10 apr Den 11 april (torsdag i femte fasteveckan) ”Värdelös blir värdefull”
Den 11 april (torsdag i femte fasteveckan)
Värdelös blir värdefull
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Den fjärde och sista av sången om Herrens tjänare är en av bibelns mest välkända texter. Den omgärdas i Jesajaboken av texter som handlar om judarnas återvändande till sitt land från den babyloniska fångenskapen och glädjen över återuppbyggandet av Jerusalem och dess tempel.
I sångens ursprungliga sammanhang är tjänaren troligen en beskrivning av Israels folk som hade fått utstå lidande, förakt och fångenskap, men som nu fick se det otroliga ske: det underbara återvändandet från den babyloniska fångenskapen. En annan möjlig tolkning är att det är en särskild grupp ur folket – kanske de som i bibeln ibland kallas för ”de ödmjuka/stilla i landet”. Och ytterligare en möjlig tolkning är att det är en ledare av Davids ätt som, trots att denne inte accepterades av alla, hade en nyckelroll i återvändandet och återuppbyggandet.
Av rabbinerna har texten texten förvånansvärt sällan tolkats som en text om Messias (det förekommer, men inte ofta). Det vanliga är istället att den uppfattats som en beskrivning av det judiska folkets lidanden och umbäranden. Men för flera av författarna av Nya testamentets skrifter däremot är den här sången central när de ska teckna bilden av Jesus som Messias (grekiska: Kristus). Någon har räknat ut att det i Nya testamentet finns inte mindre än femtio anspelningar på sången om Herrens lidande tjänare. Dessutom finns det i Nya testamentet flera direkta citat.
I Lukasevangeliet avslutar Jesus sin sista måltid tillsammans med sina lärjungar natten före sitt lidande, med att säga:
Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.
Citatet från sången om Herrens tjänare är i Lukasevangeliet hämtat från den grekiska bibelöversättningen (det hebreiska originalet har: ”han blev räknad som syndare”). Bilden av denne märklige Messias som en som ”räknades till de laglösa”, kulminerar när Lukas senare berättar om korsfästelsen:
De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.” Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.
Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
Lukas framställer alltså Jesus som Herrens lidande tjänare som till och med – eller kanske framför allt – blir de laglösas Messias och frälsare.
Sången om Herrens lidande tjänare verkar även ha använts i den tidiga kyrkans dopundervisning – som en sammanfattning av vad för slags Messias/Kristus/befriarkung församlingen bekänner sig till: en Messias som avstår sin makt och går ner i det djupaste djupet. I Apostlagärningarna citeras sången i en dopberättelse:
En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.
Men Nya testamentets författare är väl medvetna om att detta är en uppfattning om Messias som inte alla vill acceptera. Evangelisten Johannes skriver:
Trots att Jesus hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom, ty profeten Jesajas ord skulle uppfyllas: Herre, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Herrens makt uppenbarats?
Och Paulus konstaterar i Romarbrevet:
Alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?
Men Paulus använder även en positiv sida av texten, när han längre fram i brevet berättar om sina missionsresor runtom i världen:
Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus har gjort genom mig för att hedningarna skall föras till lydnad, i ord och gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag överallt spritt evangeliet om Kristus, från Jerusalem åt alla håll, ända till Illyrien. Jag har alltid satt en ära i att inte förkunna evangeliet där Kristus redan är känd; jag vill inte bygga på en grund som någon annan har lagt. Det står ju skrivet: De som inte har fått budskapet om honom skall se, och de som ingenting har hört skall förstå.
Och, slutligen, citeras sången i Första Petrusbrevet, i ett avsnitt som handlar om att ha Jesus som sin förebild också när man får utstå svårigheter och oförrätter:
Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.
För dessa nytestamentliga författare är Jesus den av Gud utlovade Messias – befriarkungen – men en annorlunda befriarkung som segrar genom sitt nederlag; som blir ratad av sina egna, men trodd och ärad av dem som borde varit hans fiender – och som kallar sina efterföljare (förbrytare och annat löst folk) att vandra nederlagets väg med honom – till paradiset.
Fundera vidare
Har du erfarenhet av att något som sett ut som ett nederlag i själva verket har varit en ”seger”?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om en tydlig och klar förkunnelse av Kristus som ”ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld”.
För samhället och världen: För dem som upplever att de är ”utan värde” i andras (eller sina egna) ”ögon”.
För mig själv och mina nära: Att ”få se ljuset och bli mättad med insikt”.