.

Den här berättelsen står i Första Kungabokens första kapitel, och den brukar kallas för tron­följdsstriden. Det är en ganska smutsig historia med rivalitet, sex, mord, re­ligion och politik i en enda osalig röra. Samtidigt är tronföljdsstriden en av de hän­delser i den bibliska historien som bildar bakgrund till berättelsen om Jesu in­tåg i Jerusalem. Historien om tron­följds­striden av­slöjar att den där lilla söta ås­nan som Jesus red på nog inte är ett så oskyldigt inslag i advents­firandet som vi kan­ske annars tror. Tvärtom – åsnan vittnar om att Jesus tågar in i staden med rätt stora anspråk.

Jesus rider visserligen in i Jerusalem fattig och ödmjuk, men han är likväl en tron­pre­tendent som är säker på sin sak: att nu måste det ske, att nu är tiden inne. Så han rider in i staden – rätt in i maktens boning. Det finns egentligen ingen plats för kung Jesus där inne, för där inne är en helt annan regering redan installerad. Det finns egentligen lika lite plats för Jesus där som det fanns för kung Salomo, ef­ter­som Adonia ju redan hade lagt beslag på tronen. Men Salomo red in i Je­ru­sa­lem ändå, trots att tronen redan var upptagen. Och Jesus gör likadant.

Men där upphör likheterna. Salomo kom med en jättelik byråkratisk ad­mi­nis­t­ra­tion som innebar ett enormt skattetryck, vilket gjorde att många män­niskor under hans regeringstid praktiskt taget blev livegna. Jesus kommer med him­melriket.

Men kvar finns ändå denna likhet mellan berättelsen om tronföljdsstriden och be­rät­telsen om Jesu intåg: att när såväl Salomo som Jesus red in på en åsna i Je­ru­sa­lem fanns där inne egent­ligen ingen plats för dem, eftersom platsen redan var upp­tagen.

Att hylla Jesus som kung är alltså – om vi tar berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem på allvar – att ge sig in i en veritabel maktkamp. Att hylla Jesus som kung är att väl­ja sida i en tronföljds­strid där det inte går att förhålla sig neutral, för det handlar om striden om våra egna liv, och om världens liv. Vilket ”rike” vill vi se på jor­den? Evangeliet föreslår Guds rike, himmelriket – dvs. rättfärdighet, fred och An­dens glädje (Rom 14:17).

Att hylla Jesus som kung är alltså att säga att det är detta rike vi vill se: rätt­fär­dig­het, fred och Andens glädje – väl medvetna om att det inte finns någon ledig plats för det, och att vi därför får vara beredda på kamp och strid.

Här kommer Jesus på sin åsna ridande mot oss. Han säger att han kommer med him­­mel­riket. Evangelisten Matteus skriver:

Folket som bor i mörkret har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp. Från den ti­den började Jesus förkunna: ”Om­vänd er. Himmelriket är nära.” (Matt 4:16–17)

Och den uppmaningen och den inbjudan som en gång började i Nasaret i Galileen om att ta emot himmelriket, har nu nått fram också till huvudstaden. Det har nått fram till den plats där striden om tronen av naturliga skäl blir som allra hårdast.

Att då ta emot och hylla Jesus som kung tänker jag är att vända sig mot ljuset trots att en bor i dödens land och skugga; att vara ljusets anhängare även där ljuset inte själv­klart har något utrymme.

Så­väl mörker som ljus kan uppträda i många skepnader. Så var det på Jesu tid, så var det på Matteus tid, och så är det i vår tid. Mörkret kan likaväl som ljuset tala fromt språk. Mörkret likaväl som ljuset kan åberopa bibel och tradition. Mörkret lika­väl som ljuset kan även tala politiskt språk, eller ekonomiskt språk eller vad språk det än må vara.

Det är i gudstjänsten, där vi använder liturgins språk, som hyllandet av Jesus som kung tar sig uttryck i Hosiannarop. Men i alla de andra sammanhang där trons­följds­striden också pågår, gestaltas förstås hyllningarna av Jesus som kung på andra sätt, för varken himmelriket eller dödens land och skugga ter sig ju alltid pre­cis så som de beskrivs i våra psalmer.

Var och hur sker då denna hyllning av Jesus som kung på de platser där han inte har någon given plats eftersom den platsen redan är upptagen av mörkrets makter?

Om du frågar mig tänker jag till exempel att det sker när någon vågar göra upp med för­tryckande och förminskande sedvänjor eller tolkningar, trots risken att då bli kallad kättare eller irrlärare. Eller varje gång någon avstår från att skriva en krän­kande Facebook­upp­da­te­ring. Eller varje gång någon behandlar en tiggare som en med­människa och inte som ett störan­de moment i stadsbilden. Eller varje gång någon bidrar till ett klimat som gör att vi och andra kan känna oss tillräckligt tryg­ga att våga berätta hur våra liv faktiskt är; och vilka vi är bakom masken. Och ja, jag är även så pass inskränkt att jag tänker mig att Jesus hyllas som kung när nå­gon med sin mun bekänner att Jesus är Herre och i sitt hjärta tror att Gud har upp­väckt honom från de döda, låter sig döpas och upptas i den kristna för­sam­lingen.

Så ungefär tror jag att det riket är som kommer i och med Kristi advent, och jag tror att varje tid kan vara adventstid och ett nådens år från Herren.

 

Fundera vidare

Vad kan ”att hylla Jesus som kung” innebära i din egen vardag”?

 

Be med bibeltexten

  • För samhället och världen: Om fred för folken.
  • För församlingen och kyrkan i hela världen: Om beredvillighet att ställa de tillgångar och resurser som Herren behöver i himmelrikets tjänst.
  • För mig själv och mina nära: Om förtröstan på Kristus, som kan öppna upp det som är förseglat och tillslutet.