19 nov Den 11 december (onsdag i andra adventsveckan): ”Att bli räknad med”
Den 11 december (onsdag i andra adventsveckan)
Att bli räknad med
Jesaja 40:25–31
Vem vill ni jämföra mig, vem är min like? säger den Helige. Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir. Jakob, hur kan du tala så, Israel, hur kan du säga: ”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.” Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pejlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.Ur Psaltaren 103
Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet. Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön.Matteusevangeliet 11:28–30
Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Studium och reflektion
Finns det något mer obehagligt än att bli ignorerad – att inte bli lyssnad på; att inte bli tagen på allvar – att tvingas ”vandra osedd” genom livet? Säkert har de flesta av oss, åtminstone någon gång och i något sammanhang fått känna på att att vara osynliggjord – en del av oss kanske rentav ganska ofta.
I den del av Jesajas bok som brukar kallas ”Trösteboken” (Jesaja kapitel 40 och framåt) fångar författaren upp den här känslan i sin beskrivning av judarnas tillvaro under den babyloniska fångenskapen. Under deras 70 år långa exil – förvisade från sitt land, Jerusalem och templet på Sion – upplevde de sig ignorerade och bortglömda till och med av Gud.
Men kanske finns det två olika slags osynliggöranden: Dels ett reellt osynliggörande – man är verkligen borträknad; man blir faktiskt inte lyssnad på. Och dels ett förmodat osynliggörande, där man förutsätter att man alltid blir åsidosatt: Det har närapå blivit en del av ens identitet och självuppfattning att man i varje situation blir ignorerad, och så tolkar man andras beteenden utifrån det antagandet.
Det förmodade antagandet att man alltid blir borträknad, kan i och för sig ha utvecklats hos en efter att man vid upprepade tillfällen i livet faktiskt har blivit ignorerad, men problemet är ens själsliga synfält med tiden har blivit så försnävat att man inte längre förmår att se något annat än att man är en person som aldrig blir lyssnad på, sedd eller tagen på allvar – även de gånger ens medmänniskor faktiskt är genuint intresserade av en.
Tröstebokens författare verkar mena att det är en sådan här förmodad, antagen känsla av att vara ignorerad som tagit över hens förvisade landsmän. Den känslan tyngde deras sinnen och försatte dem i kraftlöshet och apati. Författaren uppmanar dem därför att försöka vidga perspektivet, lyfta blicken och reflektera över vad för slags Gud de egentligen tror på. Enligt Trösteboken kan Gud nämligen inte glömma dem; det skulle strida mot Guds eget väsen att ignorera dem:
Minns detta, Jakob, Israel, du som är min tjänare. Jag har format dig, du skall tjäna mig. Israel, jag skall aldrig glömma dig. (Jesaja 44:21)
Sion sade: ”Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.” Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. (Jesaja 49:14–16)
Upplevelsen att vara bortglömd och ignorerad lär säkert även ha varit stark hos många av medlemmarna i Matteusförsamlingen. Det samhälle de befann sig i var präglat av en skam-hederskultur, och i och med att de erkänt Jesus som Messias (och därmed vanärat släktens heder), hade de utestängts från sina familjer och tidigare trygga sammanhang (se gårdagens andaktstext). Men i Jesu namn får dessa åsidosatta ingå i en ny gemenskap – en ny familj, i vilken också den i samhällets ögon allra obetydligaste personen kan bli sedd och tagen på allvar.
I denna nya ”familj”, formad av tidigare åsidosatta och hunsade individer, bär deras ”storebror” Jesus drag av Visheten, som förmår att gör Guds heliga lag till ett gott och nyttigt redskap som inte trycker ner och utmattar, utan som avlastar och hjälper dem att orka bära livets bördor:
Stick dina fötter i vishetens fjättrar och huvudet i hennes halsträ. Lyft upp henne på ryggen och bär henne, förarga dig inte över hennes bojor. … Till slut skall du finna den vila hon ger, och hon förvandlas och ger dig glädje. Då blir hennes fjättrar din starka rustning och hennes halsträ din lysande festdräkt. Ty hennes ok är ett smycke av guld, och hennes bojor är purpurband. … Kom hit till mig, och bli gäster i lärdomens hus. (Syraks vishet 6:24–25, 28–30; 51:23)
Fundera vidare
När senast kände du dig ignorerad?
Be med bibeltexten
- För samhället och världen: Att ingen ska behöva uppleva att hen vandrar osedd.
- För församlingen och kyrkan i hela världen: Att alltid lita till Herren.
- För mig själv och mina nära: Om vila för själen.