06 mar Den 11 mars (måndag i första fasteveckan) ”En sumpad chans”
Den 11 mars: måndag i första fasteveckan
En sumpad chans
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Vi fortsätter vårt studium av bibelberättelser som innehåller talet fyrtio. I bibeln är ju det talet en symbol för väntan, vandring och förberedelse, liksom fastetidens fyrtio dagar fram till påskens glädje kan få vara en tid som vi särskilt avsätter för just förberedelse, bön och kanske rentav försakelse.
I dagens bibeltext har israeliterna, som under Moses ledning hade flytt från fångenskapen i Egypten, inte långt kvar till målet för vandringen: Landet Kanaan.
De har kommit fram till gränsen till det utlovade landet. Mose skickar iväg några spejare att undersöka landet så att intåget kan förberedas och ordnas på bästa sätt. Spejarna ägnar fyrtio dagar åt att, i hemlighet, resa omkring i Kanaan och hämta in så mycket information som möjligt.
Det är ofta väl investerad tid att, istället för att bara rusa in i ett stort projekt, först försöka skaffa sig en så pass bred uppfattning som möjligt om vad detta projekt kommer att innebära: För- och nackdelar: kostnader och vinster… Att ägna sin tid och kraft åt sådant ”spanande” är sällan bortkastad tid, utan kan ibland vara helt avgörande för hur bra projektet kommer att bli.
Men hur mycket information vi än lyckas hämta in; hur många för- och nackdelar vi än kan spalta upp; behöver vi till slut bestämma oss för hur den inhämtade informationen ska tolkas och värderas, och utifrån det fatta ett beslut – medvetna om att det alltid finns saker och detaljer vi inte kan veta på förhand.
Också de israelitiska spanarnas information behövde tolkas. Och av spanarnas berättelser om vad de hade sett i Kanaan tog folket framför allt fasta på det skrämmande, hotfulla och besvärliga. Detta lät de väga tyngre än det som ju i berättelsen faktiskt är den viktigaste informationen av alltihop (till och med viktigare än den enorma druvklasen): Guds eget löftesord. Gud själv hade ju lovat att gå med dem in i det nya landet – ändå vågade de inte gå in; eller ville inte.
Så blev det här tillfället, som egentligen skulle ha varit slutet på deras vandring, istället början på en ännu längre vandring. Nu började ett fyrtio år långt tröstlöst kringflackande i öknen, innan nästa generation israeliter fick möjlighet att gå in i det utlovade landet:
Herren sade till Mose:”Så sant jag lever, och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ingen av de män som har sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen men ändå gång på gång har satt mig på prov och vägrat lyssna till mig, ingen av dem skall någonsin få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. … I morgon skall ni ta en ny väg: bryt upp och gå genom öknen i riktning mot Sävhavet. Säg till dem: Så sant jag lever, säger Herren, ni skall få det så som jag har hört er själva säga. Ingen av er skall komma in i det land som jag med ed har lovat er att få bo i. … Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, skall jag låta komma dit, och de skall bli hemmastadda i det land som ni har förkastat. … Liksom ni utforskade landet i fyrtio dagar skall ni bära ert straff i fyrtio år, ett år för varje dag.”
De hade alltså sumpat chansen och fick också bära konsekvenserna för det felaktiga beslut de hade fattat i otrohet och rädsla: Ett fyrtio år långt straffvarv i den hårda öknen. Både i Gamla och Nya testamentet refereras det till den här händelsen som ett varnande exempel på att missa möjligheten att (som det uttrycks i en av Psaltarens psalmer) ”komma in i Guds vila”.
Det var väl antagligen inte meningen att det var så här det skulle bli. Meningen var ju att de skulle få njuta frihetens liv i det utlovade landet. Men nu blev det som det blev.
Men även under de olyckliga omständigheter som nu och lång tid framöver skulle råda, stod israeliterna ändå inte utanför Guds omsorg. De hade visserligen valt att förkasta den frälsningsplan Gud hade för dem, men det var ändå inte kört. Gud planerade helt enkelt om! Så fick israeliterna under de fyrtio åren i öknen uppleva andra erfarenheter av Guds nåd och omsorg – goda erfarenheter som de ju inte hade fått uppleva om de hade hållit sig till hur det egentligen hade varit menat att gå till.
Även många hundra år senare skulle man minnas detta, som t.ex. i Nehemjas bok:
Du befallde dem att gå och ta i besittning det land du svurit att ge dem. Men våra fäder blev övermodiga och styvnackade och lyssnade inte till dina befallningar. De vägrade att lyda och ville inte minnas de under som du hade gjort med dem. De var styvnackade och tog saken i egna händer och ville återvända till slaveriet i Egypten. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek, och du övergav dem inte. … I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte.
När livet – ibland kanske rentav på pga. våra egna dåliga val – inte blir som vi hade tänkt oss (eller kanske inte ens Gud hade tänkt sig) är evangeliet att Levande Gud är inte en Gud för livet som det borde vara, utan som det faktiskt är.
Fundera vidare
Hur brukar du gå till väga när du ska fatta viktiga, avgörande beslut?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om urskiljningens nådegåva.
För samhället och världen: Att stora beslut som påverkar många människors vardag och liv får vara baserade på fakta och förnuft istället för på rädsla och falska rykten.
För mig själv och mina nära: Om tillförsikt till Guds löften.