19 nov Den 10 december (tisdag i andra adventsveckan): ”Församlingsordningen”
Den 10 december (tisdag i andra adventsveckan)
Församlingsordningen
Jesaja 40:9–11
Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion, ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem. Ropa, var inte rädd, säg till Judas städer: Er Gud kommer! Herren Gud kommer i all sin styrka, han härskar med mäktig arm. Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt.Ur Psaltaren 96
Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung till Herrens ära, hela världen! Sjung till Herrens ära, prisa hans namn, ropa ut hans seger dag efter dag! Förkunna hans ära bland folken, bland alla människor hans under! Förkunna bland folken: Herren är konung! Världen står fast, den kan inte rubbas. Han dömer folken med oväld. Må himlen fröjdas och jorden jubla, havet brusa och allt det rymmer, marken och allt den bär må glädja sig. Då skall alla träd i skogen jubla inför Herren – se, han kommer, se, han kommer för att råda över jorden, råda rättvist över världen, råda trofast över folken.Matteusevangeliet 18:12–14
Jesus sade: ”Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? Och om han lyckas hitta det, sannerligen, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte har kommit bort. Så är det också er himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad.”
Studium och reflektion
När Matteus skrev sin bok om Jesus – Matteusevangeliet – samlade han ihop det han hade hört att Jesus hade sagt i fem stora sjok, och ett av de sjoken av Jesuord i Matteusevangeliet brukar kallas för församlingsordningstalet. Det utgörs av Matteusevangeliet kapitel 18, och det är i denna församlingsordning som Matteus placerar Jesu liknelse om mannen med de hundra fåren.
Församlingsordningstalet inleds med att lärjungarna ställer en fråga till Jesus: ”Vem är störst i himmelriket?”
Då kallar Jesus till sig ett barn och ställer det framför dem och säger:
Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. Den som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Där börjar församlingsordningen i Matteusevangeliet. Den börjar alltså med att Jesus presenterar en helt annan ordning än den förväntade: Den minsta är den största.
Och när Jesus har slagit fast detta blir han mycket allvarlig och talar om vad som händer om man förleder, förför och förstör eller föraktar någon av dessa som är som barn – och som Jesus enligt Matteusevangeliet brukar kalla ”dessa mina minsta”. Och dessa Jesu minsta är inte bara barn i bokstavlig mening, utan över huvud taget de meritlösa eller medellösa eller värnlösa. Var och en som i gemenskapen som är i störst behov av skydd och omsorg.
Vad ska då gemenskapen göra om någon av dessa små som har blivit förledda och kommit bort från gemenskapen? Jesus jämför detta med en man som har hundra får, men ett av fåren har kommit bort. Det naturliga sättet att tänka vore väl att man trots allt får försöka vara glad för de nittionio som finns kvar och så får man se till att de har det bra, men i församlingsordningstalet gäller ju än helt annan ordning än den förväntade, så istället ska församlingsherden lämna de nittionio fåren kvar i bergen, och tro att de nog fixar att ta hand om sig själva en stund, och så ska församlingsherden istället ägna sin kraft åt att leta rätt på det förlorade fåret.
En pastor som handlar så handlar i enlighet med den himmelske Faderns vilja, för det är ju inte ett får vilket som helst, utan en av de som Jesus kallar ”dessa mina minsta”, och som alltså – i denna omvända ordning – skall räknas som de största i himmelriket. De måste alltså göra allt för att ”Jesu minsta” ska kunna komma tillbaka till gemenskapen igen.
Men vad ska församlingen då göra med den som har orsakat att den värnlösa blev förledd och kom bort? Vad ska gemenskapen göra med den som hade föraktat och vilsefört? I församlingsordningstalet finns det ett slags schema som församlingen ska följa med avsikt att också vinna tillbaka den här förstöraren igen: Först ska någon försöka tala den personen till rätta i enrum. Men om det inte funkar och förövaren inte vill ångra sig ska man ta med sig två eller tre till, och funkar inte heller det ska man samla hela gruppen. Men vill inte personen lyssna ens då ska den här personen uteslutas från gemenskapen.
Varför då? Jo, för med den här förledaren i gruppen är församlingen inte någon säker plats för de värnlösa och skyddslösa. Och församlingens inriktning och främsta omsorg måste – enligt den prioriteringsordning som gäller enligt församlingsordningstalet – vara inriktad på dem som är små som det där barnet som Jesus ställde fram i början av talet. Och det måste faktiskt finnas en gräns för vad dessa Jesu minsta ska behöva få utstå eller utsättas för i gemenskapen.
Församlingsordningstalet i Matteusevangeliet är ett sätt att försöka hantera svåra frågor i det sammanhang som var möjligt där och då.
För vad var Matteusförsamlingen för församling? Jo, det var antagligen en grupp människor som på grund av att de erkände Jesus som Messias hade blivit utslängda från sina egna familjer och sitt tidigare sociala sammanhang. De hade inget existensberättigande i vare sig klanen eller det omgivande samhället. De hade inga andra än sig själva. Församlingen var deras familj. Den var deras enda sociala skyddsnät och deras enda chans till överlevnad. Förstår vi det, förstår vi också varför sådana här svåra saker behövde lösas internt – det fanns liksom ingen annanstans att vända sig.
Men riktigt så ser det ju inte ut för flertalet kyrkor idag. Och därför kan inte den här ordningen för kyrkotukt som presenteras i Matteusevangeliet tillämpas rakt av. Det betyder inte att den inte skulle kunna ha relevans också för oss. Men när vi tillämpar den behöver vi ta hänsyn till att vår kontext är ganska olik Matteusförsamlingens.
I Matteusförsamlingen kallade medlemmarna varandra för ”bröder” – och vi kan väl översätta det med ”syskon”, vilket inte bara var en from och lite tom hälsningsfras, utan vad de faktiskt nu verkligen var. De var varandras syskon, eftersom deras biologiska föräldrar och syskon hade slängt ut dem. De uppfattade det som att Gud själv hade adopterat dem in i sin familj. Gud var nu deras Fader, nu när deras tidigare familjeöverhuvud inte längre ansåg att de ens existerade.
Men poängen med det här regelschemat i Matteus 18 för hur församlingen skulle gå till väga när någon hade orsakat skada och förstört och föraktat en av dessa Jesu minsta, var alltså varken – som i vår egen och många andra frikyrkoförsamlingars historia – att hålla församlingen fri från någon som råkat arbeta på en söndag eller permanentat håret eller hamnat i säng med någon före vigseln – utan poängen är att se till att församlingen kan vara en trygg plats för dem som är som barn; en trygg och säker plats för dessa Jesu minsta.
I församlingsordningstalet görs det faktiskt skillnad på människor: När någon av de mest värnlösa i församlingen (alltså en av dem Jesus kallar ”dessa mina minsta”) kränks eller utsätts för fara, förväntas församlingen ta till alla till buds stående medel för att värna och skydda den personen. Men när däremot ledaren Petrus i samma kapitel frågar Jesus hur många gånger han för egen del ska förlåta om någon gör orätt mot honom, svarar Jesus: Oräkneligt antal gånger – i glädje och tacksamhet över att själv ha mött omsorg och förbarmande från Den godaste av herdar!
Fundera vidare
Kan det finnas situationer då det är rätt att göra skillnad på människor?
Be med bibeltexten
- För samhället och världen: Att alla människor skall få se Herrens härlighet uppenbaras.
- För församlingen och kyrkan i hela världen: Om Guds ledning när vi ger oss ut och letar efter det som är borta.
- För mig själv och mina nära: Om nytt mod.