05 mar Den 10 mars (första söndagen i fastan) ”Prövningens stund”
Den 10 mars: Första söndagen i fastan
Prövningens stund
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Fastetiden har två delar. Fastans andra del kallas ”passionstiden”. Då är fokus på Jesu lidande i kärlek till försoning för världen; hans död, begravning och nerstigande i dödsriket.
Ämnen och teman för den första delen av fastetiden har däremot sin bakgrund i den tidiga kyrkans dopundervisning.
I fornkyrkan skedde de flesta dop på påsknatten, och för dem som då skulle döpas höll kyrkan dopskola. Veckorna före dopet intensifierades undervisningen. Dopkandidaterna fick då även genomgå olika slags exorcismer, diverse prövningar (”skrutinier”) och öva sig i att ta aktivt avstånd från ondskan. Där har vi bakgrunden till de tre första fastesöndagarnas teman: Prövningens stund, Den kämpande tron och Kampen mot ondskan.
—
Har du någon gång haft en sådan period i ditt liv då allt flyter? Du mår bra och allt funkar. Människor runtomkring dig är snälla mot dig – i alla fall de människor som betyder något för dig, och hur de andra är, spelar just då ingen roll.
Eller har du åtminstone varit med om ett sådant där obetalbart ögonblick när du känner fullständig harmoni? En del av oss känner kanske så när de lyssnar till viss musik, eller ser en film, eller sätter det perfekta målet, lagar den fullkomliga måltiden, eller när de helt enkelt får vara tillsammans med andra människor som man trivs med.
Simon hade just haft en sådan där toppupplevelse. Han hade haft ett riktigt Hallelujah moment. Han hade känt sig fullständigt bekräftad av den människa som han älskade så djupt: Jesus från Nasaret.
Saken var den att Jesus och hans lärjungar för en gång skull hade ett tillfälle där det var bara de. För en gångs skull var de inte omgivna av den stora folkhopen som alltid trängde sig på för att få se Jesus eller bli hjälpt av honom eller något annat. Nej, det var just nu bara Jesus och de tolv. De hade dragit sig undan till en plats i närheten av staden Caesarea Filippi, och där hade Jesus passat på att fråga vem de trodde att han egentligen var.
Simon kunde inte riktigt förklara hur, men på något sätt stod det i den stunden fullkomligt klart för honom vem Jesus var. ”Du är Messias,” sa han till Jesus, ”den Levande Gudens Son.” Och Jesus hade inte skrattat åt Simon. Han hade inte viftat bort Simons ord, eller gjort sig lustig över det hela, utan sagt:
Salig är du Simon Barjona…
(Barjona betyder ”Jonas son”. I Matteusevangeliet anknyter Jesus vid ett par tillfällen till den gammaltestamentliga berättelsen om profeten Jona. Några av de teman som förekommer i de textsammanhangen finns även med i den scen som utspelar sig vid Caesarea Filippi: dels talet om lidande, död och uppståndelse; dels betoningen på kontrasten mellan snäva människotankar och öppenhet för Guds tilltal. Det är möjligt att Simons far faktiskt hette Jona [i Johannesevangeliet kallas Simon dock för ”Johannes son”], men kanske Jesus här även refererar till de tidigare tillfällena i Matteusevangeliet som han har talat om profeten Jona. Det är värt att fundera på vilket sätt Simon är en ”Jonas son”. Det kan ha en positiv innebörd: Simon ska själv vara ett ”Jona-tecken” som med ord och handling vittnar om Jesu död och uppståndelse. Det kan ha en negativ innebörd: In i det längsta försökte nämligen profeten Jona motverka Guds goda frälsningsplan. Valet är Simons.)
Salig är du Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig, Simon, att du är Petrus, Klippan. Och på den klippan ska jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.
Kan man tänka sig en större bekräftelse? Kan man tänka sig att ha fått mer koll på läget än vad Simon hade i det där ögonblicket? Simons älskade mästare Jesus från Nasaret kallade honom i den stunden för Petrus, ”Klippan”.
(Simons smeknamn var egentligen Kefas, vilket kommer från arameiskans ord för ”sten”. I Nya testamentet används dock oftast namnet Petros, vilket kommer från det grekiska ordet för ”klippa” och alltså är ett slags översättning av arameiskans Kefas.)
Simon Klippan – vilken toppupplevelse! Vilket fullkomligt flyt Simon hade nu! Han måste i den stunden ha känt sig oövervinnlig!
Simon Klippan – här stod han nu inför sin älskade Jesus. Här stod han nu, ”Sankte Per”, med själva himmelrikets nycklar i sin hand! Simon hade flyt. Han hade koll. Vilken toppupplevelse!
Men i dagens bibeltext har vi berättelsens fortsättning – och då är ju tonen en helt annan. För i dagens text kallar ju Jesus inte Simon för Klippan, utan han säger tvärtom till Simon: ”Du vill få mig på fall”. Och i det grekiska originalet till den här berättelsen står det att Jesus säger att Simon är en skandalon. Det grekiska ordet betyder ”fälla”, eller något som kan snava på så att man faller, som till exempel en sten i vägen.
Klippan höll på att bli en stötesten; en livsfara.
Någonting måste ha hänt här. Vad är det som gör att tonläget är så totalt annorlunda mot för bara en liten stund sedan?
Simon hade just uttalat sin stora bekännelse till Jesus (”Du är Messias, den levande Gudens son,” dvs.: ”Du är hjälten framför alla andra hjältar. Du är befriaren framför alla andra befriare. Du är uppfyllelsen av alla löften. Du är förverkligandet av våra djupaste drömmar.”) Men när Simon hade avgett denna bekännelse, och Jesus sagt att den bekännelsen var själva grundvalen för Jesu kyrka, så börjar Jesus berätta om något som inte passar in i den bild som Petrus har av denna hjälte, denna befriare, detta löftets och alla goda drömmars uppfyllelse. Nämligen att Jesus nu måste gå till Jerusalem för att lida och dö.
Så Simon Petrus försöker stoppa Jesus. Och detta provocerar Jesus något enormt.
Det är som om Jesus är tillbaka ute i öknen den gången då djävulen i egen hög person frestade Jesus och försökte få honom på fall.
(Berättelsen i Matteusevangeliets fjärde kapitel om när Jesus frestades av djävulen i öknen handlar, liksom dagens bibeltext, bland annat om vad det innebär att Jesus är ”Guds son”: Innebär titeln ”Guds son” att Jesus inte har någon anledning att underkasta sig lidandet och försakelsen, eller är det just genom att gå lidandets väg som Jesus visar vad det är att vara Guds son? Såväl Petrus som djävulen är inne på det förra alternativet, medan Jesus håller fast vid det senare. Djävulens upprepade och ifrågasättande ord i öknen: ”Om du är Guds son…” kan även översättas ”Eftersom du är Guds son…” Frestelsen att uppfatta kallelsen att vara ”Guds son” som en förevändning för att slippa försakelse och lidande finns genom hela Matteusevangeliet – till och med när Jesus hänger på korset säger folk till honom: ”Hjälp dig själv nu, om [eller: eftersom] du är Guds son, och stig ner från korset.”)
Ja, när Simon ber Jesus att skippa det där med lidandet och döden är det som om Jesus är tillbaka hos djävulen i öknen. Jesus blir enormt provocerad av Petrus ord, kanske för att han faktiskt känner sig minst lika frestad av Simons förslag som han hade gjort av djävulens egna ord under den fyrtio dygn långa fasteperioden ute i öknen. Jesus kallar Simon rentav för Satan, och det är ju inte särskilt snällt.
Varför försökte Simon Petrus stoppa Jesus? Kanske handlade det bara om ren och skär välvilja om Jesus. Hur skulle vi själva reagera om vår bäste vän eller vår älskade en dag skulle säga att hen måste ge sig av för att dö. Det måste hen väl inte alls?! Skulle vi inte försöka stoppa det – om inte annat, så av det enkla skälet att vi älskar den här personen? Att underlåta sig att försöka stoppa det skulle ju vara direkt fel och oansvarigt. Det är inte för inte som medeltidens teologer kom att räkna likgiltigheten som en dödssynd.
Men kan det även ha funnits något annat som gjorde att Simon försökte få Jesus på andra tankar? Något som mer handlade om Simon själv? Kan det möjligen ha varit så, att när Jesus berättade för lärjungarna om sin planerade färd till Jerusalem och om sitt förestående lidande och sin död, hände det något inom Simon Petrus? Något som inte bara hade med Simons omsorg om Jesus att göra, utan minst lika mycket med Simons egna bild av frihet; med hans egna föreställningar om seger och hjälteskap och ett gott liv? I den bilden fanns det inte någon försakelse, eller självutgivande kärlek och offervilja med.
Just när Simon Perus ansett sig ha hela bilden och hela sammanhanget klart för sig, avslöjar Jesus något om sig själv som får Simon Petrus ur balans så mycket klippa han än är. För om Jesus har rätt… Ja, om det faktiskt är så att Jesus (som Simon just har kallat för Messias, befriarhjälten) har rätt när han säger att Messias måste lida och dö, då måste ju Petrus omvärdera allt han har tänkt om hur man vinner befrielse, upprättelse och lycka. Att detta inte vinns genom att man krossar sina fienders skallar, utan genom självutgivande offervilja och kärlek.
Och då handlar det ju också om en själv. Hur ser mitt eget liv ut? Hur och när vinner jag mitt livs segrar? Är det när jag lyckats trampa ner alla som står mig emot, när jag verbalt eller handgripligt tryckt ner dem jag stör mig på, eller kan det vara så att när jag väl har vunnit en sådan strid har jag faktiskt även förlorat mig själv på kuppen?
Vi kan förstås inte veta vad som var Simon Petrus innersta bevekelsegrund, men däremot kan vi fundera på oss själva.
Jag tänker att det finns minst två spår att fundera vidare på utifrån den här berättelsen. Det finns minst två saker som vi kan pröva oss själva mot den här berättelsen.
Det ena är vårt förhållande till andra människor:
Människor som jag har umgåtts med under en lång tid; kanske rentav under många, många år – en sådan där människa som jag tycker att jag känner ganska väl, ja, kanske till och med mycket väl… Och så upptäcker jag något om den personen som jag inte har sett tidigare. Eller jag får veta något om den personen som jag inte tidigare har förstått.
Vad händer med mig då? Blir jag besviken över att min bild av den här personen måste korrigeras? Och varför blir jag då besviken? Har det alltid med den andra personen att göra, eller finns det tillfällen då det faktiskt i grunden handlar om mitt behov av att ha kontroll, att ha koll på läget? Och att det är den kontrollen som rubbas så jag faktiskt även tvingas att omvärdera mig själv, mina egna värderingar, min egen bild av tillvaron.
Kanske tvingas jag till och med att omvärdera min tro, eller min syn på mig själv? Och sådant gör förstås ont.
Det andra som vi kan pröva oss själva mot den här berättelsen är vårt förhållande till Jesus:
”Från den stunden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen.”
Vågar jag se att Jesus behövde gå lidandets och korsets väg också för min skull? Vågar jag se att jag är i så stort behov av upprättelse, helande, nytt liv – behov av frälsning – så att Jesus behövde göra allt för mig; till och med ge sitt liv för min skull?
Och vågar jag då öppna mig för honom och låta mig översköljas av den gränslösa kärleken från honom som var beredd att göra allt detta också för min skull?
I det som såg ut som det allra största nederlaget, och som faktiskt verkar vara ganska pinsamt, nämligen att den levande Gudens son måste lida och dö för min och hela världens skull… I det som såg ut att vara det allra största nederlaget, finns det stora beviset på kärlekens seger i världen. Så dyrbara är vi i Jesu ögon att han gjorde allt detta för oss. Så dyrbara är vi i hans ögon – även de dagar då vi inte har full koll; även de dagar då vi inte har koll över huvud taget.
Fundera vidare
Förstår du hur dyrbar du är i Jesu ögon?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om fasthet i bekännelsen till den Kristus som led, dog och uppstod.
För samhället och världen: För alla som hånas eller förföljs för sin tros eller övertygelses skull.
För mig själv och mina nära: Att inte utsätta andra för prövning.